”Deformerad persona” är regisserad och delvis skriven av Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Backa teater. Men i det här fallet är den egentligen skriven åt Dramaten i Stockholm, där den ursprungligen sattes upp.
– Den hade premiär på Bergmanfestivalen på Dramaten i augusti 2016. Sedan spelades den under hösten, hade uppehåll under våren och nu kommer den hit till Göteborg, berättar Mattias Andersson.
Han har skrivit pjäsen ihop med sin syster Ylva Andersson, som själv är sjuk i MS. Mattias har skrivit scenerna och Ylvas dikter är medverkande i pjäsen.
– Hon fick MS när hon var i 20-årsåldern. Men sedan har hon alltid skrivit mycket dikter och texter om sitt sjukdomsförlopp som jag länge haft en tanke på att göra en föreställning på. Dels hennes historia med sjukdomen dels i relation till samhället, personliga assistenter och olika upplägg.
Men det var först när det kom en konkret förfrågan som tankarna blev till verklighet.
– Det var att det här med Bergmanfestivalen dök upp och jag fick en fråga från Dramaten om att göra något. Då kom jag att tänka på hans film ”Persona”. Den handlar om en sjuk och en vårdare och det glidande maktspelet mellan dem, och de här två subjekten som blandas samman. Då tänkte jag att de kunde gifta sig de här två idéerna.
Mattias Andersson har förhållit sig relativt fritt till förlagan och poängterar att verket ändå är en egen pjäs.
– Det är ett slags parafras på Bergmans filmmanus ihop med dikter som Ylva har skrivit, kan man säga. Och sedan scener som jag har skrivit utifrån saker som hon har berättat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Plöjde Bergmanfilmer
I ”Deformerad persona” läser Ylva Andersson upp sina egna dikter på band som sedan är insprängda i föreställningen, som ett slags inre röst för den sjuke i pjäsen.
Att pjäsen hamnade på Dramaten i stället för på Backa teater där Mattias Nilsson vanligtvis huserar beror dels på nämnda Bergmanfestival, dels på att ”Deformerad persona” inte är en uttalad pjäs för ungdomar, som Backa vanligtvis riktar sig till.
Manusmässigt har han följt Ingmar Bergmans förlaga genom liknande persongalleri på fyra karaktärer och pjäsen har samma antal scener som filmen.
– Varje enskild scen är ett slags parafras på scenerna i originalet, även om jag har skrivit om allting. Det finns även ett stycke som är direkt från filmen.
Gillar kompromisslösheten
Som dramatiker i Sverige är det svårt att inte på ena eller andra sättet förhålla sig till en gigant som Ingmar Bergman. I Mattias Anderssons fall har han funnits med sedan han plöjde filmerna i tonåren.
– Då såg man fortfarande allting på vanlig marksänd tv. Jag kommer ihåg att det var någon sommar som det var Bergmanretrospektiv och jag såg flera filmer. Och det är klart att det gjorde ett stort avtryck. Jag kan gilla den totala kompromisslösheten och inte minst i relation till hur film ser ut i dag när alla är så måna om att vara till lags, och feel good och allt sådant.
Inbyggd kritik
Pjäsen blir med sin bakgrundshistoria även ett slags uppgörelse med sjukvården, och med den vårdkapitalism som genomsyrar verksamheten i dag.
– Ja, det blir det väl. Hela samhället är byggt på att du ska vara frisk och stark och framgångsrik. Det är uppbyggt på individer som ska prestera och någon ständig konkurrens. Blir du sjuk och hamnar utanför det där så är det ju verkligen inte lätt. Man blir otroligt utsatt. Pjäsen är inte direkt en uppgörelse med vårdsystemet, men kritiken finns abso-lut i pjäsen. Men den är en del av de olika färgerna som pjäsen kommunicerar kring.
