”Varför fortsätter Classic FM att spela kopiösa mängder musik av ryska kompositörer när Ukrainas befolkning blir bombad? Det visar på en total avsaknad av sympati och lyhördhet.” 

Men hur produktiva är egentligen den här typen av bojkotter? Vem får betala priset när Ryssland utesluts från internationella kulturscener? Och hur påverkas ryska kulturaktörer? Dagens ETC har frågat fyra författare som på olika sätt skildrat Ryssland i sina verk om hur de tänker kring den pågående kulturella bojkotten.

 Sasja Filipenko författare, ursprungligen från Belarus

– Jag tycker de här kraven och uttalandena är löjliga. Det finns en historia om en parisisk servitör som under andra världskriget bekymmerslöst serverade nazisterna för att sedan, när kriget var slut, spotta i en tysk författares tallrik. Alla dessa bojkottande människor påminner om den där servitören. 

– I många år, när vi gick ut i protestmarscher och berättade för hela världen att Lukasjenko och Putin var diktatorer, var européerna tysta. Nu, när det är nödvändigt att införa flygförbud över Ukraina och vägra köpa rysk gas, fokuserar européer på att förbjuda Dostojevskij och lysa upp byggnader i blått och gult. Det är löjligt. 

– Det är inte kulturen som behöver bojkottas utan dess enskilda företrädare som stöttar Putin och använder hans pengar, till exempel Gergiev och Matsuev (stjärndirigenten Valery Gergiev och pianisten Denis Matsuev, reds anm). Om dessa människor stöder Putin så har de ingen plats i ett fritt europeiskt samhälle, samtidigt skulle det fria europeiska samhället göra klokt i att ta riktigt viktiga steg istället för symboliska.

Sasja Filipenko bodde under flera år i St Petersburg men lever nu i exil i Tyskland. Hans bok ”Röda korset” (Ersatz) kom ut på svenska förra året och skildrar det forna Sovjetunionens fasor. 

Sergej Lebedev rysk författare och journalist

– Just nu struntar jag i den ryska kulturen. Det viktiga är ukrainare och Ukraina. 

Sergej Lebedevs senaste bok, ”Debutant” (Nilsson Förlag) cirkulerar kring ett fiktivt ryskt giftpreparat som används för att mörda politiska avhoppare och dissidenter. 2021 släpptes den svenska översättningen på Nilsson förlag. Hans essä ”Fallet Jurij Dmitrijev” (Ariel Förlag) finns även på svenska sedan tidigare. 

Maxim Grigoriev författare, född i Ryssland men flyttade till Sverige som tonåring 

– Frågan har olika svar beroende på konstform, eftersom de materiella förutsättningarna och därmed tillkomsthistorierna är väsensskilda. Jag kan bara uttala mig som författare och läsare av litteratur. Varje litterärt verk gestaltar den världsbild som är dess upphov och inbegriper därför redan i sig sin egen kritik. Den enda frågan man kan rikta till ett konstverk är huruvida det är bra eller dåligt, lyckat eller misslyckat. Såväl ideologiskt styrd som massproducerad konst är ofta (men inte alltid!) just dålig. Och all dålig, det vill säga platt och naiv konst, bör man förstås på individuell nivå ”bojkotta”, i bemärkelsen strunta i. 

– Ryssland har på några veckor förvandlat sig själv till Sovjet. En aggressiv, fascistisk stat med en åldrande, sjuklig macholedare och censur och patriarkal militärprovinsialism till ideologi. Det är rimligt att anta att vi därmed också kommer att få en dissidentkultur av samma typ som fanns på sextio- och sjuttiotalet. Av antalet regimkritiska ryssar som nu lämnar landet att döma, jämte rysktalande ukrainare dessutom, kommer det även att bli en uppsving för ryskspråkig (liksom ukrainskspråkig) exilkultur, av samma art som hela 1900-talet bevittnat. De ryska författarna har alltid på ett eller annat sätt befunnit sig i exil och där skapat verk som är en naturlig del av den moderna europeiska kulturen. Dessa fenomen tror jag att det ligger i övriga Europas intresse att stödja. En kulturpolitisk lösning vore i min mening att rikta om det eventuella ekonomiska stödet för att hjälpa de kulturarbetare som vill lämna landet för att utöva sin konst i friare miljöer.

Maxim Grigorievs senaste bok, ”Europa” (Albert Bonniers Förlag) har beskrivits som ”en hatfylld lovsång till den ryska emigrationens sekellånga historia”.

 Alisa Ganieva författare och essäist, född i Moskva

– Jag är övertygad om att det är rimligare att sålla mellan ryska kulturarbetare än att bojkotta rysk kultur som helhet. Jag kan se åtminstone fyra kategorier: Den första är konstnärer som aktivt kämpar mot Rysslands förtryck och avskyvärda gärningar. De som protesterade mot annekteringen av Krim, mot fängslandet av politiskt aktiva, mot den ryska diskrimineringen av etniska minoriteter. Den här gruppen är det oerhört viktigt att bjuda in. Isoleringen av Ryssland växer inte bara utifrån utan även inuti landet och det politiska förtrycket har redan börjat eskalera. Därför måste resten av världen upprätthålla dialog och samarbeten med de ryska kulturaktörer som också är en del av den ryska motståndsrörelsen. 

– Sedan finns det en annan grupp konstnärer som också fördömer kriget men som inte engagerade sig politiskt överhuvudtaget före den 24 februari. I ett demokratiskt samhälle är det inte problematiskt att inte vara intresserad av politik, men i en diktatur måste du vara intresserad, annars kommer politiken förr eller senare att bli intresserad av dig.

– Och så finns det kultur­aktörer som postat abstrakta uttalanden mot kriget på sociala medier, men utan att nämna några namn. Konstnärer som vägrar erkänna att Putin och hela KGB:s regeringssystem länge har styrt landet mot denna tragedi. Många ur denna kategori har dessutom gynnats av Putinregimen, de har tilldelats statliga priser och blivit hyllade av högt stående ryska statsmän. Nu säger de att de är emot kriget för att bevara sina utländska förmåner och kontrakt, samtidigt är de rädda för att visa någon illojalitet mot regimen och förlora sina privilegier inne i Ryssland.

– Den sista gruppen är den som gör mig deprimerad – de rättfärdigar Putins gärningar och beskyller världen för russo­fobi. De förvrider sanningen och sprider skandalös rysk propaganda om att Putin bara förhindrat Natos förestående attack. Dessa aktörer borde definitivt bojkottas. 

– Men ett totalt förbud av den ryska kulturen vore att ge sig in på en  felaktig bana. Dagens ryska kulturaktörer behöver bedömas individuellt istället för kollektivt. 

Alisa Ganievas familj är avarer från Kaukasus-regionen, men hon är född i Moskva. På svenska går det att ta del av hennes essä ”Var hör jag hemma?” (Ariel förlag), där hon skriver om sina erfarenheter som författare från ett av Rysslands minoritetsfolk.