– Det är en plats som är identitetslös. Hade jag suttit på ett mysigt gotiskt kafé på Vasagatan skulle det vara svårt att skriva något som inte var en gotisk skräckberättelse. Om jag var på en annan plats skulle skrivandet bli färgat av omgivningen, berättar Johannes Anyuru.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I går släpptes ”Strömavbrottets barn”, en essäsamling med texter om konst, våld och fred. Här har han samlat texterna som legat i byrålådan, blandat dem med poesi och kollektiva texter som han har skrivit tillsammans med Pantrarna, som tidigare publicerats i bland annat ETC Göteborg. Vissa är djupt personliga, som en reseskildring från när han hälsade på en vän i Minneapolis. Andra väldigt experimentella. Några av dem beskriver Johannes Anyuru själv som bland det bästa han har gjort.

Rädd för extremiststämpel

Tanken var från början att textsamlingen skulle släppas samtidigt som ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. För Johannes Anyurus del grundade det sig i en rädsla över hur romanen skulle tas emot.

– Jag tänkte att om det samtidigt kommer ut en bok om mina politiska ställningstaganden, som i brist på bättre ord är väldigt demokratiska, kommer romanen inte bli läst som att jag har blivit islamist. Det var en oro som jag hade eftersom romanen är ett försök att formulera något utifrån min muslimska identitet. Det var skrämmande för mig, eftersom många muslimer som tar plats i offentligheten blir anklagade för extremism och islamism. Textsamlingen skulle vara ett vaccin mot sådana anklagelser.

Hans förläggare avstyrde dock planerna på att släppa böckerna parallellt, vilket Johannes Anyuru i efterhand tror var bra. Troligen hade böckerna ställt sig i vägen för varandra i stället för att samverka. Och oron över att bli stämplad som extremist och islamist skulle visa sig vara ogrundad. I stället blev ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” hyllad på kultursidorna. Men varför det blev så är inte självklart för Johannes Anyuru.

– Det är inte helt lätt för mig att veta varför jag inte fått de där stämplarna. Jag tror att en sak som gör att jag har det lättare än andra muslimer i offentligheten är att jag är författare. Jag talar inte som representant för muslimer, utan som en författare som råkar ha haft vissa erfarenheter under stjärnhimlen i Spanien en sommar som gjorde att jag blev muslim. Många andra muslimer som talar i offentligheten gör det i egenskap av just muslimer. Det tror jag är mycket svårare och mer hotfullt.

Rasism oanvändbart begrepp

Texterna i ”Strömavbrottets barn” har Johannes Anyuru skrivit mellan 2010 och 2018, en tidsperiod som bland annat präglas av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Efter valet 2010 skrev Johannes Anyuru texter där han försökte definiera vad Sverigedemokraterna egentligen är. Ett reflekterande som han fortsätter i den nya boken.

– När SD kom in i riksdagen var frågan om huruvida de är rasister eller inte väldigt aktuell. Och det är den fortfarande. Men vad är egentligen rasism när ingen är rasist? Frågan blir då vad vi ska ha begreppet ”rasism” till. För mig är det inte självklart att det är användbart längre.

Han menar att vi behöver nya begrepp för det som händer.

– Jag tror inte att vi har någonting att vinna på att säga att SD, eller att de som röstar på dem, är rasister. Och med ”vi” menar jag alla som inte är förförda av högerpopulismens fascistoida drömmar. Jag har en stark känsla av att något pågår som vi inte har namn för. Eftersom vi inte har det plockar vi upp gamla verktyg från 1900-talet. Men jag tror inte att det är så enkelt. I boken försöker jag sätta namn på det. Det låter kanske arrogant, och möjligen är det också det, men jag själv känner att det är en sorts nödvändig diskussion.

Under den åttaåriga perioden som texterna skrivits är det inte bara det offentliga som förändrats, utan även det privata. Johannes Anyuru har gått från att bo ensam i ett nedgånget ungkarlshotell på Hisingen till att vara pappa till fyra barn. Han kan inte längre sova till sena eftermiddagen, för att sedan sitta uppe och skriva hela natten. Men det har också förändrat något på ett djupare plan.

– Innan jag fick barn var mitt skrivande mer självupptaget, narcissistiskt och inåtvänt. Det var inte bara dåligt. Då skrev jag främst poesi, och för mig är poesi något inåtvänt. Sedan jag fick barn har jag varit mer intresserad av att skriva böcker som gör något med världen. Som skapar rum i stället för att riva ner dem. Lite banalt uttryckt skriver jag också för världen som mina barn ska leva i, på ett annat sätt än vad jag gjorde innan.

Skriver på ny roman

Förutom nya boken har Johannes Anyuru tillbringat den senaste tiden med att skriva filmmanus tillsammans med Mercies May. Tanken är att ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” ska filmatiseras i regi av Goran Kapetanovic. Han har också precis kommit igång med sin nästa roman. Vad den handlar om är än så länge hemligt.

– Ett skäl till att det är skönt att komma ut med en essäsamling innan nästa roman är att det förtar lite av den dramatisering som pågår. ”Johannes förra bok vann allt det här, hur ska det gå nu?”, liksom. Det upplever jag som fruktansvärt destruktivt för skrivandet. Därför försöker jag att skriva väldigt olika böcker, för att bevara en sorts frihet, säger Johannes Anyuru och konstaterar:

– Jag vet att ingen kan tänka sig vad nästa roman kommer att handla om.