– Min generation har inte riktigt tagit till sig begreppet. Det beror på vad du laddar ordet med och jag kan inte identifiera mig med alla som talar i feminismens namn. Men jag är feminist, naturligtvis, säger Delphine de Vigan.

Hon är en av Frankrikes absolut största författare. Hennes senaste roman ”Baserad på en sann historia” prisades med de prestigefyllda litteraturprisen Renaudot och Goncourt och blev en bästsäljare runt om i världen. Det var inte hennes första succé, även tidigare romaner har blivit storsäljare. De har behandlat intima, smärtsamma skeenden: en bok hennes egen anorexiasjukdom och en annan mammans bipolära sjukdom som till sist ledde till självmord. 

Allt berättas dock i romanform och inte dokumentärt, vilket är en väsentlig skillnad. Det var under efterspelet till boken om mamman som idén till den senaste boken uppstod. Folk var besatta av att avkoda berättelsen, av att ta reda på vilken riktig person varje romankaraktär var byggd på till exempel.

– Det där falska behovet av “sanningen” tog över intresset för litteraturen för många personer. Jag ville arbeta med det i den här romanen, säger hon.

Har exploaterat sin familj

Boken och filmen handlar om en succéförfattare i 50-årsåldern som heter Delphine. Hon har skrivit en bok om sin familj som blivit en stor succé och anklagas för att exploatera sin familj. I kort påminner karaktären väldigt mycket om Delphine de Vigan själv. Men när handlingen utvecklas i en thrilleraktig intrig får läsaren anledning att tveka. Boken känns filmisk, skriven i bilder, scener och drivande dialog. Det ansåg även Emmanuelle Seigner, skådespelerskan som är gift med regissören Roman Polanski. Hon gav boken till sin man och tyckte att han skulle göra film av den. Det tyckte Roman Polanski var en utmärkt idé. 

– Du kan tänka dig själv, det var fantastiskt att bli kontaktad av en av filmkonstens stora mästare. Jag är inbiten cineast och flera av hans verk har inspirerat mig i mitt skrivande, säger Delphine de Vigan.

ETC är med när de två tillsammans med manusförfattaren Olivier Assayas presenterar samarbetet i Paris. I publiken finns nästan bara kvinnor. En dotter i sällskap med sin mor synar publiken i jakt på möjliga “Femen-tjejer”– den feministiska aktivistgrupp som avbryter möten och event de protesterar mot genom att blotta brösten och skrika slagord. 

– Han brukar inte kunna möta en publik utan att straffas på något vis, säger dottern.

Ser på brottet som “älskog” 

Roman Polanski är inte bara en geniförklarad filmregissör utan också en ifrågasatt figur i det offentliga rummet. Han har erkänt att “olagligen haft sexuelt umgänge” med en minderårig flicka i Los Angeles 1977. Erkännandet var en juridisk uppgörelse – själv ser han på brottet som “älskog” enligt sin självbiografi. Till viss del har han dock tagit på sig skuld i brevväxling med Samantha Geimer – det numera vuxna barnet som han förgrep sig på. Hon var bara 13 och han 43 år gammal vid tillfället och han var väl medveten om åldern eftersom han höll på med ett fotoprojekt om prepubertala flickor. 

Dömd till fängelse

Roman Polanski dömdes till 92 dagars fängelse som han satt 47 dagar av innan han släpptes villkorligen. Det initiala åtalet innehöll dock grövre åtalspunkter som våldtäkt med hjälp av användande av droger och omoraliskt och lustfyllt agerande mot barn under 14. Efter att Roman Polanski släppts ångrade sig domaren och ändrade det tidsbestämda straffet till ett obestämt. Detta kunde innebära allt från en vecka till 50 år i fängelse. 

Samma kväll som Roman Polanski fick beskedet köpte han en biljett till London. Snart flyttade han till Frankrike som inte har utlämningsavtal med USA. Numera bor han mellan Frankrike och andra hemlandet Polen. 40 år har gått men åtalet kvarstår. 2009 greps han i Schweiz och satt i husarrest i tio månader innan han släpptes. Först 2015 fastställde högsta domstolen i Polen att inte heller de kommer att utlämna honom till USA. 

I början av året utnämndes Roman Polanski till juryordförande för den franska Césargalan – deras motsvarigheten till Oscarsgalan. Detta ledde till massiva protester. Feministgruppen Osez le feminisme (Våga feminism) samlade tusentals underskrifter för bojkott av galan och dåvarande kvinnorättsminister Laurence Rossignol sa i kulturradion att hon var “chockad över att en våldtäkt inte räknas till en mans livsgärning”. 

Till slut hoppade Roman Polanski av, vilket ledde till en offentlig debatt där skådespelare som Catherine Deneuve gick ut till Roman Polanskis försvar: “Det har gått 40 år och att kalla det för en våldtäkt är överdrivet”, sa hon i tv-programmet Quotidien. Röststarka feminister menade att det var våldtäktskultur hon gav uttryck för.

Publiken buar

Det kommer inga aktivister och avbryter presentationen författaren och regissören har tillsammans. De flesta i publiken har kommit för att träffa sin favoritförfattare Delphine de Vigan snarare än att se Roman Polanski. När han frågar publiken vilka som har läst boken räcker nästan alla upp handen.

– Bara kvinnor! Jag tror det beror på att männen inte har så mycket tid över, säger Roman Polanski från scenen. 

Då buar publiken, länge och väl. Efteråt försvinner Roman Polanski snabbt i kulisserna medan Delphine de Vigan står kvar länge och signerar böcker. Men hon är inte intresserad av att prata om “Polanskiaffären”. Hon menar att det är att missa samma mål som sanningssökarna i litteraturen.

– Vi som skriver och skapar vet att det på sätt och vis står separat. Litteratur och film är en separat kraft, en egen sanning som inte kan blandas ihop med det världsliga, menar Delphine de Vigan.