I februari annonserades att det ska göras en remake på ”Starship troopers”. Regissören Neill Blomkamp (”District 9”) har fått uppdraget att gå tillbaka till Robert A. Heinleins bokförlaga istället för att försöka återskapa tonen i Paul Verhoevens satiriska filmadaption från 1997.
Det är ett tecken i tiden.
Verhoevens varning för en kommande fascistisk militärdiktatur har missförståtts och förvrängts så till den grad att många numera betraktar den dystopiska framtidsvisionen som en utopi.
I höstas twittrade världens rikaste man Elon Musk ett meme från filmen, som utspelar sig i framtiden där mänskligheten ligger i krig med utomjordiska insekter. Memet visar hur soldaterna tillfångatagit ett stort ”hjärnkryp”. Tankeläsaren Carl Jenkins (Neil Patrick Harris) lägger handen på insekten och utropar: ”Den är rädd!”.
Musk delade memet kort efter valet och liknade hjärnkrypet vid ”The big government machine” som Musk menade nu var ”rädd” för hans utlovade slakt av jobb inom offentliga myndigheter. Musk verkade identifiera sig med Neil Patrick Harris rollfigur, trots att han i filmen är klädd i full nazimundering.
I vanlig ordning hånade internet Musks bristande kulturförståelse, men idag är han är långt ifrån ensam om att se militärdiktaturen i ”Starship troopers” som ett eftersträvansvärt ideal.
Filmen floppade 1997, men har sedan dess skaffat sig ett lojalt kultfölje. 2024 upptäckte en ny generation filmen, bland annat genom tv-spel som ”Starship troopers: extermination”, ”Warhammer 40 000: Space marine 2” och ”Helldivers II”.
Det sistnämnda ledde i våras till ett utbrott i så kallad ”nerd rage” på internet, när självutnämnda ”anti-woke”-gamers ansträngde sig för att bevisa att spelet var ”icke-politiskt”. Trots att ”Helldivers 2” tagit uppenbar inspiration från tonen i Verhoevens satir, och porträtterar soldater i rymden som krigar för oljepengar åt ett skrupelfritt megaföretag.
Bråket fortsatte på twitter, där Musk-fraktionen hyllade budskapet i Robert A. Heinleins bokförlaga (som Verhoeven avfärdade som militärpropaganda) där en vision av en ”fungerande fascism” presenteras: Alla i den framtida ”Federationen” är vackra, samhället har ingen kriminalitet och alla etniciteter är välkomna. Vad är problemet? Och varför skulle inte jorden svara på en attack från utomjordiska insekter?
Trots att mänskligheten anpassat hela sina kultur efter militärt våld blir vi helt sönderägda av de utomjordiska insekterna
Men de som idag helt oironiskt använder insekterna som projiceringsyta för sin ilska mot de amerikanska demokraternas ”maskin”, woke-vänstern eller ”kommunister” verkar ha missat ”Starship Troopers” underliggande varning för ett framtida samhälle som endast bygger på våld och som är strikt indelat i ”civila” och ”medborgare”.
En värld där det enda sättet att slippa en stämpel som mammas pojke innefattar det patriotiska privilegiet att dö på en annan planet utan ära. Det är en annan av filmens subtila poänger. Trots att mänskligheten anpassat hela sina kultur efter militärt våld blir vi helt sönderägda av de utomjordiska insekterna.
”Starship troopers” inleds med en propagandafilm som visar en liten pojke med ett automatgevär och glatt säger ”jag gör min del!”. Barnsoldater är knappast ett kvitto på en framgångsrik militär. Det för snarare tankarna till röda arméns föräldralösa barn som kastades in i andra världskriget. Den godmodiga propagandan kontrasteras mot krigsscenerna, som medvetet är filmade med en hopplös stumhet där infanteriet tömmer sina vapen utan framgång och blir spetsade av enorma kackerlackor.
Det som gjort Verhoevens film till ett missförstått mästerverk är de subtila medel han använt för att inte skriva publiken på näsan.
Bortsett från det mest uppenbara – naziuniformerna – ligger filmens konstnärliga styrka i att den har samma ton och estetik som Leni Riefenstahls propagandadokumentärer ”Olympia” och ”Viljans triumf”. Skådespelare med ”arisk” framtoning och ett bildspråk som fetishischerar skönhet och styrka.
Samtidigt är världen i ”Starship Troopers” avsexualiserad. Det fascistiska kollektivet har ersatt individens begär. Det illustreras bäst när soldaterna trängs i en gemensam unisexdusch under sin militärträning. En scen full av nakna, unga, perfekta kroppar, men där ingen är kåt. Istället pratar de om hur tjänstgöringen ska underlätta deras karriärer. En av kvinnorna säger att infanteriet är det enda sättet att få tillstånd att skaffa barn.
Den enda gången som någon faktiskt har sex i filmen är då Johnny Rico (Casper Van Dien) och Dizzy Flores (Dina Meyer) beordras göra sig redo för att skickas in i köttkvarnen, men deras löjtnant ger tillstånd för en snabbis. Njutning sanktioneras alltså endast av militärens auktoritet.
Samtidigt är världen i ”Starship Troopers” avsexualiserad. Det fascistiska kollektivet har ersatt individens begär.
Verhoeven visar också själva krigets sexuella element, när fienden i form av det vaginaformade ”hjärnkrypet” penetreras av en stor metallstav efter sitt tillfångatagande. En sekvens som försetts med en ”censurerat”-skylt. En typisk Verhoeven-kommentar till Hollywoods hyckleri kring att censurera sex till förmån för våld (filmen frossar annars i lemlästade kroppar).
Kanske är det inte så konstigt att ”Starship Troopers” fått en nytolkning idag. Den blev trots allt missförstådd redan när den hade premiär 1997. Den legendariske filmkritikern Roger Ebert kallade den för ”endimensionell” och frågade ”Var är den mänskliga värmen? Gnistan av geni eller uppror? Om ’Star wars’ är humanistisk så är ’Starship troopers’ totalitär”.
Paul Verhoeven växte upp i naziockuperade Nederländerna och började sin karriär med att göra propagandadokumentärer för den holländska armén. När han väl kom till Hollywood använde han drömfabrikens medel och berättarknep just för att kritisera det totalitära. ”Med en titel som ’Starship troopers’ förväntade folk sig en ny ’Star wars’. De fick det, men inte riktigt: den fastnade i halsen på dig. Den sade: här är dina hjältar och dina hjältinnor, men förresten – de är fascister”, sade Paul Verhoeven i en intervju med Guardian 2018.
Det visade sig vara svårt för amerikanerna att svälja den subtila humorn. Kanske för att det redan då kändes ”too close to home”. Idag har flera av Verhoevens filmer visat sig vara obehagligt profetiska.
”Robocop” (1987) var en tolkning av Jesusmyten med en polis som dödas och återuppstår som robot, ägd av polismyndigheten. Filmen kritiserade Reagan-erans privatiseringshysteri och höll upp en skrattspegel till en framtid med urspårad företagsoligarki och eskalerande civil olydnad på gränsen till en polisstat. Inte långt ifrån där USA befinner sig 2025, med makten koncentrerad till ett fåtal tech-monarkister från Silicon Valley och poliser som fått uppdrag att skydda cybertrucks från vandalism. Om Elon Musks visioner om att plantera chip i våra hjärnor och att kolonisera Mars blir verklighet så kommer även Verhoevens ”Total recall” (1990) att förverkligas. Varför leva på jorden om man kan flytta till Mars där syreproduktionen kan ägas av ett privat företag?
Verhoeven hade även en vision om vad som kan ersätta den liberala demokratin när megaföretagens intressen avskaffat alla mänskliga rättigheter: en fascistisk militärdiktatur.
Utvecklingen förklaras tidigt i ”Starship troopers” när läraren i moralfilosofi Jean Rasczak (Michael Ironside) föreläser i historia för en klass med gymnasieelever:
”I år har vi gått igenom demokratins misslyckande, hur samhällsvetarna förde vår värld till randen av kaos. Veteranerna tog kontroll och tvingade fram den stabilitet som har varat i generationer sedan dess.”
Historielektionen är som ett eko från Paypal-grundaren och JD Vance-finansiären Peter Thiels idé om att ”demokrati inte är kompatibelt med frihet”.
I mars 2025 vill Donald Trump att vandalism mot Tesla ska likställas med inhemsk terrorism
Världen i ”Starship troopers” prickar av de flesta av fascismens kännetecken. Förutom en stark despotisk ledare.
Framtiden är istället en slags post-fascism och världsdiktatur som innefattar hela planeten, och som skulle bli för instabil om den var beroende av en ensam diktator.
”Donald Trump tömde inte amerikansk politik på allt annat än våld; han är bara vad som fanns kvar efteråt”, skrev David Roth i en essä om ”Starship Troopers” i The New Yorker 2020.
Roth tolkade filmen som en parallell till den väg mot fascism som USA slagit in på. En spegling av USA:s brutalitet och slöseri.
Verhoevens film utspelar sig inte ens i USA som det ser ut idag, utan i ett globaliserat Buenos Aires. Poängen var att varna för de mekanismer som gör att framtidens människor riskerar att anpassa hela planeten efter reglerna från en militärdiktatur.
I december i fjol förklarade Sydkoreas president undantagstillstånd och införde krigslagar, något som förbjuder politisk aktivitet och ser till att alla medier ska kontrolleras av militären.
I mars 2025 vill Donald Trump att vandalism mot Tesla ska likställas med inhemsk terrorism, samtidigt som myndigheten ICE fängslat en pro-palestinsk aktivist och tagit tillbaka hans green card utan brottsmisstanke. På X censureras inlägg som hånar Elon Musk, trots att den nya regimen lovade att ”legalisera humor”.
Kanske är det bäst att redan nu lära våra barn det bevingade stridsropet från det mobila infanteriet i ”Starship troopers”: ”Kom igen era apor, vill ni leva för alltid?”.