Det är lite märkligt att tänka sig att Hanna-Linnea Rengfors bokdebuterade så sent som 2020. Det känns som om hon har varit en röst i det litterära Sverige längre än så. Kanske beror det på genomslaget hennes två första böcker, båda utgivna samma år, fick. Diktsamlingen ”Närhetsprincipen” kallades ”precis och hjärtekrossande poesi” och om romanen ”Candy” skrev DN:s kritiker: ”Rengfors har en förmåga att skriva om förälskelse och sex med perfekt tonträff.”
Hon skriver om kärlek, begär och föräldraskap. Om stora tragedier som terrordådet på Drottninggatan 2017 och ”små” (men enorma för individen) som att inte kunna sluta vara besatt av en gammal destruktiv kärlek trots att man lever i en kärleksfull regnbågsfamilj.
Och nu ger sig Hanna-Linnea Rengfors i kast med en tredje genre, novellen, även om hennes nya novellsamling ”Tillsammans i mörker” hänger ihop på ett sätt som gör att den också kan läsas som en roman. När vi ses för en intervju frågar jag om det fanns en tanke bakom att skriva just en diktsamling, en roman och en novellsamling.
– De här tre har jag skrivit parallellt, berättar hon.
Finns det något samband mellan de tre böckerna?
– Så är det absolut. Som jag ser det handlar ”Närhetsprincipen” om någon som försöker röra sig ifrån det lilla och blicka utåt. Någon som försöker förhålla sig till hur man ska kunna leva med sig själv när man måste vara helt fokuserad på det man har nära, och samtidigt inse sina privilegier och se längre bort. ”Candy” handlar om någon som på intet sätt kan se utanför sig själv, och helt har fastnat i sina egna mönster. ”Tillsammans i mörker” handlar också om människor som trasslar in sig i sina egna mönster. De har drömmar, förhoppningar och engagemang, men så fastnar de i saker som har med relationer, skam och strukturer att göra.
Vad är det då för skam och för strukturer hon talar om? ”Candy” handlar om en kvinna som trots att hon lever i en öm och trygg relation med sin flickvän och tillsammans med barnens medföräldrar inte kan släppa den självförbrännande manliga musiker hon ägnade sin ungdom åt att vara besatt av. Och även i ”Tillsammans i mörker” återkommer det ”förbjudna” och destruktiva begäret. I vissa noveller är det som är ”förbjudet” den första förälskelsen i någon av samma kön i en liten småstad, men i andra att liksom i Candy leva i en till synes harmonisk regnbågsfamilj men dras till struliga relationer med struliga män.
– Det blir ju ett fruktansvärt svek att ha ställt sig utanför en norm och sedan via begär eller till och med en fetisch söka sig till en typ av patriarkal figur, funderar hon.
– Jag tänker mig att för Jonna (en av personerna i ”Tillsammans i mörker”) som har kommit från en homofobisk plats och skapat något fullständigt nytt så är det som att hon regredierar och sviker inte bara en person utan hela den här världen hon har byggt upp.
Hanna-Linnea Rengfors berättar om forskning som visar att bisexuella mår sämre än både heterosexuella och homosexuella.
– Många upplever en stor skambeläggning, och en känsla av att alltid vara i en svikande position. Den positionen intresserar mig.
”Hanna i 8 B är homosexuell”
I kulturdebatten diskuteras just nu ”köttberg”: vilka som ges ut, och vems erfarenheter som får plats i litteraturen. Många av Hanna-Linnea Rengfors karaktärer befinner sig utanför heteromonogamin och jag undrar om hon haft en medveten tanke om att skriva fram och ge vissa erfarenheter plats, samtidigt som jag är medveten om att jag bara genom att ställa frågan reproducerar normen. För hur ofta får författare svara på varför de väljer att skriva om monogama, heterosexuella relationer?
– Jag har aldrig haft någon upplevelse att jag ”väljer” vad jag skriver om, säger Hanna-Linnea Rengfors som berättat att hon tycker att hon ”får” berättelser likt små presenter någonstans ifrån.
– Men jag väljer definitivt vad jag publicerar, så det är klart att det så småningom är medvetet. Jag är intresserad av normer, och hur vi straffar varandra enligt påhittade regler. Det har väl alltid intresserad mig för att jag inte har förstått de där reglerna. Som när någon första gången frågade om man var pojke eller flicka och man inte kunde svara. Eller första gången någon skrev ”Hanna i 8 B är homosexuell” på väggen i skolan och jag tänkte: ”är jag? Och i så fall, är det ett problem?”
De berättelser som Hanna-Linnea Rengfors ”får” och sedan ”lyssnar in” är ofta ganska mörka, och inte sällan begår personerna i dem såväl psykiska som fysiska våldshandlingar mot både sig själva och andra. En kvinna som inte ser någon utväg lyfter en revolver för att skjuta sig men skjuter istället sönder sin hand. En ung flicka gör av misstag tjejen hon är kär i halvblind.
– Jag får ganska ofta höra att det jag skriver är mörkt eller äckligt eller deprimerande. Och jag har blivit ganska förvånad, för jag tycker att jag ofta förmildrar saker. Att jag beskriver saker från verkligheten som jag har sett och att jag gör dem lite mjukare, snällare, ljusare än i de verkligen var. Men jag tror att det för mig är en slags lättnad att läsa och skriva om det som kan hända oss eller faktiskt händer oss bara att man inte låtsas om dem.
Mörker som en slags vilsenhet
Kanske sticker de våldsamma och dramatiska händelseförloppen i Hanna-Linnea Rengfors böcker ut för att de skiljer sig från en samtidslitteratur som annars utmärker sig för fokus på leda snarare än lidande, alienering snarare än passion. När jag frågar om titeln säger Rengfors att hon först var tveksam till ”Tillsammans i mörker” eftersom det är en Håkan Hellström-låt men att hon ville ha något med de två leden ”som har att göra med att relatera till varandra, och någonting som har med mörker att göra”.
– Mörker är också som en slags vilsenhet: ”vi vet inte vad vi håller på med men vi håller åtminstone på med det ihop.”
