”Ingen vill leva där, vem skulle? Men det är vårt land du vet, det är vad de vita gav oss, de gav oss skit, ett jävla skithål att bo i.”
En ung mansröst berättar om sin syn på platsen där han bor och har växt upp. Pine Ridge. Ett indianreservat i South Dakota, nära gränsen till Nebraska. En plats som när den beskrivs gör det för att den på många sätt är extrem. Som ett eget land i USA, där det amerikanska välståndet är långt bort. Självmordsstatistiken bland unga är högst i landet, över 80 procent är arbetslösa, och medellivslängden är runt 50 år.
– Jag har varit mycket i USA, men när jag läste om Pine Ridge kändes det som en del av landet jag aldrig hade upplevt. Jag blev rätt chockad och tänkte att jag borde åka dit, säger regissören Anna Eborn.
Hitta hopp hos unga
Så blev det. Trots varningar och människor som sa att ”dit kan du inte åka”, för att det skulle vara farligt, tillbringade Anna Eborn och fotografen Nadim Carlsen sammanlagt nästan två månader i Pine Ridge. Anna Eborn kände genast att det var de unga invånarnas liv hon ville skildra.
– De flesta vuxna är både fysiskt och mentalt frånvarande i de ungas liv, oftast på grund av droger och alkoholmissbruk. Skulle jag hitta ett hopp någonstans, så var det hos de unga, säger hon.
Och visst finns det ett hopp bland Pine Ridges unga. Trots de inledande orden om vilket skitställe det är, får vi träffa han som drömmer om att bli arkitekt, om att ta sig vidare för att sedan komma tillbaka till Pine Ridge igen och bygga hus. Och vi får se de två kompisarna prata framtid, fundera över om man kanske skulle bli psykolog. Halvt på skämt, men att det finns både hopp och drömmar är ändå uppenbart. Det ville Anna Eborn visa.
– Hur torftigt det än kan se ut tycker jag att det är viktigt att fråga människor vad de har för drömmar. För alla har ju det. Tyvärr vet ju de unga i Pine Ridge att det krävs väldigt mycket för att deras ska bli verklighet. De vet så klart att de inte har samma förutsättningar som andra unga i delstaten.
Åtta av tio är arbetslösa
Även om Anna delvis mötte en annan värld än den genomdystra som målas upp så fort det rapporteras om Pine Ridge, mötte hon också ett samhälle som på sätt och vis kändes overkligt.
– Bara det att det faktiskt finns geografiska områden som heter reservat, som inte är för växter, utan för människor. Även om man känner till att de finns, är det väldigt märkligt. Tanken kanske var god från början, att ursprungsbefolkningen ska få tillbaka sitt land som de har rätt till, men resultatet är inte särskilt lyckat.
Invånarna i reservatet sköter i princip sig själva. Samhället är organiserat men på ett sätt som för en utomstående är svårt att få grepp om. Anna Eborns känsla är att det amerikanska samhället gör vad de kan för att slippa ta ansvar.
– I och med att urinvånarna har fått sitt land, att de har sitt reservat, är det som att de måste vara nöjda, och att de samtidigt är deras eget fel att arbetslösheten är så hög. Men de har ju aldrig haft några förutsättningar att förbättra sin situation. Det går inte att göra utan hjälp utifrån. Över 80 procent är arbetslösa, och så har det varit i 60 år. Människor överlever tack vare food stamps, som ett slags ransoneringssystem. Det känns helt overkligt.
Viljan att komma bort
Men filmen om Pine Ridge skildrar egentligen inte varför det har blivit så här. Anna Eborn har medveten valt bort historien, men låter den ändå skymta fram då och då. För att historien också präglar nutiden. Och det är nu som är i fokus. Vi får titta in i ett antal unga människors liv. Kompisgänget som badar i en konstgjord sjö, killarna som tävlar i rodeo, pojken som hjälper sin mamma att plocka skräp, det unga kärleksparet som flätar samman sina fingrar. Situationer som inte är så främmande ändå. Anna Eborn som själv har växt upp i ett litet samhälle på Skaftö i Bohuslän, kunde till exempel känna igen sig i viljan att komma därifrån.
– Jag ville ju inget annat än att dra. Så känner ju de också. Men deras väg bort är rätt mycket längre. Men på många sätt är de ju så klart som oss, de är unga människor med liknande tankar och funderingar.
