Under det gånga året har jag tänkt väldigt mycket på Siouxsie Sioux, den gotiska postpunklegenden. I en era som kännetecknas av musikdokumentärfilmer om de mest marginella artister och band, biografier och fotoböcker har återupprättelsen av Siouxsie – både med The Banshees, som soloartist och tidlös modeförebild – liksom bara uteblivit. Jag finner det en smula obegripligt och blir därför oerhört glad att hon för första gången på tio år ska uppträda inför publik: På Latitude-festivalen i engelska Suffolk i slutet av juli. Förhoppningsvis når Siouxsies återkomst även Skandinavien.

Japansk City Pop och Boogie

Musik

Den eskalerande fäblessen för japansk City Pop utanför sitt hemlands gränser är ljuvlig att följa. Inte minst hur den är så uttalat framträdande på Harry Styles senaste album.

”Pacific Breeze 3: Japanese City Pop, AOR & Boogie 1975-1987” är nästa installation i den bästa serien av sammanfattande antologier över en musikgenre som, märkligt nog, tog skamligt många decennier för resten av världen att komma ikapp.

Queerteoretisk glamrock

Bok

Det kanske mest intressanta – och viktiga – som sker i den internationella musikjournalistiken just nu är hur pophistorien i mängder av nya böcker formuleras och stöps om ur ett HBTQI-perspektiv.

Den mångsysslande amerikanska modelegenden Simon Doonan har precis publicerat sin queerteoretiska och personliga betraktelse över det tidiga 1970-talets glamrock med utgångspunkt i Lou Reeds klassiska album som också har fått låna ut sin titel till Doonans utmärkta bok: ”Transformer: A Story of Glitter, Glam Rock, and Loving Lou Reed”.