BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Orden är ovanliga för att komma från henne. Inte för att hennes texter inte alltid har varit ärliga, personliga och i de mörkare nyanserna. Men för att hon tidigare har valt bort att prata om vilken sexuell läggning hon råkar ha.
– Jag ville inte prata om att jag är gay kring första skivan. Jag ville inte bli någon slags figur för det och tackade nej till spelningar med sådant tema. Men nu känns det mer okej.
Alice har alltid sjungit pronomenet ”hon” i texter som har handlat om kärlek, men inte velat göra någon grej av det. Det förra skivbolaget, EMI, ville ”spinna” på det, men fick kalla handen. Nu när hon redan har etablerat sig på annat sätt har hon dock tänkt om. Hon har även bytt bolag till det mindre Luxury.
– Jag skriver ju ärliga texter om mig själv. Men jag har inte varit helt ärlig då jag inte har pratat om en sådan stor del av mig.
Sjunger det hon inte kan säga
När Alice var nio år gammal så gick hennes pappa bort. Det har hon heller inte bearbetat i låtform tidigare.
– Jag var lillgammal som barn och hade en medvetenhet om livet. Så jag tog farväl och gick vidare. Men jag blev sorgebärare enligt en psykolog jag hade i tonåren. Det där lever kvar i kompisar, att jag tänker mig in i saker de har varit med om och försöker sätta mig in i hur de måste tänka.
Låten I går ska ångra sig handlar om en dag i Alice liv, och där sjunger hon om sin pappa. I andra spår säger hon förlåt till människor hon tycker att hon har sårat.
– Det jag inte kunde säga då sjunger jag nu. Det blir väldigt personligt. Jag vet inte om människor kommer att orka lyssna på det. Men nästa skiva blir nog lite mer lycklig, säger Alice med ett snett leende.
Den nya skivan heter Så unga och musikaliskt har Alice strävat efter en ny riktning.
– Jag har försökt försvinna från ”Håkan-mallen”. Jag har i och för sig aldrig riktigt förstått den jämförelsen. Vi är från Göteborg och sjunger på svenska bägge två. Jag har lyssnat mycket på honom, men mest har jag lyssnat på engelsk musik. Det nya materialet är fortfarande Göteborgs-pop, men mer med inspiration av amerikansk indie som Kurt Vile och War on drugs.
Alice säger inte ”jag” eller ”min” när hon pratar om musiken eller skivorna. Hon säger ”Alice b”, vilket beror på att hon ser det som ett band. Det är hon som skriver allt och står i självklart centrum, men det skulle inte vara vad det är utan bandmedlemmarna.
– De betyder enormt mycket och är lika känslosamt engagerade i låtarna som jag. Så vi är Alice b på något sätt. Jag är så sjukt tacksam över dem.
Ännu mera band är det över Alice andra projekt ”School ’94”. Där bygger Alice och övriga tre medlemmar musiken ihop.
– Vi släpper skiva i juni faktiskt. Det är tänkt som en dubbel-ep, med både den gamla och en ny ep, men tillsammans blir det som en skiva.
Alice har flera gånger pratat om att musiken inte är något glädjefyllt för henne. Hon har beskrivit det som ett fängelse.
– Ibland är det kul, men jag tycker det är så jävla mycket jobb. Det låter kanske gnälligt. Men belöningen är att nå ut, och det är en sak jag måste göra. Jag vet inte hur ärlig man får vara, men jag tycker ju inte det är något roligt. Men det är enda sättet att uttrycka sig på och att få folk att lyssna.
