Det har varit en lång och kämpig process, men det har också varit den första skivan hon gjort som förälder. Utmaningen att, som hon uttrycker det, jonglera med tid, fokus och kreativitet, var nödvändig.
– Jag har en tendens, har i alla fall varit så, att vilja ge upp när jag stöter på motgångar. Men nu växte något annat i mig. Det var en fantastisk känsla, att känna sig så dynamisk. Det är en grej med föräldraskapet, att man är fruktansvärt dynamisk och anpassningsbar. Då växer man som person ännu mer, även i sin yrkesroll.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Startade eget skivbolag
Det Sarah Assbring förklarade där på den lilla scenen på festivalen i Slottsskogen var att hon mer än någonsin tidigare var så säker på sin sak under arbetet med skivan. Hur den skulle låta, skivans tematik och dess politiska budskap och resonemang. Men från branschen möttes hon av en tvekan och ilskan som växte fram ur det ledde till att hon startade ett eget skivbolag, Ging Ging Recordings.
– Det inser jag nu, den här skivan skulle inte kunna göras på något annat sätt. Den ska slå underifrån. Musik i dag är så hyperkommersiell, det är svårare nu för en lite smalare artist att nå ut. För mig handlar det också om att våga blicka någon annanstans för det jag hör när jag lyssnar på radio eller det som finns i ens vardagsmiljöer, är extremt strömlinjeformat. Det är samma typ av hjärndöda budskap som bombarderar en hela tiden.
Den här dagen då vi ses på Södermalm i Stockholm, två Mölndalsbor i förskingringen, påminner Sarah Assbring till det yttre inte så lite om Sinéad O’Connor som hon såg ut när videon till hitlåten Nothing compares 2U svepte över världen 1990.
Håret är kort och snaggat och Sarah Assbring utstrålar samma självklarhet och ovilja att kompromissa med sitt artisteri som den irländska sångerskan. Men Sarah Assbring talar sitt eget musikaliska språk och för sin egen kamp mot en bransch som inte vill dra åt samma håll. Hon säger att hon nästan kan bli skräckslagen inför det faktum att den musik som fyller våra radioapparater och våra offentliga miljöer gör att man känner sig som en robot. Hon funderar mycket över vad musiken på exempelvis gym gör med henne, att lyssnaren ska formas in i en slags norm.
Ville lära sig något nytt
Det är hon som säger det själv, hennes självklara sätt att reagera på det hon ser och möter, är att vara motvalls. Den nya skivan är ett sätt att förklara för omvärlden att hon skiter i det där, i det andra, det som dominerar. Istället sökte hon efter det som skulle ge henne lust att skapa och skriva. När hon började arbeta visste hon att hon skulle göra en rak och tydlig popskiva – men klä den i helt andra kläder. Hon ville också lära sig något nytt på vägen. Det nya hittade hon på många olika ställen. Samtidigt är hon noga med att poängtera att det där motsträviga inte fick hindra det lustfyllda. Det skulle vara roligt att arbeta med KoKoro.
– Många av mina tidigare skivor har kommit till under mörka faser i mitt liv. Det har alltid varit roligt att göra musik, men jag har också öppnat dörrar som är lite svåra och otäcka att titta in i. Nu blev jag så otroligt lycklig när jag fick min son och jag kände att jag var så lyckligt lottad. Till saken hör att jag förlorade två familjemedlemmar på kort tid, bara några år innan jag fick min son, så för mig blev det som om jag fick en chans till. Som om livet började om. Det blev som en total revolution. Att göra musik med det i ryggen kunde inte bli annat än en bra sak.
Sarah Assbring ville tala om samhällsfrågor, om globala frågor, men inte göra det på ett dystopiskt sätt. Hon ville inte peka på hur djävligt allt är och åt vilket håll det barkar åt. Där kan man hamna hur lätt som helst menar hon, men det finns ingen mening att använda sig av den taktiken. Istället ville hon närma sig det mörka på ett närmast sarkastiskt sätt. Först när lyssnaren lärt sig text ska hen förstå. Att liksom lura lyssnaren in i budskapet. Hand i hand med de globala frågorna var hon nykär i popmusik som var något helt annat än den hon ledsnat på. Via intresset för asiatisk kultur började hon lyssna på japansk och kinesisk popmusik, men även etiopisk musik fascinerade henne. Ganska snabbt kände hon att hon skulle kunna använda sig av det där i sin egen musik också. ”Det där” var ett helt annat sätt att använda sig av rytmer och gav ett annat sväng som hon ville lära sig. Hon visste vad hon sökte efter och längs vägen fann hon en helt ny referensvärld och helt nya instrument. Samtidigt som hon arbetat med KoKoro har hon också gjort många dj-kvällar och då har hon spelat den musik som ockuperat hennes öron de senaste åren.
– Det har varit intressant att se hur folk reagerar. Det har varit väldigt mycket både och. Jag är så extremt inne i det så för mig är det det coolaste och det bästa jag vet att spela libanesisk dabke. Extremt rytmisk dansmusik. Eller Bollywoodmusik eller 60-talspop från Kambodja. I de flesta fall har jag fått min publik dit jag vill och det har varit så härligt. Men sen har det varit många tillfällen då de kanske tyckt att det räcker. Det har inte varit någon orientalistisk vurm för mig utan det handlar om kärleken till musiken.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Omtyckt av många
Till saken hör att den skiva Sarah Assbring gjort inte alls är svår. Det är popmusik som sätter sig i lyssnarens medvetande även om den använder sig av det kinesiska stränginstrumentet guzheng och japansk shakuhachi-flöjt.
El Perro Del Mars musik är omtyckt av många, exempelvis av The Girls skapare Lena Dunham och i reklamvärlden. Hon har sjungit i reklamfilmer för både Apoliva och Ikea.
– För mig är det musiken som går först så jag ser alltid på vad jag får för frågor om reklam. Det har alltid varit ansiktslösa saker som jag inte behöver fronta själv. Jag behöver inte sälja mig själv. Sen är det också den krassa verkligheten att det är svårt att leva på musiken i dag. Så att få göra en låt som man tycker är fantastisk och få pengar för det, det är inte ett jättesvårt beslut.
