Herakles hade nått samma punkt efter sina tolv bragder i tjänst hos Eurystheus och sina långa resor tvärsöver den då kända världen. Det byggdes städer i hans namn, det restes monument i länder långt fjärran från Grekland. Gibraltars steniga kulle kallades Herakles pelare eftersom man trodde att det var han som knuffade isär Europa från Afrika.
Hans liv och gärningar var i var mans mun. Överallt dit han kom hörde han att man pratade om honom. En kväll på en krog var det ett sällskap som talade högt om hans erotiska bravader. Någon hävdade att Herakles hade lägrat 70 jungfrur under en och samma natt och att samtliga hade blivit havande. Herakles protesterade. Det var inte sant. Det hade aldrig hänt, men sällskapet bad honom att hålla tyst eftersom samtliga visste bättre. Hans rykte hade blivit större än honom själv. Hans liv tillhörde inte längre honom.
Då och då föll han i djupaste förtvivlan och kunde göra saker som han ångrade bittert. Han kunde döda oskyldiga människor eller starta krig för att hämnas gamla oförrätter. Sakta blev han en lynnig despot, skändade kvinnor, brände byar och städer. Han fick ständigt nya fiender som inte hann bli särskilt gamla. Dessutom hade han fått en poet i hälarna. Allt Herakles gjorde eller sade antecknades och skulle en dag föras vidare.
Först gick hans liv uppför, sedan gick det utför och det verkade som om han inte kunde göra något åt det. Det var som med kärleken. När han blev förälskad brann han som ett bål, men ju starkare han brann desto fortare slocknade han och längtade tillbaka till sitt hjälteliv med krig och plundringar, brända städer och våldtagna kvinnor – för att efter ett tag tröttna även på det och börja drömma om ett vanligt liv som make och far, som en människa bland människor.
Ett tag såg det ut som om han hade lämnat hjältelivet bakom sig för gott. Han hade blivit förälskad i Deianeira, en kungadotter som red snabbare än han, gift sig med henne och fått barn, två pojkar och en flicka. Han var lugn och lycklig. Det var hans första dotter och hon fick namnet Makaria, som betyder ”den saliga”.
Paret upplevde några goda år med ett enda undantag. Under en resa måste de passera en flod där kentauren Nessos hade förskansat sig och tjänade som färja, han bar helt enkelt folk på sin rygg. Han förde över Herakles och återvände för att hämta Deianeira. Då greps han av en oemotståndlig lust till henne och försökte ta henne. Deianeira ropade på hjälp, Herakles hörde henne och såg vad som var på väg att hända. Han tog upp sin båge, siktade och sköt. Det var hans svåraste skott. Det kunde lika gärna träffa Deianeira.
Skottet träffade Nessos mitt i hjärtat. Innan han dog ville han ändå gottgöra Deianeira och sa till henne att spara på hans blod. Det skulle hjälpa henne att hindra Herakles från att lämna henne. Deianeira sparade Nessos blod och åren gick. Så blev Herakles betagen i en annan ung kvinna som han mötte under ett av sina många krig. Han ville offra till gudarna och skickade en av sina män att hämta en ny mantel hemifrån. Deianeira som hade hört rykten om hans nya förälskelse stänkte några droppar av kentaurens blod på en mantel.
Herakles tog den på sig och blev genast varm. Han försökte ta den av sig men då följde hans hud med. Smärtorna var olidliga. Det fanns inget att göra. Han bad sina kamrater att bygga en bål och bränna upp honom. Men bara en hade modet att tända elden. Herakles stod i lågor. Plötsligt började det åska våldsamt och man såg hjälten lyftas brinnande mot himmelen.
Så dog Herakles. Det fanns ingen plats åt honom bland människorna. Han blev dem för stor. Om hans liv bland de odödliga på Olympen vet vi inte så mycket, men man kan utgå ifrån att han hade det ganska bra tills en yngling från Nazaret, som i allt var Herakles motsats, tog upp kampen mot dem. Men även denna yngling skulle dö en grym död och upptas i himmelen av sin fader.
Vår tid hade börjat.
