En ny sorts svensk hiphopartist håller på att växa fram.
Någon som verkar ha givit upp om att skaffa ett annat liv än det han rappar om.
En person som givit upp på löftet som burit hiphopkulturen framåt: att musiken är ett sätt att ta sig vidare.
En Stockholmsrappare som är populär idag var 16 år gammal när han begick ett mord som del av en uppmärksammad gängkonflikt. Han dömdes för brottet, avtjänade sitt straff och blev sedan artist. Nu berättar han i sina låtar om gängkriget han själv var del av och våldsbrott han och andra har begått.
Artistens musik har fått en del spridning under det senaste året. En person i musikbranschen jag talar med berättar med förvåning i rösten att artisten blivit lite av en ”flickidol” i sitt eget område.
Samtidigt menar andra i branschen att den här artisten själv måste vara medveten om sin position och bakgrund, och vad han gör med den.
Han måste veta om att den grova sorts hiphop han skapar inte kommer ta honom in på radio, till tv-soffor eller festivalscener.
Musiken kommer snarare isolera honom ännu lite mer från ett samhälle som han nog aldrig sett sig som en del av.
Lika bra att köra, helt enkelt. Kanske går det att streama in några kronor på en bakgrund som mördare? Vi är ju alla ju besatta av true crime idag.
Den här artisten har alltså ändå nått en viss framgång i spillrorna av det vi brukade kalla för den svenska hiphopscen.
Men de flesta kommer inte ens så långt idag.
I kölvattnet av Stockholmsrapparen har det kommit fram en mängd nya, ofta unga, artister från förortsområden runt om i landet.
De är inte i närheten av något bredare kändisskap, men kan för en kort stund framstå som hjältar i lokala sammanhang, bland barn, och i filterbubblor på till exempel Tiktok.
De uppträder maskerade och rappar nästan uteslutande om verkliga konflikter som de själva är mer eller mindre inblandade i. Genom artisternas låtar, freestyles och inlägg på sociala medier formas många unga personers bild av gängkonflikterna som pågår i deras egna kvarter.
När jag föreläser om hiphop på skolor i områden som polisen kallar för ”utsatta” träffar jag ofta barn som anser sig ha stenkoll på kriminaliteten i sina områden – via de lokala rapparna som berättar inifrån gängen.
När de pratar med journalister är det för att öka sin kriminella status – inte för att dementera den
Verkligheten har sprungit ifrån den slitna svenska debatten om ”gangsterrap”. Den här musiken dominerar fortfarande ofta listorna. Den är störst. Och därför har många åsikter om den. Vissa menar till exempel att genrens metaforiska berättelser om kriminalitet ”romantiserar” det livet, och att den därför inte bör spelas på public service-radio eller framföras på festivalscener. Den diskussionen har vi som samhälle placerat oss i, som i en väldigt bekväm gammal soffa, under snart ett decennium nu.
Många artister som varit stora länge menar att det är den debatten som stoppar dem från att komma in i samhället. Från att få spela. Få priser. Accepteras. Tjäna pengar på musiken. Och så vidare.
Man skäller ofta på journalister som mig för det här. Och kritiken har ofta en poäng: medierna har alltid varit enögda i förhållande till den här musiken.
Artisterna är missnöjda över att man alltid bara kopplas till kriminalitet, att man bevakas mer på nyhetssidor än av musikjournalister. Samtidigt fortsätter man ju att rappa om just kriminaliteten.
Ansvaret bollas fram och tillbaka.
I debatten om den här musiken talas det också ofta om att ”skilja på verk och person”. Något som jag aldrig har hört en rappare själv prata speciellt mycket om. Hela genren bygger ju egentligen på att sudda ut gränserna mellan just verk och person.
De senaste åren har det här blivit speciellt tydligt i den svenska hiphopens mörkare hörn.
Medan den gamla erans giganter kan höra av sig till en journalist för att klaga på att de kopplas till kriminalitet, finns det en lång rad unga rappare vars mål är närmast omvänt.
När de pratar med journalister är det för att öka sin kriminella status – inte för att dementera den.
Musiken ska inte ta dig till en annan plats. Den ska bara cementera dig som kriminell, som en skytt eller ”klivare”
Dessa artister har radikaliserats på grund av gängkonflikterna som pågått omkring dem – och som de ofta själva varit aktörer i.
Men musiken har också blivit mörkare på grund av att den inte bär på något hopp i sig för den som gör den. Musiken ska inte ta dig till en annan plats. Den ska bara cementera dig som kriminell, som en skytt eller ”klivare”.
Även om det som egentligen präglat ditt liv snarare varit svåra familjeförhållanden, utsatthet i skolan, obehandlade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kontakter med socialtjänsten och placeringar på HVB-hem.
Hiphoptexter har alltid varit fulla av skickliga, subtila dissar och hot. Kulturen har handlat om hur man väver in något taggigt i något lättsmält. Gömda presenter till den som är riktigt insatt.
Men i Sverige har just den tematiken blivit allt mörkare.
När jag för tre år sedan skrev en bok om den här världen beklagade sig en äldre person från norra Stockholm över utvecklingen.
– Det här var musik som brukade få mig att skratta och gråta, sa mannen till mig.
– Nu känns det mest bara som krypterade meddelanden om brott.
Idag har många rappare helt slutat med krypteringarna.
Det är över för omskrivningarna och metaforerna.
Bland en yngre generation erkänner man grova våldsbrott i texterna och lägger upp bilder från förundersökningar på sociala medier.
Man hotar namngivna personer och hånar de andra barn som har dött på ”motståndarsidan”.
I Dagens ETC:s reportage om mordet i Fruängen visar reportern Viktor Asp hur debatten om vilka 16-åringar som anses som legitima måltavlor pågår på sociala medier.
Hur man i den här och många andra gängkonflikter räknar döda barn som man annars brukar räkna fotbollsmål.
Flera av rapparna har själva blivit skjutna och misshandlade. Det finns exempel där även familjemedlemmar blivit skadade i barnens konflikter.
Rent musikaliskt tillhör de här rapparna genren ”drill” - en subkultur inom hiphopen som föddes i Chicago och sedan färdats över världen. Många av de unga svenska rapparna och deras fans är mer influerade av amerikanska rappare som King Von och Lil Durk än av Yasin eller Dree Low. Man hämtar manér, slang, språkbruk och moral från den musik som varit soundtrack till gängstrider i Chicago.
Man talar till exempel om vilka offer som är ”civila” och inte. Om vilka som är ens ”opps” - motståndare. Man beter sig som om att Fruängen egentligen vore South Side i Chicago.
Men så är det ju alltså inte.
”Vem kör vi för? Kör vi med räven eller?” skrev ett barn till ett äldre barn inför ett uppmärksammat dubbelmord i Tullinge
En central del av all hiphop är löftet till lyssnaren om att det som sägs i musiken är ”äkta” och sant. Att det du ser och hör från en artist är ”på riktigt”.
En nästan lika central del är att alltid bryta mot det löftet.
Att överdriva, skämta, skådespela, fejka, göra sig till. Att vara en uppblåst och förenklad seriefigur i berättelsen om sig själv.
Även de unga svenska rappare som idag berättar rakt inifrån sina egna våldsspiraler spelar teater.
Genom att prata om brott man själv begått bygger man sitt eget våldskapital. I många låtar framstår man kanske som en större brottsling eller en mer centralt placerad gängmedlem än man är.
Aldrig vågar man vara en tonåring som mår dåligt.
För sanningen är att det här springisarnas musik.
På alla sätt och vis. Musik för de som står längst ned i hierarkin. Musik för och av barn och tonåringar som dödar och dödas.
En ”springis” är gängens springpojke. Många av de som rappar om de här ämnena just nu är barn och unga män som växt upp under de senaste årens våldsspiraler kring till exempel Foxtrot-nätverket.
Det är här man har fått sina jobb. Inte som gängmedlemmar, utan som utförare. Enligt den nya tidens kriminalitet: via en app, som ett Foodora för mord.
Tidigare har vi ibland talat om hur yngre gängmedlemmar ”ärver” konflikter från sina ”äldre” i samma område. Det talas om att så kallad ”rekrytering” av unga bygger på ett sökande efter gemenskap.
Men de här ungdomarna ärver inte de gamlas konflikter. De får löften om småpengar för att utföra våldsdåd i konflikterna. Sedan finner de sig själva i situationer som de inte kan vända från. Med sina alldeles egna dödliga konflikter att ta hänsyn till.
I chattar mellan anstiftare och utförare kan man ofta se hur de unga utförararna söker efter en lojalitet från sina arbetsgivare, men att de inte får den tillbaka.
Men det finns också exempel på hur barn som är på väg för att utföra ett mord inte ens vet vem de begår brottet för.
”Vem kör vi för? Kör vi med räven eller?” skrev ett barn till ett äldre barn inför ett uppmärksammat dubbelmord i Tullinge.
I den här världen är det barnen som ska döda varandra.
Sedan har barnen för evigt en konflikt, som präglar både deras liv och musiken de gör.
Det har även ofta talats om att barn tar den här sortens uppdrag för att stiga i hierarkin hos de olika kriminella nätverken.
Det stämmer nog ofta att detta är avsikten – drömmen. Men i verkligheten sker sällan den resan.
Inte den heller.
Gängledarna är glada om ett barn som ska skjuta på en dörr tas av polisen. Då kan man lättare slingra sig ur att betala den överenskomna summan, vilket man visserligen ofta kan hitta anledningar till att strunta i ändå.
Så många unga vänder sig istället till sociala medier. För att åtminstone använda sitt nyfunna våldskapital för att få lite status tillbaka.
En liten och mörk bubbla styrd av våldsspiraler, äldre kriminellas behov av kanonmat, och algoritmer som premierar allt mer våldsamt innehåll
Genom drillkulturen kan man i alla fall försöka bli något annat än en springis. Kanske någon som själv ser ut att ha några springisar under sig?
Den här nya svenska hiphopen kommer de flesta svenskar aldrig höra eller uppleva. Därför blir nog debatten om den inte så hätsk som om tidigare generationer.
De som debatterar den gamla ”gangsterrappen” tenderar ofta att reagera på det som pågår framför deras egna ögon: det som händer i public service-radio, i tidningar eller på festivaler som medelklassens barn löser biljetter till.
Men barnen som delar hån med varandra kring mordet i Fruängen och andra liknande avrättningar av tonåringar, de murar istället in sig i en liten och mörk bubbla styrd av våldsspiraler, äldre kriminellas behov av kanonmat, och algoritmer som premierar allt mer våldsamt innehåll.
Barnen är fast.
Igår ställde jag några frågor till en tonåring som känner personer i den här världen och lyssnar mycket på musiken.
Kan det verkligen vara så att man inte vill vidare?
Självklart vill man det, menade han.
Men man kanske inte tycker att just man själv har den möjligheten.
”Grejen e att när blod spills så kommer det att spillas”, skrev han.
”Alla drömmer om att komma vidare men för vissa e det försent redan”.
