”Jag vet att jag är segt kött i en säck” säger jaget i ”Det röda är det gränslösa”. Det känner sig klyvt på mitten och vill plocka ut sina organ för att tvätta dem rena från mörker. 

Nej, det är ingen Kay Pollaksk "Välj glädjen". Men för den som söker ord på depressionens inre lilla helvete är boken en omedelbar klassiker. Inte minst för att Judith Kiros lyckas med konststycket att spränga sig ur ångestens platta språk.

– Glappet mellan känslan och orden är gigantisk när man är deprimerad, och det är en del i att man känner sig så alienerad och isolerad från sin omvärld. ”Jag är ledsen” täcker inte erfarenheten, det säger författaren som nyligen fick SvD:s litteraturpris för diktsamlingen.

Inmurad i en cell 

För tio år sedan var Judith Kiros en av profilerna bakom Rummet, ”ett antirasistiskt separatistiskt rum för rasifierade”. Plattformen använde humor för att sätta svensk debatt i blixtbelysning och fick stor uppmärksamhet. Sedan dess har Judith Kiros varit en återkommande röst i offentligheten, och har bland annat varit en del av tidningen Flammans ledarredaktion och programlett serien "Svensk slavhandel" på SVT. För några år sedan var hon med och grundade plattformen Kontext press, där hon bland annat skrivit om Tigray-kriget och Gaza. 

”Vad är onödigare än en tröstlös kommunist”

– Jag skriver när jag känner att jag har någonting i världen att svara på. Inte för att gå i klinch med ledarskribenter, säger hon.

Att författaren ”försvann” från debatten, som SvD nyligen påstod, stämmer alltså inte. 

– Nej, men många önskar att det var så, säger Judith Kiros och skrattar. 

Vad som däremot är sant är att hon ägnat sig mer åt litteraturen, både som poet och doktorand vid Karlstads universitet, där hon forskar på engelsk litteratur.

I ”Det röda är det gränslösa” märks kunskaperna. Det deprimerade brottas med Försäkringskassan och meningslöshet: ”Vad är onödigare än en tröstlös kommunist”. Men det samtalar också med Julian of Norwich, en engelsk medeltida eremit och mystiker. 

Nunnan lät sig vid 30 års ålder bli inmurad i en liten cell i kyrkomuren och satt där i resten av sitt liv.  

Det är inte mitt drömliv direkt ... att bli inmurad?

 – Det är inte så mångas drömliv, säger Judith Kiros, som är mycket svag för den medeltida kristna mystikens mättade symboler.   

 Vad är det du har velat komma åt med det här totala jävla mörkret i dikterna?

 – En sak är att komma bort från den samtida optimismhetsen. Det finns en aggressivitet i den liberala optimismen som bestraffar alla som inte underkastar sig den. Och inte bara på ett psykologiskt plan, utan en institutionell bestraffning.  

Det finns ingen plats för svaghet i samtiden?

 – Nej exakt. Ingen sympati. Och jag har tänkt mycket på vad den här rädslan och äcklet inför att vara ett offer innebär, för den plockas också upp i progressivt språk. ”Jag är inget offer utan en agent.” Eller: ”Sörj inte, organisera er”. Så kan det ju vara. Men det finns ju absolut offer.

Du skriver om det märkliga i att förväntas förlåta utan att en ursäkt har uttalats, där ingen tagit på sig ansvaret. Vad ville du komma åt?

 – Man får inte benämna att det skulle finnas offer och förövare inom system, att det finns någon som tjänar på svaghet och exploatering. Trots att det sker konstant och är premisserna för det här samhället.

Den falska upplysningen

För att komma bort från det slentrianmässiga ångestspråket laborerar Judith Kiros uppfinningsrikt med känslolägets alla färger: ”En fet gulaktig förtvivlan.”. ”Det sjukliga gröna// mögel och mossa”. Till och med den annars så glättiga rosa får vara med, i ”obegripligt skära vinklar”. 

– Svart beskrivs alltid som depressionens färg. Men jag håller inte med om det. Jag tycker vitt är depressionens färg. 

Jag tänker att det är skillnaden mellan melankoli och depression. Depression har inte utrymme för tvivel.

Varför?

– Jag tänker mig att depression är ett tillstånd av falsk upplysning. Man tycker att man får syn på allt, tycker att allting är uppenbart och givet och kommer att fortsätta vara precis som det är nu. Det finns liksom inget utrymme för tvivel. I mörker och svärta kan saker gömma sig, där finns plats för fantasi.

 Men melankolin rymmer ju frågan: ”Vad är meningen?” På så sätt så är den väl inte tvärsäker?

– Jag tänker att det är skillnaden mellan melankoli och depression. Depression har inte utrymme för tvivel. Där har man redan kommit fram till att det inte finns någon mening, och det är det som är så förödande. 

”Naivt och idealistiskt”

I titeln ”Det röda är det gränslösa” står färgen rött ut. På medeltiden var det martyrernas färg, förkroppsligat i Jesu blod.
I förlängd betydelse står färgen också för det kollektiva: att gå utanför sig själv och uppoffra sig för en annan, förklarar Judith Kiros. 


– Vi lever i en kultur som också uppmuntrar till total isolering i det egna jaget. Att sätta någonting annat före sig själv anses på något sätt vara naivt och idealistiskt ...

I en samtida kontext är det därför nästan obegripligt att se hur isoleringen för nunnan Julian of Norwich var triumfatorisk, snarare än depressiv.

 – Det var ett sätt för henne att komma djupare in i världen. Poängen med att vara mystiker är ju att på något sätt försöka befria sig från egot och att återvända till Gud, säger Judith Kiros. 

I ”Allvarligt talat” sa Kristina Lugn en gång att man kan se ångest som en avundsjuk tvilling, eller en ockupationsmakt som försöker ta över ens land. Hon gav också rådet att man kan försöka avgränsa ångesten och ge den en timma där den får härja fritt. Det var oväntat KBT:igt sagt för att komma från en poet. Vilka strategier tror du fungerar mot känslor av meningslöshet?

 – Att vara i förbindelsen med andra människor, det kollektiva. Antalet som diagnostiseras med depression och ångest ökar hela tiden i den här hyperindividualistiska samtiden. Man sitter helt ensam med sitt självhat och känner att man inte spelar någon roll, eller har förutsättningar att  faktiskt göra förändring i politiken. Om man inte gick med i sossarna redan som embryo …  

 En maktlöshet?

 – Ja, maktlöshet. Samtidigt så läser man nyheter om växande klassklyftor, segregation och flyktingar som drunknar eller skjuts ihjäl. Alla de här sakerna är förkrossande. Då måste man också kunna erkänna att det är förkrossande. För så länge vi känner igen att det är förkrossande så finns det ju någonting som kvar att känna. Det sätter oss i förbindelsen med andra människors smärta och behov.