Vid den tiden hade jag svårt att placera mig själv i någon av kategorierna. Min mamma hade levt starkt präglad av den så kallade ”judiska rädslan”, och jag växte upp med hennes uppmaning om att inte säga ett ord om mitt judiska påbrå i skolan. Svårast var det under lektionerna om Förintelsen, då ryckte det förtvivlat i duktigflicka-armen i ivern att berätta om min direkta koppling till den där gastande tysken och massgravarna i svartvitt på overhead-duken. Men jag gjorde som mamma ville: tryckte ner locket över det som sjöd. När hon dog 2019 insåg jag att ansvaret blivit mitt, och att allt jag ville var att förgöra locket, och komma ur den judiska garderoben. Men jag var ambivalent, det fanns ingen riktning, inget sammanhang och inga vänner – var skulle man ens börja?
Allt jag ville var att förgöra locket, och komma ur den judiska garderoben
Min kompis tog en djup klunk av sin öl och bekände att han under viss vånda valt att hålla sin judiskhet dold i arbetet, och att det stundtals kändes märkligt att undervisa om Förintelsen utan att ta upp det personliga. Jag frågade om det störde honom mycket – nej, det gjorde det inte. Jag frågade om han stött på Förintelseförnekare – nej, det hade han inte. Någonstans här hade vi nog släppt ämnet, om inte min kompis hade kommit på det där han sett för någon vecka sedan. Att han ramlat över ett jättekonstigt material på Skolverkets hemsida. Han berättade, och min puls slog hårdare.
”Undervisa om kontroversiella frågor” hette materialet. Det var utlagt på nätet med syftet att stötta historielärare. I övningsexemplet beskrevs hur en lärare försökte komma till rätta med en klass präglad av starka spänningar och polarisering. Den första lektionen ägnade han åt månlandningen, och uppmanade eleverna att söka efter och presentera argument för och emot att den ägt rum. Den andra lektionen skulle samma tillvägagångssätt appliceras, men denna gång på Förintelsen. Lärarens hållning i frågan var: ”helt övertygad” om att den ägt rum – ”men nyfiken på att höra och förstå de argument som används för att hävda motsatsen”. Eleverna skulle sedan släppas ut på internet för att hitta tre argument för, och tre argument mot.
Hur många elever? Hur många lektioner?
”Men du förstår väl att det här är helt vedervärdigt?” utbrast jag. ”Ja, varför tror du jag berättar det?” Vi drack mer öl, tog skärmdumpar på alltihop och funderade över hur i hela friden det kunde komma sig att vi – två nobodys i sammanhanget – såg det här, och att ingen annan hunnit före och stoppat det. För visst rådde det väl konsensus om att Förintelsen inte skulle behandlas som en ”kontroversiell fråga” i svenska klassrum? Att man borde kalla konspirationsteorier för lögner och inte argument mot? Och att det är fullständigt absurt att uppmana elever att söka upp antisemitiska webbsidor?
”Övningen har legat där i två år”, sa min kompis, och jag tog in betydelsen av de orden: Hur många elever? Hur många lektioner? Min man Jon, frilansjournalisten, drogs in och skrev en artikel för Aftonbladet med rubriken ”Skoluppgiften: Argumentera för att Förintelsen aldrig hänt”. Den publicerades, ironiskt nog, samma dag som hågkomstkonferensen i Malmö ägde rum. Omedelbart inleddes ett massivt drev mot Skolverket. Mina axlar fick sjunka ner, och pulsen gå i vila, när jag märkte att konsensus rådde. Företrädare för judiska såväl som icke-judiska organisationer, kändisar, namnkunniga journalister och chefredaktörer, politiker från alla läger, skolpersonal, vanliga föräldrar och ungdomar twittrade och retweetade, kommenterade och länkade. Jag kände mig hoppfull och fullkomligt trygg i min nya spirande svenskjudiskhet eftersom majoritetssamhället så villigt klev in och tog strid för den.
Från att ha varit absolut manisk med mobiltummen har jag sedan några dagar gett upp.
Sedan 7 oktober är allt förändrat. Nu stundar den första Förintelserelaterade minnesdagen sedan Hamasmassakern i Israel, den av Novemberpogromen 1938, och jag vet inte med vilka jag vill minnas den, med vilka jag vill hedra nazismens offer. Säger man ”aldrig igen” och samtidigt tittar bort från antisemitismens offer av idag – vad är då poängen med att minnas tillsammans?
Förlusten av konsensus kring vad antisemitism ens är för något, och därmed kring judars rätt att känna sig trygga i Sverige har fått mig, och många av mina judiska såväl som icke-judiska vänner, att känna oss desillusionerade, och främmande inför det land vi bor i. I famlandet efter just denna konsensus har jag skrikit mig hes i diskussioner med främlingar på internet, och sorgligt nog också med kompisar. Tyvärr har antisemitismen många skepnader och inte en entydig politisk färg. Sedan 7 oktober vrålkokar den i de politiska ytterkanterna, och används samtidigt som slagträ mot motståndaren. Min önskan för 2023 års minnesdag för Novemberpogromen: Sluta fajtas kring vem eller vilket parti som verkligen är judehatare. Se istället vad just du kan göra för att identifiera antisemitism och markera mot den, se över din plattform och dina nätverk. Flytta fokus från utrikespolitiken till svenska judars liv, för i detta nu är vi rädda.
Kan vi nå konsensus om allas vårt ansvar för det debattklimat som utgör ett direkt hot mot en av Sveriges minoriteter?
Från att ha varit absolut manisk med mobiltummen har jag sedan några dagar gett upp och scrollar inte längre, hjärtar inte inlägg, och kommenterar inte antisemitiskt innehåll. Manin har omvandlats till apati. Den svensk-judiska självbilden ligger i fosterställning.
Under höstlovet tog jag ett djupt andetag och gav den sedermera till mitt eget barn, uppmaningen att ligga lågt. Att inte berätta om våra Förintelsedöda eller om shabbaten om fredagarna. Att. Inte. Berätta. Någonting. Alls. Det var det sista jag ville göra, att damma av det och föra det vidare: locket.
