Så kommer jag att tänka på ett citat som författare Adrienne Rich skrev i ”Of Woman Born – Motherhood as Experience and institution” 1976: ”The loss of the daughter to the mother, the mother to the daughter, is the essential female tragedy.” Och där är det ju. Det är förlusten, dotterns separation från modern, som gör att jag fäster mig vid verk som Mara Lees ”Kärleken och hatet”, Jenny Tunedals ”Rosor skador”, Lina Hagelbäcks ”Ambivalencia” eller Hanna Hallgrens ”Vinterresa”.
Detta korta men kärnfulla citat ramar på sätt och vis in en av de upplevelser som den samtida litteraturen lyckas att skildra: mor-och dotterrelationen som essentiell, och därför är varken relationen eller förlusten av densamma enkel, svart eller vit.
Ingen klassisk uppgörelse
I den feministiska psykoanalysen, främst från 1970-och 80 talet talas det av flera teoretiker om att dottern måste frigöra sig från sin mor för att bli en egen individ, en uppgörelse eller förskjutning av modern. Julia Kristeva nämner det i sitt begrepp ”abjektionen”, lika så exempelvis Nancy Chodorow. I mor-och dotter motivet som nu är aktuellt finns det dock en befriande tillgång till dotterns separation från sin mor, en som mynnar ut i varken enbart sorg eller glädje, hyllning eller ensidig uppgörelse med henne. Istället är det komplexiteten i att både förlora och frigöra sig, en vilja till att stanna och en vilja till att gå som inte behöver stå i motsättning till varandra.
Som hos Mara Lee. Den första delen av Mara Lees ”Kärleken och hatet” kretsar kring en relation mellan en mor och dotter som är på väg att ta slut. Vid första anblick kan det se ut som att vi har att göra med en ”klassisk” modersuppgörelse. Men det visar sig att det är ett ambivalent läge av separation som uppdagas, för i samma skede som dottern längtar efter att separeras från sin mor, längtar hon också efter att förenas med henne.
Lee skriver: ”Min mor Du sa: som om sambandet inte redan fanns där”. Genom att stryka över ordet mor försöker dottern att radera ut betydelsen av detta och separeras från modern. Men att stryka över ett ord är också att inte lyckas med en separation, då ordet är fullt läsligt ändå.
Evig symbios
Precis som hos Lee finns det i Lina Hagelbäcks ”Ambivalencia” en önskan från dotterns sida att göra upp med modern. Men längtan efter att hitta ett hem hos modern driver åt andra hållet, och dottern vistas i en inre känslomässig splittring.
I Jenny Tunedals diktsamling ”Rosor skador” står det: ”Kroppen vet inte hur man gör saker / det är som att dö och födas / Du kan inte glömma din mamma”. Modern är här sjuk i demens och diktsamlingen är framförallt skriven i nära anslutning till moderns död. Symbiosen som dottern fortfarande känner med sin mor omöjliggör närmast för dottern att intill döden separeras från henne, det moderliga bandet är konstant.
”Vissa människor skulle aldrig stanna hos sin mor” skriver Hanna Hallgren i ”Vinterresan” för att några sidor senare: ”Jag blev kvar hos min mor. Mina händer blev hennes.” Vare sig de är en moder som dör eller en dotter som försöker hämta styrka att separeras, finns en upplevd symbios som i sin premiss gör att det aldrig är en enkelsidig historia.
Dessa samtida verk har någon slags förmåga att väva in en förståelse och förhistoria för den feministiska psykoanalytiska traditionen i dikten, samtidigt som dessa också står fritt skrivna utanför denna teoretiska tradition. Det är inte en modershyllning som pågår, det är inte en enkelriktad uppgörelse med modern, för att dotter ska kunna skapa sig själv som eget subjekt, utan i fokus är den känslomässiga ambivalensen i separationen.
Samlingarna har gemensamt att bandet, roten till modern är ofrånkomlig, denna återstår trots den separation som inleds från modern, och här verkar poesin lyckas sätta ord på en så icke språklig situation med känslomässig kluvenhet.
