Det råder Amerikafeber i Sverige – igen. Bara de två senaste åren har en mängd böcker och pjäser kommit som behandlar emigrantöden. Vilhelm Mobergs Utvandrarna har satts upp som teater, Lennart Pehrsson har skrivit sin triologi om emigrationen, Ester Blenda Nordströms Amerikanskt har kommit i nyutgåva, två böcker om amerikaemigranten Joe Hill har publicerats och Jan Ewert Strömbäck har givit ut en bok om kopplingen mellan den svenska och amerikanska arbetarrörelsen. Nu i dagarna kommer ytterligare ett bidrag: DN-journalisten och PEN-ordföranden Ola Larsmos roman Swede Hollow.
Under 1800-talets sista hälft och 1900-talets första emigrerade närmare 1,3 miljoner människor från Sverige. Vår bild av utvandringen är starkt präglad av Vilhelm Mobergs utvandrarepos: modiga bönder som byggde sig ett paradis i Minnesotas bördiga jord. Detta är egentligen en rätt skev bild. Den allra största delen av emigranterna var arbetare som hamnade i städerna där de fick diska spottkoppar eller svabba bargolv. I den nya vågen av emigrationsskildringar ligger fokus på just denna grupp och Ola Larsmos Swede Hollow är det första skönlitterära försöket att skildra den.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Swede Hollow utspelar sig 1897 i det vi i dag skulle kalla en illegal bosättning i St Paul, Minnesota. Där får vi möta familjen Klar som har emigrerat från Sverige och rest ett plåtskjul i den fattiga svenskdalen. Här bor pappa Gustav som går och knackar is från järnvägen. Vi får möta döttrarna Ellen och Elisabeth i deras jakt på arbete samt den sammanbitna modern Anna. Eftersom boken är över 400 sidor och pryds av svartvita porträtt på emigranter förväntar jag mig först ett epos om familjen – men ganska snabbt inser jag att Swede Hollow är något helt annat. Detta är inte liberalen Vilhelm Mobergs berättelse om modiga klassresenärer; snarare är det en stillsam skildring av tröstlöst arbete och livet nere vid dalen. Med andra ord en del av den våg av arbetarlitteratur som berättar om dem som inte tog sig uppåt.
1890-talet var en hård tid för arbetare i USA. Årligen dog 35 000 amerikaner i arbetsplatsolyckor och motsvarigheten till LO – AFL – bestod av högavlönade yrkesmän med trygga anställningar som var mycket skeptiska till okvalificerade migrantarbetare. Vi befinner oss alltså i tiden före den bångstyriga amerikanska arbetarrörelsen fått luft under vingarna, men om detta skriver Ola Larsmo inte mycket. Istället anar vi arbetarnas utsatthet i korta passager. När Elisabeth råkar sy sig själv i handen rusar förmannen fram till henne och berättar att hon inte har något jobb i morgon. Vid järnvägen blir en arbetare överkörd av ett tåg. När jag läser om detta tänker jag osökt på uttrycket ”enkla jobb” som vissa idioter lagt sig till med. Varsågod, här har ni dem: enahanda, själsdödande och fullständigt livsfarliga.
En bit in i romanen börjar det gå allt bättre för den äldsta dottern Ellen. Hon kommer bort från den stressiga syfabriken och blir maskinskriverska på ett kontor. Där är hon dock livrädd för att kollegorna ska tycka att hon luktar strömming. I 1890-talets USA sågs svenskar som ett rasmässigt degenererat folk, som inte var riktigt lika ”ariska” som exempelvis engelsmännen och tyskarna och ibland betraktades de till och med som ”svartingar”. Det är en bra illustration av hur relevant begreppet ”rasifiering” är för att förstå rasismens mekanismer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag tycker att det är en fin och lågmäld roman som Ola Larsmo har skrivit. Skulle jag likna Swede Hollow vid en bild så är den ett gråtvättat förkläde på en tvättlina bredvid en porlande bäck. Det enda som stör mig är att boken periodvis känns lite väl ljus. Swede Hollow var en plats känd för fylleriet, slagsmålen och våldet i hemmen. Ola Larsmo skriver visserligen en del om det men jag tycker inte riktigt att han lyckas fånga det på ett stilistiskt plan. Detta är ett vanligt problem i den samtida historiska romanen: rädslan, eller jag vill nästan kalla det fobin, för att skriva en ”eländesskildring”. Här hade Ola Larsmo kunnat lära sig lite av arbetarlitteraturens gamla mästare (särskilt Per Anders Fogelström) som kunde beskriva en stämning så nära nollpunkten att man nästan måste ta en Xanor för att orka läsa. Swede Hollow hade tjänat på att Ola Larsmo vågat bre på lite mera och beskriva det dåliga humöret och den svarta blicken som fattigdomen och trångboddheten skapar. För som det är nu känns den lite för tillrättalagd eller – om uttrycket ursäktas – för pk.
