Nu, 56 år senare, är det dags att erkänna att projektet har misslyckats. Men låt oss börja med att backa bandet. 

När Rudi Dutschke yttrar sina bevingade ord är han 27 år gammal. Sju år tidigare har han flytt Östtyskland efter att ha vägrat tjänstgöring i landets nyupprättade armé och därmed nekats inträde på universitetet. I Västberlin tillåts han plugga så mycket han vill, och plugga gör han; det blir studier i såväl historia och filosofi som sociologi och etnologi. 

Det är också under den här perioden han kommer att engagera sig i studentrörelsen, och han blir snart en ledande röst inom Sozialistischer Deutscher Studentenbund (SDS). Tillsammans med de andra medlemmarna arrangerar han demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och NATO – och är en av arrangörerna för protesterna mot shahen av Irans statsbesök i Västberlin 1967, i vilka SDS-medlemmen Benno Ohnesorg mördas av polisen.

Ett år senare kommer Dutschke, nu känd över hela Västtyskland för sina politiska aktiviteter, själv att få erfara fascistiskt våld. Han blir skjuten i huvudet av den högerextrema aktivisten Josef Bachmann men överlever. Tillsammans med mordet på Ohnesorg tänder denna händelse en gnista inom den tyska studentrörelsen: våld måste mötas med våld, tycker somliga, och Röda arméfraktionen (RAF), även känd som Baader-Meinhof-ligan, bildas.

Dutschke själv har en komplicerad relation till dessa nya försök att våldsamt omstörta samhället. Å ena sidan är han ingen pacifist: han stödjer helhjärtat det väpnade motstånd som befrielserörelserna i det globala syd står för, han talar på RAF-medlemmen Holger Meins begravning 1974, och han förespråkar sabotageaktioner mot exempelvis de tryckpressar som spottar ur sig konservativa tyska tidningar. 

Å andra sidan motsätter han sig starkt alla aktioner där oskyldiga riskerar att skadas. Målande för detta är en episod där han 1968 tillsammans med sin fru och några vänner tar med sig dynamit för att spränga tyska lastfartyg på väg mot Vietnam med krigsmateriel, men ändrar sig i sista stund och istället väljer att göra sig av med sprängämnena. Han kommer också att bli allt mer högljudd i sin kritik mot RAF, vars aktiviteter han menar förstör de framsteg som den fredliga delen av 68-vänstern har gjort. 

Dutschkes inställning till politiskt våld sammanfattas bra med följande citat från 1978: 

”Individuell terror är anti-humanistiskt. Varje litet medborgarinitiativ, varje politisk och social ungdoms-, kvinno-, arbetslös-, pensionärs- och klasskampsrörelse är hundra gånger mer värdefull än det mest spektakulära terrordåd”

Och det är också för sina icke-våldsamma strategier för politisk förändring som Dutschke, som dör 1979 till följd av komplikationer från skjutningen elva år tidigare, kommer att bli ihågkommen. Framför allt handlar det alltså om ”Den långa marschen genom institutionerna”. För att förstå denna politiska slogan och varför den blev så inflytelserik måste vi gå tillbaka till Gramsci.

Den italienske aktivisten och filosofen skriver under sin tid som politisk fånge under Benito Mussolinis fascistiska regim sina ”Anteckningsböcker från fängelset”ett verk på 3 000 sidor som kommer att ges ut först efter hans död 1937. I detta monumentala verk behandlas allt från Dantes gudomliga komedi till populärkultur, från fordismen till franska revolutionen, men det som kommer att få mest inverkan på filosofins utveckling är idén om kulturell hegemoni. 

Gramsci menar att det inte räcker att ta över produktionsmedlen för att göra revolution. Det kapitalistiska systemet finns nämligen inte bara i industrin, det finns överallt: i media, på universiteten, och hos de tjänstemän som arbetar inom staten; i alla dessa sfärer råder en kapitalistisk hegemoni, en kultur som reproducerar bilden av det rådande systemet som något självklart som inte går att göra sig av med. Gramsci vill lösa det här problemet genom att arbetarklassen ska skapa sin egen kultur, och på det sättet själv bli hegemonisk. 

”Den långa marschen genom institutionerna” kan sägas vara Dutschkes strategi för att uppnå detta mål. Frasen ”lång marsch” är den tyske studentledaren inte den första att använda. Inspirationen kommer från den faktiska långa marsch som Mao Zedong och hans kinesiska kommunistparti gör mellan 1934 och 1936, då man flyr från Chang Kai-sheks nationalister. Den marsch Dutschke förespråkar kommer förstås inte att bli lika fysiskt krävande, men det betyder inte att den kommer att bli enkel. Tvärtom handlar det om en lång och mödosam process, säger han i den debatt på Hamburgs universitet där han myntar uttrycket. 

Radikala ungdomar ska ta sig in i varenda por i samhällskroppen. I skolor, i företagen, i förvaltningen, överallt ska vänstern finnas. Syftet är att förstöra och sabotera dessa institutioner för att på så sätt kunna bygga upp dem igen, som nya, revolutionära, versioner av sig själva. 

Idag råder det något av ett konsensus om att Dutschkes projekt lyckades. Speciellt inom högern tror man att så är fallet. Företagen är vänster! Media är ännu mer vänster! Allra mest vänster är universiteten! utropar de, som om de vore berättarrösten i Tjuren Ferdinand.

Inom den ”intellektuella” flygeln av det republikanska partiet i USA är man helt besatta av Gramsci. Steve Bannon, Donald Trumps före detta rådgivare (med en svensk motsvarighet i SD:s Mattias Karlsson), har uttryckligen vigt hela sin karriär åt att högern återigen ska bli hegemonisk. I mörkblå publikationer som ”Hungarian Review” och ”Catholic World Report” skrivs långa essäer om ”Den långa marschen genom institutionerna” och i Sverige har ämnet berörts av högertänkare som Lars Anders Johansson och Svante Nordin.

Alla har de samma tes: vänstern har lyckats ta kontroll över samhället genom att införskaffa sig en dominerande position inom kulturen. Till detta vill jag lägga en stilla undran: Vilket. Samhälle. Menar. Ni? Hur gör jag för att komma dit? 

Idén till den här essän kommer till mig när jag är på bio och ser en film om en annan tänkare ur 68-generationen, Guy Debord, vars teori i korthet går ut på att kapitalismen återskapar sig själv genom ett jättelikt skådespel där konsumenterna agerar åskådare. Den nya filmen, döpt efter den engelska titeln på Debords magnum opus, ”The society of the spectacle”, är gjord av dokumentärfilmaren Göran Olsson och konstnären Roxy Farhat. I den varvas Youtube-klipp som styrker Debords tes med intervjuer med gräddan av Sveriges vänsterintellektuella garde.

Andreas Malm, Stellan Vinthagen, Valerie Kyeyune Backström, Frida Beckman och några till. Alla (utom Expressen-kritikern Backström) verksamma som akademiker, och alla rörande överens: Debords skådespelarsamhälle har med de sociala mediernas framfart blivit en dystopisk verklighet där människor är fastbundna vid sina skärmar samtidigt som jorden går under av klimatkatastrofen och ägarklassen fortsätter äta sig mätta på avkastningen från arbetarnas slit. 

Och jag sitter i min biostol och tänker: styr de här människorna Sverige? Varför är de i sådant fall så missnöjda? 

En sak har högern i alla fall delvis rätt i. Universiteten – fast egentligen bara de humanistiska och vissa av de samhällsvetenskapliga institutionerna – är vänster. Alla som har suttit i ett seminarium i till exempel litteraturvetenskap eller idéhistoria på valfritt svenskt universitet vet att där med jämna mellanrum uttrycks åsikter så radikala att de skulle kunna leda till uteslutning från Vänsterpartiet. Detta är Malm, Vinthagen och de andra utmärkta exempel på. De är förmodligen de mest vänster personerna som finns i Sverige.

Så långt, allt gott. Problemet, och – misstänker jag – anledningen till att akademikerna i Olsson och Farhats film är så missnöjda, är att institutionerna de arbetar på är några av få ställen i samhället där det överhuvudtaget finns människor som är vänster, i alla fall vänster i den meningen att de vill se en radikal omläggning av samhället.  

(Intressant är förövrigt att Dutschke specifikt nämner att vänstern inte endast ska studera humaniora, utan även infiltrera tekniska och naturvetenskapliga institutioner; när såg du senast en vänsteringenjör?)

Media då? säger någon och hänvisar till den där undersökningen från 2011 som visar att 83 procent av de anställda på Sveriges television röstar rödgrönt. Det må så vara, men att rösta rödgrönt är inte samma sak som att vara vänster. Jag är bekant med tillräckligt många SVT-journalister för att med eftertryck kunna säga att det knappast rör sig om människor som vill se någon expropriering av alla tillgångar eller ens ett förstatligande av järnvägarna. En del av dem kanske röstar på Nooshi för att hon är lite cool, men i stora drag rör det sig om folk som är mer oroade över sina bostadskarriärer än något annat. 

Företagen då? säger någon annan – extra pantad – högerperson. ”All reklam är så woke nuförtiden!” Låt mig påminna er om den mycket enkla anledningen till att ”all reklam är så woke”: det är ett sätt att tjäna pengar. Unga människor tycker inte att svarta och homosexuella är det värsta som finns, ibland är unga till och med svarta och/eller homosexuella. Unga är den viktigaste målgruppen företagens marknadsavdelningar har, dels eftersom de sätter trender, dels eftersom de generellt har flest år kvar att leva och därför också flest år kvar att konsumera. 

Slutsaten? Den unga vänstern i slutet av 1960-talet hörsammade Dutschkes kall. Generationer av radikala har gjort det sedan dess. Problemet är att de alla har valt att bli humanekologer, filmvetare och postkoloniala teoretiker. Det är förstås inget fel i sig, men tänk om de istället hade blivit nationalekonomer? Om de bestämt sig för att syssla med något så tråkigt som offentlig förvaltning. Då hade Dutschke kunnat få rätt på riktigt. 

Att högern nu är så besatta av kulturfrågor och av att vinna tillbaka hegemonin är på det viset ett gott tecken, man kan bara hoppas att de tar så många lärdomar som vänstern som möjligt – då är det bara en tidsfråga innan de också har noll inflytande över samhällsutvecklingen.

Den stora anledningen till att det har blivit som det har blivit tror jag ligger i ordet ”tråkigt”. Att arbeta inom de sfärer av samhället där makt faktiskt utövas är helt enkelt inte lika intressant eller givande som att forska på språk och hur det används för att utöva makt. Det är i alla fall ett av huvudskälen till att jag själv aldrig har slagits av tanken att bli ekonom eller byråkrat eller jurist eller vad det nu är unga högermänniskor utbildar sig till. 

Men kanske är det så att den moderna revolutionen inte bara måste vara lång och mödosam som för Mao och hans mannar. Kanske måste den inte bara vara det jätteprojekt som Gramsci och Dutschke förutspådde. Kanske måste den också vara jävligt trist.