BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag är en typisk duktig flicka och har alltid identifierat mig som en sådan. Som liten var jag en tyst, blyg och tänkande person och jag irriterade mig på hur flickor som jag trycktes tillbaka. Det var fult att vara duktig som ung tjej, och för vuxna kvinnor betyder det att man är sipp, tråkig, oattraktiv och överambitiös, säger Birgitta Ohlsson.
"Blev ett nedsättande begrepp"
Det var någon gång runt millennieskiftet som begreppet "duktig flicka" började ses som ett uttalat problem. Hon nämndes i samband med utmattningssyndrom och att "gå in i väggen". Hon var en prestationsprinsessa som slog knut på sig själv i sin iver att visa sig duktig och klarade inte av att sätta gränser. Att detta skedde i takt med att kvinnor tog allt större plats och roll på arbetsmarknaden var förstås ingen slump. Även om de arbetade skulle de ha huvudansvar för barn och hem.
Under 00-talet kom det flera böcker som vittnade om denna fallgrop som kvinnorna kunde hamna i om de inte aktade sig: Så ung! Och så duktig!, Diagnos: Duktig och Duktighetsfällan för att nämna några.
– Många av böckerna var egentligen bra, de hade ofta en genusanalys, men med sina begrepp banade de väg för en våg av raljerande över den hårt arbetande kvinnan, framför allt i populärkulturen med "Är du en duktig flicka?"-tester och sådant. Det blev så dåligt att vara en ambitiös kvinna och duktig flicka blev ett nedsättande begrepp, säger Birgitta Ohlsson.
En hyllning
Med sin bok vill Birgitta Ohlsson återuppväcka den duktiga flickan som ideal där utbildning och flit är den säkraste biljetten till resan uppåt. Men det finns baksidor av duktighetssamhället där alltför mycket handlar om att visa sitt värde genom prestation.
En av de böcker som irriterade Birgitta Ohlsson var Duktighetsfällan – en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor, av Joanna Rose och Aleksander Perski. Den utkom 2008 men har nyligen getts ut på nytt i uppdaterad version.
– Duktighetsfällan handlar inte om ideal utan om den verklighet som drabbar många duktiga kvinnor. Det är inget fel att vara duktig och jobba hårt för att nå ett mål. Men idag blir många utmattade därför att hela deras tillvaro genomsyras av krav. Med boken vill vi visa en väg att både vara duktig och överleva, säger Joanna Rose, som också är vetenskapsjournalist och redaktör för tidskriften Modern filosofi.
Hon är kritisk till föreställningen att vi ska kunna bli vad som helst bara vi vill det tillräckligt mycket och är tillräckligt duktiga. I detta finns också en källa till stress.
– Det är klart att vi har många fler val idag jämfört med förr. Men det är en illusion att vi kan välja förutsättningslöst. Därför kan också föreställningen om att alla kan nå till stjärnorna bara de vill det innebära en fara, för den inbegriper förakt för svaghet.
Politiskt slagträ
Skribenten Ida Ölmedal kallade den duktiga flickan för ett politiskt slagträ (Expressen 27/7) och nog tycks debatten kunna kokas ner till en fråga om politisk ideologi. Birgitta Ohlssons hyllning är lika mycket ett brandtal till liberalismen och det meritokratiska samhällsidealet. Just därför är det många som också haft problem med den klassresande duktiga flickan, åtminstone som idé. De flesta är överens om att kompetens snarare än kön, etnicitet eller plånbok ska avgöra vem som klättrar på karriärstegen. Men den meritokratiska samhällssynen är inte problemfri. Den brittiska sociologen och författaren Michael Young, som med sin satiriska bok The Rice of the Meritocracy (1958) myntade termen meritokrati, menade att ett system som utgår från prestation blir ett nytt klassystem. Underklassen och de som inte förmår ta sig ur den får därmed skylla sig själva – liksom alla andra hade de ju chansen.
Duktighetsnorm
Litteraturkritikern och krönikören Viola Bao är en av de som ifrågasatt den kvinnliga klassresenären och menar att hon är en missvisande metafor för social rättvisa.
– Duktighetsnormen är just en norm som fyller en viss politisk funktion. Den klassresande duktiga flickan är en variation på den klassiska berättelsen om underdogen som ofta framställs i romantisk dager där klassresan är smärtfri. Den osynliggör också den majoritet som inte tar sig uppåt.
I sin bok menar Birgitta Ohlsson att vänstern sviker de duktiga flickorna.
– Man har tolkat kritiken från vänsterhåll som jantelag, att kvinnor inte får göra klassresor eller ska hålla sig på sin plats. Men det är en vulgärläsning. Att vara duktig kan vara en individuell och självvald strategi för att ta sig uppåt och vi ska självklart inte skambelägga duktiga kvinnor och flickor. Jag tycker inte att det finns någon motsättning mellan att uppmuntra duktiga individer och att kritisera den politiska berättelsen.
Om debatterna kring den duktiga flickan visar något, så är det kanske att vi behöver flera sätt att vara kvinna, och för all del man och hen, på snarare än färre. Och att det behövs flera berättelser. Några sådana kan man läsa i kommande Saker jag hade velat veta när jag var 15, en antologi där Diana Olofsson och Joanna Wester samlat in texter från 17 kvinnor, bland andra Alice Teodorescu, Underbara Clara, Seinabo Sey och Ebba-Witt Brattström. Duktiga flickor, oduktiga flickor och alla däremellan.
