Det är inte första gången Johan Fyrk gör det här. Det är olika adresser varje gång och hittills har resultatet varit magert. Inga exploaterade utländska byggjobbare på de misstänkta adresserna. Han börjar tröttna.
Men, så får han napp. En grupp sömniga byggnadsarbetare kommer ut ur porten han spanar på. De sätter sig i en skåpbil och börjar rulla. Men att skugga ett fordon är inte så lätt som det ser ut som på tv. Johan Fyrk fastnar bakom en buss och tappar spåret i den täta morgontrafiken. Ändå ser han just den här spaningen som viktig.
– Jag kan inte spana men jag kände att jag måste fortsätta försöka. För jag måste veta hur det ser ut, rent konkret. Se husen som nämns i de dokument jag läser, se hur folk trycks in i sunkiga villor, bor med vägglöss. Det är det slutliga beviset på att det jag ser i pappren finns i verkligheten. Jag ser dem, de går till jobbet, det kommer slitna arbetare ut ur rucklen. Det var en sista, avgörande, pusselbit.
Det är tryckande hett när vi möts. Johan Fyrk öppnar ett fönster på tidningen Byggnadsarbetarens kontor. Här har han de senaste månaderna jobbat med grävande journalistik för att avslöja ett nätverk av företag som utnyttjar människor. De omsätter hundratals miljoner kronor på svartjobb. Han kallar nätverket för svartjobbsfabriken, vilket också är namnet på den bok han utkommer med i dagarna.
Johan Fyrk konstaterar i sin bok hur svårt det är att tränga igenom de arbetslivskriminella företagen och se dem för vad de är. Det är ett tidskrävande pussel – men det är möjligt att lägga för den som inte ger upp.
Själv har han lyckats, genom att utgå ifrån ett bolag, titta på deras styrelsekontakter, omsättning, de misstankar som riktats mot dem, för att avslöja ett större nätverk av bolag.
– Du behöver ha en ingång, börja med en misstanke. Du behöver också ha lite tur, men framför allt tålamod. Man går på väldigt många nitar. Den som läser min bok kanske tror att allt flyter på, men i praktiken har jag famlat, blandat ihop människor och företag, tappat den röda tråden. Det har varit tidsödande att gå igenom högar av dokument, förstå hur en förundersökning är uppbyggd, kanske är det först under tredje läsningen av ett förhör som jag hittar en koppling mellan företag som jag kan gå vidare med.
Fått hotfulla samtal
Det är ett svårt – men också farligt – pussel att lägga. För de kriminella bolagen i byggbranschen har kopplingar till annan brottslighet: vapen, smuggling av dopingpreparat, internationell maffia. De har ett påtagligt våldskapital.
Johan Fyrk har genom åren ett antal gånger fått hotfulla samtal från människor han granskar. Men han tror ändå inte att det egentligen är så farligt för en journalist att göra jobbet. De människor som utnyttjas av de arbetslivskriminella är de som verkligen är i fara, när de pratar med journalister och myndigheter, menar han.
– Jag såg tidigt i min granskning att det här handlar om stora pengar. Flera miljoner här och ännu fler där, och samma personer ser ut att föra runt dem. Det kunde jag inte släppa, för så många människor far illa, samtidigt som pengar, även skattepengar, går till människor som inte ska ha dem.
Var finns storyn?
Det började som ett famlande för Johan Fyrk. För vad säger det att en arbetsledare som har åtalats för skattebrott på ett företag, även har jobbat på ett annat bolagen? Var finns storyn? Eller att en mellanchef arbetar för två olika bolag samtidigt och att i ett tillslag mot ett av bolagen har det hittats bankdosor, bankkort och identitetshandlingar till två personer, som senare dyker upp som företrädare för ett större bolag?
Johan går på magkänslan. Något större gömmer sig under ytan. Han misstänker ett nätverk av skumma bolag som är specialkonstruerat för att försvåra myndigheternas kontroller, men hur ska han överblick?
Han prövar olika strategier. Att göra en lång lista på alla inblandade personer och deras uppdrag, blir han inte så mycket klokare av.
Men han prövar att skriva alla företagsnamn på olika A4-papper och lägga ut dem på golvet i rummet, med gummisnoddar i olika färger som visar kopplingar mellan bolagen. Han spiller te på några papper och gummisnoddarna vrider sig åt andra håll än han vill. Papperen blåser i oordning när någon öppnar dörren. Men till slut ligger allt som det ska och då händer något. Han förstår hur brottslingarna tänker, hur pengar flyttas och tvättas, han ser den större bilden av deras system, med målvakter och misstänkt kriminella som binder ihop företagen på en mängd olika sätt.
Utnyttjas samvetslöst
Det som driver Johan Fyrk att fortsätta är i grunden att han upprörs över ett systematiskt utnyttjande, inte bara av byggnadsarbetare utan också av hemlösa i fattiga länder som utan att veta om det blir målvakter för företagen och riskerar långa fängelsestraff.
– Det är så samvetslöst. Det är riktigt illa tycker jag. Vi göder det här kriminella systemet när vi vill ha billiga byggen. På mig sticker det i ögonen när folk lägger ut bilder på stora villor eller nybyggda restauranger på sociala medier när jag vet vem som utfört jobbet. De bor bland vägglöss, blir blåsta på lönen och lever utblottade.
Jana från Lettland är en av de personer som Johan Fryk träffar som betalat priset. Hon levde på gatan, fick en dag ett erbjudande från en kille att tjäna pengar på att åka till Sverige och skriva under dokument som skulle leda till att fler människor skulle kunna arbeta i Sverige. Jana tackade ja. Hon gjorde resan flera gånger och fick 70 euro per resa. Men efter flera resor ingrep polisen och hon sattes i svenskt häkte i flera månader, utpekad som ägare till ett av företagen i en stor svartjobbshärva och för att hon skapt tio olika bankkonton i olika banker. Hon var en av de så kallade målvakterna. För Johan Fyrk berättar hon något som inte står i de protokoll han läser – att hon under tiden i svenskt häkte förlorade sitt ofödda barn.
– Du läser förhörsprotokoll, i förhören är hon misstänkt, kanske kriminell. Det ser så torrt ut. Men när man träffar henne får man en helt annan bild. Det är hemskt, man mår dåligt när man råkar på historierna. Man blir berörd såklart och hon är bara en av många.
Ett annat fall Fyrk aldrig glömmer är det med mannen som förlorade ett öga. Han jobbade med att bygga en pool vid en lyxvilla på Lidingö. En sprängning gick snett och mannen, ursprungligen från Uzbekistan, blev halvt blind för livet. Någon arbetsskadeersättning fick han aldrig och blev därefter hemlös.
– Det är bara för mycket, säger Fyrk.
Myndigheterna steget efter
En del av de företag Johan Fyrk granskar har belagts, av honom och andra, med utförande av svartarbete i hundramiljonersklassen.
Tre av de företag han granskar, som varit aktiva i Sverige 2019, har sammanlagt hela 127 ID06-kort, ett kort som en byggnadsarbetare måste ha för att vara på en större byggarbetsplats. Men ändå betalar de bara 30 000 kronor i arbetsgivaravgifter, vilket ungefär motsvarar kostnaden för tre anställda. Det är ett tydligt tecken på svart arbetskraft. Hur kan myndigheterna missa sådant?
– Myndigheterna är steget efter. De kan utreda, men under tiden jobbar företaget vidare. När de upptaxeras är målvakterna företrädare. De säger ”jag vet ingenting”, och de vet oftast ingenting. Under den processen har svartjobbsfabriken hunnit lägga ut rökridåer och fortsätter. De kan sätta ett företag i konkurs och köpa upp ett annat företag. Det är uppenbart hur smidigt det är för dem att fortsätta.
Men det går att komma åt?
– Det går att komma åt. Jag intervjuar en 30-åring som är misstänkt huvudman i svartjobbsfabriken. Till och med han tycker att det är för dåligt att myndigheterna inte kontrollerar tillräckligt. Som journalist kan jag visa kopplingarna, men min granskning utgör inte bevis som skulle hålla i en rättegång. För att få fram hållbara bevis krävs resurser, det kan handla om att flera utredare jobbar tillsammans, får tillstånd till telefonavlyssning, och mycket mer. Om man satsade de resurserna skulle det gå.
”Jag tror att man blundar”
Johan Fyrk beskriver hur stora etablerade byggföretag anlitar underentreprenörer, trots att de har tydliga kopplingar till svartjobbsfabriken. När han ställer kritiska frågor till dessa bolag svarar samtliga att de gjort kontroller och att det såg bra ut på papperet. Är de naiva eller är de beroende av sådana underentreprenörer för att kunna lägga tillräckligt låga anbud för att vinna jobben?
– Jag tror att man blundar. Det är inte så svårt att kolla om man anstränger sig. Är företrädaren samma person som jag pratar med? Om inte, så måste det ringa en varningsklocka. Om man är angelägen om vit arbetskraft då är det bara att kolla det.
Du beskriver samtidigt att det är ett stort jobb att lägga pusslet, att förstå vilka företag som är arbetslivskriminella. Är det rimligt att enskilda seriösa företag ska ha kompetensen och resurserna för att genomskåda brottslingarna?
– Det kanske det inte är. Men kraven borde vara större, högre krav på huvudentreprenören, så att de tvingas bocka av kontroller på en lista. I branschen vet man vad man ska kolla. Jag tror att de flesta som anlitar svart faktiskt är medvetna.
Svartarbete är vardag i byggbranschen konstaterar du. Ändå är det tyst om saken. Vad tänker du om det?
– Den är lite under radarn, den här frågan. Folk vet men förstår antagligen inte vidden av det. Det är enorma pengar som omsätts och det är inte bara en enda svartjobbsfabrik vi pratar om.
Så hur utbrett är det?
– Jag kan inte säga det, i siffror. Men det är väldigt stort. Jag har ju även skrivit om andra nätverk än just svartjobbsfabriken, som är lösare. Papperslösa och svartarbetare som gör jobb hos privatpersoner, där är det väldigt utbrett. Någon känner någon, i slutändan är det tre ukrainare som utför arbetet svart. Jag kan säga att jag inte ser några tecken på att detta skulle vara på väg att minska. Under det här året har jag pratat med många byggnadsarbetare från andra länder, som Ukraina och Georgien. De jobbar under hemska förhållanden, är utsatta å det grövsta. De jobbar långa dagar, skickas tillbaka utan pengar, lurade. Uppläggen fortsätter. Jag ser inte någon avmattning, det är min bild.
Skulle du säga att det är ovanligt med stora byggprojekt som är helt fria från svartarbete?
– Tyvärr tror jag att det kan vara så. Hur väl man än vill så finns det många krafter överallt som ser till att det kommer in svartjobb någonstans i kedjan, det är så snabba processer och så mycket pengar så det är svårt att komma åt. Myndigheterna har inte resurserna.
Du intervjuar även en seriös företagare i byggbranschen som gått från 50 anställda till fem, och som drar slutsatsen att det är för svårt för seriösa företag att få jobb. Delar du bilden?
– Ja, det är absolut så. Jag har pratat med så många som är frustrerade över detta, även kommuner, landsting, de som gör upphandlingar. Många ser billiga anbud och ser mellan fingrarna. De som verkligen försöker göra allt enligt regelverket riskerar att slås ut. Eller börja fuska. Det finns även undersökningar på detta, de mindre företagarna känner av den här konkurrensen.
Är din bedömning att maskineriet snurrar vidare, i princip opåverkat, av de insatser som ändå sker från facket och myndigheterna?
– Ja, absolut. Brottslingarna har så kraftfulla organisationer och då måste man ta itu med problem, men affärsmodellen fortsätter. Det är som stora kriminella företag, de bara flyttar verksamheten lite, kalibrerar systemen.
Du ställer ju kritiska frågor i boken, till facket, myndigheter och politiker. Samtliga uttrycker att de känner till problemet och försöker åtgärda det men att mycket återstår. Vad tror du krävs för att verkligen stoppa svartjobbsfabriker i byggbranschen?
– Större resurser till myndigheterna! Det tror jag för att många säger det, de vill kunna dela information mellan sig.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Varför blev du journalist?
– Jag gillar att skriva. Men att jag kommit att skriva så mycket om kriminaliteten i byggbranschen var ganska mycket en slump. Jag var layoutare, blev sedan chef, men ville tillbaka till att skriva. Då hoppade jag på granskningen, tyckte att ämnet är väldigt intressant eftersom problemet är så stort.
Vad upprör dig mest i samtiden?
– Apatin, att allting bara får gå på, jag blir så förvånad över det. Vi sjunker här, det pågår runt oss, men vi bara flaxar vidare.
Om du var arbetsmarknadsminister, vad skulle du göra då?
– Ingen aning! Eller: Jag skulle nog titta närmare på hur man skulle kunna ta tag i arbetsmarknadskriminaliteten, inte utreda utan vidta åtgärder snabbt. För det är illa idag!
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
