Till att börja med måste jag erkänna. Det är sällan jag känner att ”det här är ju min historia”, när jag läser en bok. Men ibland händer det. Neftali Milfuegos, debutroman Tankar mellan hjärtslag är en sådan bok. Det är surrealistiskt, nästan kusligt.

– Jag behövde skriva det. På något sätt var det ett måste för att förstå mig själv. För att sätta ord på mina tankar och förstå vad som har format mig, säger Neftali Milfuegos som är författarens pseudonym.

Aldrig hemma 

Romanen ropade på mig, liksom de klottrade citat som Neftali Milfuegos i boken ser överallt på Valparaisos gator. En snabb radiorecension, ett tips om en av hans uppläsningar … till sist fick jag uppmaningen av en väns bekant – läs boken!

Jag gjorde så och hittade min egen berättelse. Inte bara växer vi upp i samma vita medelklassnärförort med mammor födda i Sverige och pappor från Chile som bor någon annanstans. Hans fotspår följer i mina – med åtta års mellanrum väljer vi samma gymnasieprogram och skola, har samma lärare. Vi vandrar i samma kvarter och kommer till samma insikt om hur världen fungerar. 

Tankar mellan hjärtslag är historien om hur det är att med påbrå från ett annat land växa upp i ett rasistiskt samhälle, om längtan efter det så kallade hemlandet. Och insikten om att vart du än går så är du inte hemma i andras ögon. 

Så vem är du då, Neftali Milfuegos?

– Jag är 24 år och jobbar som klassresurs och fritidsledare på en skola.

Inget mål i sig

Vi möts i Årsta. Området dit slumpen och tvånget av olika anledningar har fört oss. Det är här vi bor nu. Neftali Milfuegos gillar det.

– Det är najs med Folkets hus här, det är inte många ställen som har det. Men att jag bor här beror på att det var det som fanns tillgängligt. För egentligen har jag lättare att vara mig själv i andra förorter.

Liksom hans bok är fylld av politiska kamptal mot kapitalismen, kolonialismen och patriarkatet leder vårt samtal hela tiden in på politik. Allt kopplas samman. 

Men att Neftali Milfuegos skulle skriva en bok har aldrig varit ett mål i sig. Från början ville han bli journalist och åkte till Chile för att gå frilanslinjen på Nordens folkhögskola på Biskops Arnö. 

– Men jag har svårt att skriva journalistiskt. Jag sätter in mina egna åsikter. Jag kan inte stava ordentligt och jag är inget bra på svensk grammatik, även om jag hör vad som låter rätt.

– När jag gjorde ett reportage om en ockupation av en gymnasieskola märkte jag att det hade med hela min historia att göra. Jag skrev två långa mejl till en vän. Jag bara spottade ut en massa texter, som egentligen inte hade någon röd tråd.

Skriven i dagboksform

I Chile, det land han under hela sin uppväxt identifierat sig med, slogs illusionen om vem har var sönder. Här blev han svennen. Neftali Milfuegos insåg att han var tvungen att hitta sig själv och göra upp med sina egna föreställningar. Det gör han i romanen. Skrivet i dagboksform blandar han minnen av hur fotbollsmatcher kunde bli en kamp mellan nationaliteter, om hur det är att stoppas av polis på Stockholms gator bara för att man inte ser svensk ut och vapenromantik från lumpen. Men också berättelser om att söka sig till dem som liknar en själv, drogrus, kravallhistorier från studentprotesterna i Chile och personliga brev till pappan. 

Att han skickade texterna till ett förlag tackar han i dag sin mentor på folkhögskolan för. Han rådde Neftali Milfuegos att inte gå till skolan för att istället ägna sig helt och hållet åt sin frigörelseprocess.

– När jag var klar med boken ville jag bara lämna den bakom mig och inte ha något med den att göra. 

Tankar mellan hjärtslag har både hyllats och kritiserats för sitt språk. Vissa recensenter har stört sig på det, vad tänker du om det? 

– Jag skriver som jag pratar. Jag bryr mig inte om att försöka skriva fint. Jag har försökt att strunta i kommentarerna. Men också känt: Du känner inte mig, det här är min sanning. Ät den eller kräks. Det här är mitt liv, hur kan man recensera någons liv?

Vad har du fått för reaktioner av folk som inte är recensenter då?  

– Många har sagt som du ”det här är min historia”. För sådana som oss är det en bekräftelse. Vi snackar om samma saker och delar samma erfarenheter. Jag hade ingen intention när jag skrev, men nu har jag förstått att det finns ett stort behov av att prata om det. 

– Samtidigt är det tabu att tala om rasism. Folk är inte redo. Det är som när feminister pratar om en manlig hegemoni och män slår ifrån sig och säger ”jag är inte sådan”. 

Neftali berättar om när han läste upp sina texter på Stadsbiblioteket. I publiken var majoriteten helvita svenskar. 

– De tog det jättepersonligt och hade svårt att acceptera att de är en del av strukturen. De ville ha en akademisk förklaring av vad rasism är när jag precis läst upp mina egna erfarenheter. 

Vad tror du att det beror på?

– Sverige har inte gjort upp med sin rasistiska historia. Problemet med dagens antirasism är att man koncentrerar sig på de organiserade fascisterna, visst de är ett reellt hot, men det är inte de som är problemet. Problemet är att man missar hur det kommer sig att de här rörelserna kan växa, vilka grogrunder och föreställningar som finns.

Hur kan vi förändra det?

– Vi som upplever rasismen måste börja organisera oss och formulera våra egna tankar om vilka vi är. Vi måste skita i alla vita svenskar. Till exempel kan vi ge uppmärksamhet till varandra, säger Neftali Milfuegos.

Han menar att den här kampen idag befinner sig i ett babystadium. Och även om acceptansen för folk som inte har helsvensk bakgrund idag är större än för ett decennium sedan så är utrymmet fortfarande begränsat.

– Det är samma med feminismen. Hela Europa står inför en förändring där den egna identiteten håller på att förändras. Det är oundvikligt. 

Du skriver mycket om känslan av att aldrig känna sig hemma. Hur tar den sig uttryck? 

– Det handlar till exempel om hur man för sig i olika sammanhang. Man lär sig att ändra sitt språkbruk beroende på vem man är med. Man slängs fram och tillbaka. Det är något som stöper en och något som alla som är ickevita som växer upp i en vit kultur upplever.

– Konfronterar man det märker man strukturer och mönster. Det öppnar för en känsla av rotlöshet. Det måste man eliminera, det blir vägen till frihet.

Känner du dig fri nu?

– Det är en konstant process. Jag känner en frihet inombords. Men strukturen och hur andra är försvinner inte, det inser du varje dag.

– Det handlar mer om att landa i en insikt som du alltid har burit. Det finns ingenting som du lär dig som du inte redan vet. Det är bara du som bestämmer. 

Vill du fortfarande bli journalist?

– Nej, jag har inga sådana drömmar längre. Jag är inte beredd att offra saker för det. Det finns andra saker som är viktiga för mig.

Vad gör du om tio år?

– Då har jag börjat odla jorden och börjat bli självförsörjande. Jag vill leva med en större medvetenhet. 

När jag läste din bok tänkte jag flera gånger att jag ska ge bort den till folk som undrar varför jag är som jag är. Folk som jag vill ska förstå mig. Tänker du skriva någon mer bok?

– Nej. Bokförlaget vill det. Men det finns ingen anledning, jag har inget mer att säga. Inte just nu i alla fall.