Den antifascistiska rörelsen har nog aldrig skildrats så närgånget som i den nya svenska filmen Antifascisterna. Under drygt tre års tid har filmarna följt med på demonstrationer och möten, träffat dem som bedriver kampen i vardagen och besökt dömda antifascister i fängelset.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag har varit nära den antifascistiska rörelsen själv och när jag började intressera mig för film så märkte jag att det knappt fanns några seriöst gjorda dokumentärer alls på ämnet. Det finns ett par stycken ute i Europa, en fransk och en gammal engelsk, men annars är det mest aktivistfilmer på amatörnivå. De fyller sin funktion de också, men vårt mål med den här filmen har varit att nå ut bredare än till bara aktivistskaran, säger Patrik Öberg när vi träffas i en hotellobby dagen efter att Antifascisterna har premiärvisats på en fullsatt biograf.
Grekland ursprungligt fokus
Patrik Öberg är producent och har tidigare gjort några kortfilmer, men Antifascisterna är hans första långfilm. Ursprungligen var filmen tänkt att fokusera på den antifascistiska rörelsen i Grekland.
– Det började där nere 2013 när Gyllene gryning var väldigt i ropet. Från början hade vi tänkt att göra ett kortare reportage om kampen mot dem.
Medan filmteamet var i Aten kom dock två stora händelser i Sverige att förändra mycket. Först den nazistiska attacken mot en anti-rasistisk demonstration i Kärrtorp i december och sedan det brutala mordförsöket på Showan Shattak och fyra andra antifascister i Malmö den 8 mars 2014.
– Då åkte vi hem och började filma här direkt, berättar Patrik Öberg.
Antifascisterna fokuserar på att berätta om den antifascistiska rörelsen i Stockholm, Malmö och Aten och består dels av gamla arkivklipp på demonstrationer, dels av djupintervjuer med några olika röster inom rörelsen och deras olika syn på kampen. Journalisten Kajsa Ekis Ekman, aktivisterna Showan Shattak, Liv Marend, regissören Nils Poletti från Kärrtorp och den liberala författaren och journalisten Lisa Bjurwald är några av dem som får komma till tals.
– Vi ville ha med en liberal vinkel också. Det är väl viktigt att visa på andra perspektiv, höra hur liberaler ser på antirasism, säger Patrik Öberg.
Dessutom får Joel Bjurströmer Almgren prata ut i en lång intervju av Kajsa Ekis Ekman inifrån Tidaholms-anstalten där han avtjänar ett fem och ett halvt år långt fängelsestraff, efter att ha knivhuggit en nazist i Kärrtorp. Han förklarar händelseförloppet, hur han resonerade och säger att han inte ångrar sig. Han menar att det var nödvändigt att besvara nazisternas angrepp med våld för att försvara demonstrationen så att inte oskyldiga skulle drabbas.
– Förutom den egna fångtidningen så är det väl den enda intervjun som han har gjort. Det var stort att vi fick till det, säger Patrik Öberg.
Filmen är vinklad från ett antifascistiskt perspektiv. Hur resonerade ni kring att problematisera delar av kampen?
– Vi är ju inte journalister utan filmskapare. Vi ville mer göra ett porträtt av rörelsen, låta aktivister själva problematisera kring det här. Det finns redan andra typer av filmer och reportage. Uppdrag granskning och Kalla fakta har gjort de här, så kallat, objektiva granskningarna. Vi ville fylla ett tomrum som inte fanns. Komma djupare in och verkligen förstå hur aktivister och folk inom rörelsen tänker.
Mycket är präglat av våld i filmen. Finns det en risk att det blir för mycket frossande i det?
– Vi har ju inte velat att det ska vara det. Vi vill ge en ganska sanningsenlig bild av hur rörelsen ser ut. Det material som upplevs som våldsamt speglar kanske den procenten som finns i verkligheten. Det är några få procent av kampen, men som någon säger i filmen, så tar det ju över nästan allt medialt. 95 procent är inte våld, men det är det som stannar kvar hos folk efteråt. Vi har med väldigt mycket annat också, banderolltillverkning, tal och hela den teoretiska biten. Men våldet märks ju tydligare. Våld är inget trevligt, det är hemskt. Men tyvärr så är det så samhället ser ut, säger Patrik Öberg.
”Har ett angeläget ärende”
Mattias Gardell, professor vid Centrum för mångvetenskaplig forskning vid Uppsala universitet, menar att filmen fyller ett viktigt syfte.
– Det är en intressant film som belyser den antifascistiska rörelsen inifrån och har ett angeläget ärende. Antifa har med få undantag omskrivits av debattörer med föga insikt i rörelsen. Här får de framträda och berätta hur de tänker själva. Vi får följa ett antal aktivister, utan några pekpinnar som berättar vad vi ska tycka. Det är upp till publiken att själva bilda sig en uppfattning. Jag uppskattar dokumentärer som kan göra det, säger han.
Hur ser du på filmens problematiserande av användandet av våld?
– Fascismen är våldsam inherent. I det fascistiska programmet ligger våld, hela den fascistiska rörelsen som har växt fram i Europa i dag är våldsam. Och av de tre rörelser som brukar betecknas som våldsamma i Sverige i dag, den islamistiska, den antifascistiska och den fascistiska, så är det bara fascismen där aktivister har dödat andra än sig själva inom Sverige. Enbart i Sverige är det minst 20 mord sedan millennieskiftet, sannolikt många fler eftersom det finns många mord med rasistiska förtecken som är ouppklarade, säger Mattias Gardell.
”För mycket fokus på våldet”
Patrik Öberg tycker att det fokuseras för mycket på debatten om våldet.
– Jag tycker att våldet tar en väldigt oproportionerlig del av diskussionen. Jag skulle hellre vilja gå in på vad vi kan göra för att motverka att det händer. Att bygga ytor, organisationsformer och nätverk för att slå ut den växande fascismen redan innan det poppar upp, säger han.
Hoppas du att den kommer att väcka debatt?
– Ja, vi försöker att vid varje visning ha en sammankopplad diskussion efteråt, för att problematisera, komma med konstruktiva idéer, utvidga och bygga samarbeten mellan folk. Det är så man kommer framåt. Ju fler man bjuder in, ju fler man blir, desto bättre kan man ta det. Det behövs verkligen fler personer i samhället i stort som kan erbjuda sig att stå för ett alternativt samhälle till det här, till klassamhället, säger Patrik Öberg.
