Han har sagt att han är avundsjuk på de som kan uttrycka vad de vill med få ord. Själv behöver han alltid så många för att få sagt det han vill säga. Men kanske är det tur att han inte har övat bort just det. För det är de långa vindlande berättelserna, betraktelserna, associationerna, förmågan att koppla det stora till det lilla och se viktigheten i det oviktiga som har gjort att han har nått in. Inte bara ut.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Emil Jensens sommarprat i somras om systern Anna som dog för tidigt var ett av de mest rekommenderade efteråt. Det är först nu han börjar fatta vidden av hur det togs emot.
– Visst är det fantastiskt att det går att utgå från det melankoliska och ändå både trösta och roa människor? Till min glädje och förvåning gick mitt allvar hem, vilket bara bekräftar det jag har tänkt under hela mitt liv: om jag gör något som är angeläget för mig själv så blir det angeläget för de som lyssnar.
En tråd genom allt
Föreställningen Flyktpotatis handlar om alla former av flykt – från den fysiska förflyttningen till olika sorters flyktbeteenden.
– När jag tittade närmare på texterna på min senaste skiva, och även sommarpratet, så upptäckte jag att flykt gick, om inte som en röd så i alla fall en rosa tråd, genom allt. Det fick mig att fundera kring hur allt hänger ihop.
Han berättar att han under hela sin uppväxt trodde att klyftpotatis hette flyktpotatis. Och att det missförståndet fick honom att spinna iväg i tankarna.
– Potatis är något som vi ser som ursvenskt, men den är ju faktiskt importerad, den är något främmande vi har gjort till vårt. Samtidigt drev dåliga potatisskördar i början av 1900-talet över en miljon svenskar på flykt till USA. Så utifrån ordet flyktpotatis blev det en hel föreställning.
Politiskt engagerad tidigt
Emil Jensen tar varje chans att lyfta de ämnen han tycker är angelägna. Ofta blir det personligt, men politik finns i allt säger han, i det vi säger och det vi inte säger, i filmer med Tom Cruise och i klimatförändringarna. Det går inte att skilja från varandra.
– Ända sedan jag gick i sjuan har jag jobbat politiskt och varit engagerad i många olika frågor. Det började med apartheidfrågan på 80-talet – och som tur var avskaffades apartheiden bara en tid efter att jag hade engagerat mig. Det gav mig en känsla av att det jag gör kan förändra som jag bär med mig sedan dess.
Enskilda frågor har fått honom att brinna, men med åren har han sett hur allt mer och mer hänger ihop. I grunden handlar det om att skapa en bra värld för så många som möjligt. Och nu när han får stå på scener framför en massa människor har han både en möjlighet och ett stort ansvar för budskapet han för ut.
– Jag kan inte berätta vad någon ska tycka, det måste komma inifrån. Men i bästa fall kan det jag säger trösta så att den som lyssnar orkar mer. Och i bästa fall leder det till att den personen orkar engagera sig och kan skapa något bättre för sig själv och andra.
Mycket snack blir det
Till detta använder han de mellansnack som har blivit hans kännetecken. Han är kanske den enda artisten som har gett ut en skiva med bara dem.
– Det är en sorts direktkommunikation med publiken som jag själv hade saknat, så jag började utforska det som en egen konstform. Gick det att prata om något komiskt mellan två tragiska låtar? Gick det att lyfta något politiskt och sedan sjunga om kärlek? Och hur långt kan jag dra det? Som mest har jag kört 80 procent mellansnack – då sjöng jag en låt i början och en i slutet och så pratade jag resten, skrattar han.
Mellansnacken böljar fram på mjuk skånska, ofta på rim. Ett hjälpmedel för att själv kunna lära sig de långa monologer det blir.
– Det är en sorts ordens musik, som har använts genom litteraturhistorien när hela verk har återberättats muntligt och rentav sjungits fram. Jag tror det finns något djupt mänskligt med att förmedla texter på det sättet, för jag glider alltid lite obemärkt bara in i det när jag pratar.
Ett sätt att vara
Emil Jensen sticker aldrig under stol med vad han tycker och tror, och han levererar stenhårda tankar i sina betraktelser. Men han gör det på ett mjukt och stillsamt sätt.
– Det är ingen strategi, inte mitt vaaarumärke, säger han med plötsligt tillgjord Stockholmsdialekt och skrattar. Det är bara mitt sätt att vara. Den här världen lider brist på mänsklig värme, och det är min övertygelse att man kan vara både hård och mjuk på samma gång.
