– Det är helt fantastiskt att se vilka reaktioner den väcker. Vi möttes av både tårar och stående ovationer i USA – där publiken såklart drar paralleller till det som händer vid gränsen mot Mexiko, där barn tas ifrån sina föräldrar.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Mamma och son vräkta

Filmen handlar om Lára, en fattig ensamstående mamma som blir vräkt med sin son och precis har lyckats få en provanställning i passkontrollen på Keflaviks flygplats.

– Jag pluggade film i New York när finanskrisen slog till, men jag läste mycket hur den påverkade Island. Då var det många som förlorade sina hem och i vissa fall fick leva i bilen. Jag är alltid intresserad av historier om folk i marginalen.

En av de första dagarna på jobbet uppmärksammar Lára sin kollega på att en resenär verkar ha ett falskt pass. Kvinnan, Adja, blir ivägförd av polisen och hamnar på ett boende i väntan på deportering, maktlös i främmande land. Men de två huvudpersonernas vägar fortsätter att korsas och Láras dåliga samvete plågar henne.

Hur kommer det sig att du ville göra en film om en flykting som strandar?

– När jag började skriva manuset om Lára och hennes son Eldar 2012 läste jag allt mer om flyktingar som var i väldigt utsatta situationer och som gjorde allt för att komma ur dem: hungerstrejkade eller tände eld på sig själv. Då anmälde jag mig som volontär för Röda korset och blev ihopparad med en kvinna från Uganda som hade flytt på grund av sin sexualitet. Jag insåg då att jag ville slå ihop de här två historierna. Det blev en utmaning för mig i manusskrivandet.

”Gör mig förbannad”

Allt fler islänningar lever i fattigdom efter finanskrisen, som slog hårt mot landet 2008.

– Det som gör mig mest förbannad är de bankanställda som fick människor att flytta sina besparingar från mer säkra sparformer till osäkra – människor som sedan förlorade allt. Det är så omoraliskt. Jag tror att många av dem visste att de sålde på folk usla investeringar, att de satte sig över klumpen i magen och bara lydde order.

Ísold Uggadóttir berättar att fattigdomen inte är påtaglig, men finns under ytan.

– Du ser inte fattiga människor på gatorna, men hyrorna går upp och det blir svårare för vanligt folk att få ihop det. Samtidigt blir de rika allt rikare, medan den som inte har något fastnar i kvicksand.

Eldar verkar vara okej, inte särskilt ledsen eller orolig trots att han har förlorat sitt hem och bor i bilen med sin mamma. Varför valde du den vägen för honom?

– Han blir den vuxna i rummet. När alla runt honom kaosar så blir han tvungen att växa upp väldigt snabbt. Patrik Nökkvi Pétursson, som spelar Eldar, är också sån. Han kunde säga till Kristín, som spelar hans mamma ”Blir du uttråkad av att sitta och vänta? Det är bara att vänja sig, det är så här det är att vara skådespelare.” Han speglade det som Eldar går igenom.

Barn, katter, skådespelare som behöver instruktioner på olika språk, ösregn och stormvindar – ofta i samma scen. Hur tänkte du där?

– Just det blev kanske lite mer utmanande än jag hade hoppats på ... När du skriver manus ser du enkla och vackra scener framför dig. I verkligheten kan det vara riktigt galet. Katten var den största primadonnan på inspelningen – han lydde inte order och var inte alltid tillgänglig. Så ibland slog det mig: ”Vad tänkte jag egentligen? Det här är ju vansinne!”

– Jag hade ingen kontroll över vädret. Visuellt är jag väldigt nöjd med hur det blev, men under inspelningen var folk inte så nöjda över att stå i helt galen vind och spöregn.

Hon berättar att kontinuiteten i bilderna var ett stort problem. Fotografen, Malmöbon Ita Zbroniec-Zajt, kunde stå och vänta på ett moln för att ta om en scen, men under tiden kom det både regn och hagel.

– Vi hade ibland fem olika sorters väder på en halvtimme. Jag bara tittade på henne och sa ”Välkommen till Island.”

”För upptagna för att hjälpa”

11 000 islänningar erbjöd sig att ta emot flyktingar 2015, när landets flyktingkvot bara krävde att Island skulle ta emot 50 personer. Landet rankades också i topp när Gallup mätte hur välkomnande olika länders befolkningar var mot flyktingar.

Är islänningar så grymma som de verkar när det kommer till invandrare?

– Jag tror att många vill göra mer än de orkar eller hinner. Impulsen när folk ser att andra har det svårt är att hjälpa, men samtidigt är alla så upptagna med sina liv att de inte har den energi eller tid det kräver. Men i min film är det ju inte engagemanget det är fel på, utan systemet, som inte kan hjälpa den som flyr.

I filmen har du amatörskådisar som själva har flytt från krig och förföljelse. Varför?

– Det blir mer autentiskt. Det är också ett bra sätt för mig att kolla om mitt manus är rätt ute. ”Skulle du säga repliken på det här viset?” Det har varit väldigt inspirerande för mig.

Jag kommer att tänka på Scarlett Johansson-diskussionen, om cis-personer som spelar trans, vita som spelar asiater eller hetero-skådisar som spelar hbtq-personer. Hur tänker du kring det?

– Som regissör vill man bara ha den mest talangfulla skådisen. Jag är gay, men skulle säkert kunna spela straight och vice versa. Problemet är väl att många av de här skådisarna aldrig får chansen till några roller alls. Så det var rätt att Scarlett Johansson tog ett steg tillbaka och lämnade projektet. Men jag vet hur Hollywood funkar – det enda de vill är att tjäna pengar och hon säljer biljetter.

– Jag föredrar att jobba med den som har egna erfarenheter som stämmer med rollfigurens, för då kan de hjälpa mig att göra det mer trovärdigt. Men de måste vara grymma skådisar, det är nyckeln.

... att finansiera filmer på Island:

– Vi fick stöd från andra länder, det måste man ha. Island är för litet. Dessutom gick flera privata investerare in i slutskedet, allihop var kvinnor. De chansade på den här filmen.

– Finansieringen tog mycket längre tid än jag trodde. Jag har inte bott i bilen, men ibland har det inte varit långt borta.

... metoos inverkan på den isländska film-industrin:

– Det skapar ett skyddsnät, inte minst för de unga som tar sig fram i branschen nu. De vet att de har oss andra i ryggen och vet var de kan vända sig om de blir utsatta. Jag tror också att de män som tidigare har tagit sig friheter tänker om – och det är en fantastisk förändring.

– Tillsammans med framgångarna för kvinnliga regissörer får jag fler erbjudanden nu. Jag tror att utvecklingen gör att fler kvinnliga regissörer får chansen. Det kommer att förändra mycket – många kommer att vara mer på alerten och inte så naiva.

... varför hon beskriver sig som ”en filmmakare som gillar att spela in i dåligt upplysta mat-butiker.”

– När jag gick på filmskolan i New York hade jag en matbutiksfetisch, som även följde med in i den här filmen. Vi hade hela tiden krav på oss att skapa nya scener – och jag var alltid på min lokala affär mitt i natten och spelade in. De är intressanta platser.

... vad som kommer härnäst:

– Jag vet inte än. Jag vill göra en till film, men just nu känns det som om jag har sprungit ett maraton och ska börja om på ett nytt på en gång.