”Gud ledde mig hit”

Stojet och glädjen kommer från det lilla sommarstugeområdet beläget långt ute i markerna, mellan två större gårdar. Men det är ingen kräftskiva och ingen grillfest. Det är ukrainska flyktingar från Donetsk, alla medlemmar i samma frikyrkoförsamling, och utanför huset jag lämnat står den här natten säkert tjugo bilar. Flera av familjerna har varit på flykt ända sen 2014 och funnit fristad i olika europeiska länder, några i Tyskland, en familj har kört från Belgien, en av predikanterna bor sen något år i England. Flera av dem som kommit till norra Öland den här veckan bor i Kalmar eller Färjestaden. När jag kom fram till bostället tidigare under kvällen så hade ukrainarna samlats till utomhusgudstjänst med gemensam bön. Oksana, en kvinna med rosa lugg vittnade just inför de andra om att hon känner sig buren och trots flykten, trots kriget och fast hon drabbats av cancer, känner att hon får så mycket av sin gud att hon kan inspirera andra, till och med svenskar hon möter som aldrig varit i närheten av krig.

Jag är ovan vid frikyrkliga gudstjänster men mötet jag får vara med om känns enkelt och begripligt. Människor ställer sig upp och vittnar, framförallt om tacksamhet över att ha kunnat samlas och träffa varandra igen efter många år på flykt. Mötet avslutas med gemensam bön, och jag ryser när jag känner igen orden. Det är ”Fader vår” som jag för första gången hör på ryska. 

Det är gott om barn i olika åldrar på plats i lägret. De sysslar med sitt som barn gör; hoppar i en studsmatta eller springer omkring i små flockar. Jag lägger märke till en pojke i elva-tolvårsåldern, mest på grund av hans svarta glasögonbågar som ger honom ett nästan intellektuellt uttryck. Han kommer fram till en ung kvinna som har satt sig hos mig, och visar sig vara hans mamma. De avhandlar helt kort något praktiskt innan han går iväg; det gäller visst tvättning; merparten av lägets deltagare sover i enkla tält på stugtomten och det finns ett duschrum utomhus som alla turas om att använda. Jag uppfattar pojkens sätt som självständigt, nästan truligt och mamman berättar spontant om flykten från Donetsk. 

Aleksandra och hennes man bodde vid flygplatsen och hade just byggt färdigt sitt nya hus men inte hunnit flytta in i det ännu. Flygplatsen var ett av de första målen som attackerades när kriget bröt ut. Plötsligt befann sig deras hem mitt i eldgivningen och motelden och det fanns ingenstans att fly. Aleksandra berättar om en helikopter som flög så lågt att den fick manövrera runt hustaket, och så gav den eld. Explosioner överallt, granater, saker som flög i luften. Den trulige pojken var fyra år gammal och blev träffad. Georgiy är traumatiserad berättar Aleksandra, han får panik vid höga ljud. Hon beskriver hur hon sopade ner saker från hyllor i en väska och sa åt sina fyra barn att de fick välja ut ett enda föremål var att ta med. Så frågar hon mig: om du råkade ut för en katastrof, behövde fly från ditt hem och tvingades välja ut en enda sak att ta med, vet du vad du skulle välja? Jag tystnar och tvekar inför svaret, har aldrig behövt ställas inför den frågan.

En kväll regnar det och gudstjänst hålls i socknens frikyrka. Det är avspänd stämning, barnen är med i kyrkan och deltar eller deltar inte beroende på humör. Georgiy som i själva verket är fjorton men ser yngre ut kommer och sätter sig bredvid mig; och börjar demonstrera en pianoapp på mobilen. Han vill spela piano säger han, har tagit lektioner tidigare, men sen har han kommit ifrån det. ”Jag tror det går att lära sig på egen hand, så behöver man inte göra av med pengar”. Jag anar bakom det lillgamla resonemanget att flyktingfamiljen bara har råd med det mest nödvändiga. Några äldre ungdomar framför lovsånger på scenen – ett par tjejer lite blygt och fnissigt och en 18-årig kille med gitarr mer dedikerat – men när församlingen reser sig för att sjunga med, så tar Giorgy ett fast grepp i min arm, håller kvar mig i bänken och ger mig en av sina hörsnäckor till mobilen. Han startar ett övningsstycke i appen. ”Det här är den enklaste,” säger han ”men den är jättesvår”. Jag slits mellan glädjen i den förtroliga inbjudan i barnets angelägenheter och önskan att vara artig på denna ukrainska frikyrkliga gudstjänst. Oksana tittar lite strängt på oss, och så fort pianostycket tar slut reser jag mig och klappar med.  

Aleksandra står tillsammans med ungdomarna på podiet, sluter ögonen och ber högt, fast dämpat och innerligt. Hon vänder sig inåt, talar om tacksamhet över att vara tillsammans igen med sin församling, kallar den för sin familj. Jag vet inte om det är nu hon säger det eller senare, att när hon lämnat Donetsk med familjen och några få tillhörigheter hade hon en känsla av att ha lämnat kvar, inte fått med sig det viktigaste av allt: församlingen.

Jag trivs på gudstjänsten som är enkel och helt utan någon show-off; inget tungomålstal, inga knäfall eller höga halellujarop. Den liknar mest ett andligt möte. Predikanten Vladimir föreslår åhörarna att komma fram till mikrofonen och dela om vad deras gud gjort för dem senaste veckan. Hans lillebror, som också är predikant, går fram till mikrofonen och berättar att han samma dag fått nyckeln till en lägenhet i Kalmar, och att lägenheten är fin. Församlingen applåderar spontant.  

Temat för predikan är livet och döden. Vladimir vänder sig skickligt till framförallt barnen och ungdomarna med olika frågor, drar in dem i resonemanget med referenser till företeelser som födelsedagar och dataspel. Oksana och en annan kvinna i församlingen har välanvända biblar i knät och följer med i läsningen av några korta verser ur gamla testamentet.

Predikanten säger några saker som känns nästan subversiva. I samtalet om liv och död understryker han att vi bara har ett liv, det är inte som ett stridsspel på datorn som går att nollställa och börja om. Nästan i en bisats ställer han en retorisk fråga om ifall det eventuellt är en tro på att spelet ska gå att nollställa och börja om när döden inträffar, som bidrar till att många unga ukrainska män så villigt gått ut i krig. Efter predikan ber han högt inför församlingen, och jag blir lite förvånad när han ber för fred, inte om seger i kriget. Han ber att båda sidor ska komma till insikt om att det inte är kontroll över territorier de behöver, utan att de behöver gud.

I lägret vid sommarstugan dit jag bjudits in på te leder mig Georgiy under armen till ett bord. Här kan du sitta så vi får samtala, säger han artigt och slår sig ner vid samma bord. Dit kommer också Oksana och pojkens mamma. Jag ber Oksana berätta det jag missat från hennes vittnesmål första kvällen. Både hon och Aleksandra berättar att de från början flytt genom Europa utan att ha ett bestämt mål, bara velat komma så långt som möjligt från skjutningar och sprängningar. Oksanas familj erbjöds att få komma till Finland. ”Men jag ville inte till dit” säger Oksana, eftersom landet har en lång gräns mot Ryssland. Omständigheterna, och framför allt familjen som ordnar återträffen på Öland, ledde Oksana till Sverige. Vi fick bo i en lägenhet i frikyrkan här, berättar Oksana, och när jag kort efter ankomsten kände två knölar i bröstet och direkt fick veta att det verkligen var cancer, blev jag opererad i Kalmar och fick högteknologisk behandling med strålning och cellgifter. Nu har en av tumörerna försvunnit, den andra har krympt och jag förstår att det var därför gud ledde mig hit. Aleksandra förklarar för mig att vård i Ukraina är oerhört kostsamt. Det finns knappt några sjukförsäkringar, patienten måste betala hela kostnaden för behandlingarna själv, vilket många inte har råd med och därför aldrig botas. 

I det här skedet klagar Georgiy frispråkigt över att Oksana och hans mamma satt sig vid vårt bord, vilket innebär en massa tråkigt vuxenprat. Oksana tittar på honom och säger: ”Jag vittnar om herrens storhet”. Fjortonåringen förblir oberörd och muttrar att han tycker att gudstjänsterna borde begränsas till söndagar, de andra dagarna veckan blir det för tråkigt, och för övrigt borde alla gudstjänster hållas på andra, mindre tråkiga sätt.

Lägrets sista kväll hamnar jag vid ett tebord med några av de vuxna. Flera familjer har redan hunnit resa eftersom de ska hela vägen till Tyskland innan arbetsveckan börjar. Andra packar. Den sista predikan har hållits av församlingens mest respekterade predikant, den sjuttioårige Aleksandr Vladimirovitj som talade länge i ämnet ”guds tidtabell”. Hur förlita sig på gud, när kriget pågått så länge? Så här just innan familjerna skiljs åt har kvinnorna inte längre tid att småprata med mig. De är allvarliga och vända mot sin andlige vägledare med nakna, koncentrerade ansiktsuttryck. Jag förstår att den här stunden vid tebordet, fullt av rostade solrosfrön från Ukraina, chalva och plastinpackade belgiska våfflor som deltagarna haft med sig, är den sista möjligheten på länge att ställa de mest laddade frågorna till prästen de litar på. Kriget i deras eget liv, psykiska trauman, förluster, kanske svårigheter att känna tillit - jag hör bara lösryckta meningar, eftersom Georgiy på stolen intill mig vill diskutera planerna för en bok han håller på och skriver och ritar teckningar till.

När jag frågar pojken vad han ska göra när han väl är tillbaka i Belgien, tittar han i kalendern i mobilen och konstaterar att han har tid hos sin psykolog nästa vecka. Jag påminns om att det här är ett krigsskadat barn, känner glädje över att han får hjälp och tacksamhet för hans förtroende. Jag ser till att vi kan få kontakt digitalt, fast fjortonåringen på ett märkligt vuxet sätt förklarar att sociala medier inte alls är tillräckliga för den sorts kontakt han vill ha med människor. 

Sen tar Georgiy mig i handen och följer mig till cykeln. Vid avskedet säger han osentimentalt att det här förmodligen är sista gången vi ses i det här livet. Jag vill protestera och ifrågasätta, men hans saklighet får mig att avstå. Han kanske har rätt. Varför skulle jag linda in avskedet inför detta barn som är så ointresserat av konventioner?