Göran är fortfarande en naiv beta-man som är för snäll för sitt eget bästa och när en barnslig dröm om att leva i en kollektiv gemenskap trots att han ständigt misslyckas med att få den att fungera. Klasse är fortfarande olyckligt kär i Lasse (det är varken roligt eller smakfullt att de heter så). Lena vill fortfarande ligga med grannsonen Fredrik, som nu har blivit vuxen. ”Kommer du hit för att våldta mig”, säger hon med hoppfull röst när han kommer och lägger sig i samma tält som henne. Erik är fortfarande en störig agitator även om han gjort en ideologisk u-sväng och nu är rasande på vänstern istället – ”Glöm aldrig himmelska fridens torg”, skriker han tills han blir utslängd från festen. 

Egentligen är det bara en sak som har förändrats och det är att barnen inte är med längre. Tet, Eva och Stefan som växte upp i kollektivet och tvingades stå ut med sina föräldrars narcissism och obsceniteter har distanserat sig från sina familjer och jag förstår dem. Att växa upp i ett hem där alla bråkar, ingen diskar och ens föräldrar byter sexpartner varje kväll måste vara fruktansvärt.

Åsa Beckman skrev insiktsfullt om kollektiven i ”Tillsammans” och filmatiseringen av ”Händelser vid vatten” i en DN-krönika tidigare i år. Hon beskriver hur hon själv kan längta tillbaka till 70-talet när hon ser scenerna där barn och vuxna skrattandes jagar varandra över gårdsplanen, men sen påminns om det otäcka i att faktiskt vara liten och maktlös under de förutsättningarna; ”Men så är det barnen. Barnen som med sina allvarliga ögon ser vad de vuxna håller på med. Mia som kikar upp över täcket i sängen på Stjärnberg och försöker förstå vilka som har sex. Eller Eva som i platt 70-talsfrisyr och fyrkantiga glasögon flyr ut till ”Tillsammans”-kollektivets målade folkabuss”. 

I ”Tillsammans 99” är de vuxna barnen frånvarande och det med rätta. Det pratas knappt om dem, och när de nämns i förbifarten är det tydligt att de inte gått i sina föräldrars fotspår. Tet har bytt namn. Mamman till Eva och Stefan rycker lite på axlarna när någon frågar hur det står till med hennes ungar. Lena dyker visserligen upp på festen med sin dotter "Kompis", men det visar sig snart att dottern egentligen är just en kompis. Som Lena träffat på psyket. 

Hippie-generationens självupptagenhet åldras med allt annat än värdighet.

Utöver henne är det bara en annan person under 30 som närvarar på festen och det är Lasses nya flickvän, skådespelerskan Mirjam. Hon är inget barn, men fortfarande så pass ung att hon får spydiga kommentarer om att hon bara fått rollen som Ofelia i Lasses Hamlet-uppsättning för att hon är bra på att suga kuk. Hippie-generationens självupptagenhet åldras med allt annat än värdighet. 

Den nya säsongen av TV-programmet ”Robinson” vidrör också frågan om hur svenskar ska leva tillsammans. I det ena laget uppstår det snabbt problem eftersom deltagarna har olika åsikter om hur en grupp ska styras på bästa sätt. Alfahannen Peder vill gärna ta ton och bestämma över laget,  de andra vill prata sig fram till besluten gemensamt. När Peder åter igen blir tillsagd om att ”tänka på tonen” från en annan av lagmedlemmarna utbrister han med stor frustration: ”Det vi måste få bort från det här laget är den här bo i kollektiv-kombaya-känslan!”

Det finns mycket att säga om Peder och om svensk individualism, men efter att ha sett Tillsammans-filmerna blir jag allt mer tveksam till den klassiska repliken från den första filmen: ”Hellre äta gröt tillsammans än fläskfilé ensam”. För hur mysigt är det för en 7-åring med gemensamma måltider när gröten serveras samtidigt som man konfronteras av ett vuxenkön? 

Kalla mig borgerlig, men när barn ständigt tvingas bete sig som vuxna för att de vuxna beter sig som barn, blir jag nästan sugen på att soc-anmäla kollektiven.