”Debut som naglar fast något ogreppbart”

Det första som slår mig är de stora anspråken. Thom Lundbergs debutroman För vad sorg och smärta sägs vara den bok som arbetarförfattarna borde ha skrivit. När de på 1930-talet började sitt stora projekt att skriva in tidigare osynliga grupper i litteraturen ”glömde” de bort att berätta om resandefolket. För vad sorg och smärta är ett försök att rätta till misstaget. Det är ett epos som utspelar sig i 1950-talets Halland, kretsar kring en romsk arbetar­familj och på samma gång går i närkamp med Ivar Lo Johansson och Moa Martinssons böcker. Ingen liten utmaning.

I centrum för berättelsen står Olof Klosterman som är elva år när det börjar. Han har precis kommit till Osby med sin familj där han går runt med fadern och säljer kopparkärl. Det är sent 40-tal, på vägarna syns alltmer bilar och människor flyttar in mot städerna. Men Olof och fadern drar sin dölehäst och kärra längs grusvägarna. Som läsare förstår man direkt att detta är en motberättelse. Berättelsen om 50-talet är i vanliga fall den om modernitetens intåg. Men här finns varken radioapparater eller välplanerade kök. Istället fladdrar fotogenlampor mot tältdukar.

Efter ett tag lär vi känna den övriga familjen. Lillebrodern Valentin som blir mobbad av ”svenskarna”, mamman Severeina vars livsdrömar slagits i kras, den rättrådiga morfadern Fingal o.s.v. Långsamt vecklar Thom Lundberg ut en släkthistoria. Som läsare börjar man efterhand förstå att berättelserna också fyller en funktion som inte bara har med handlingen att göra. ”Berättelserna är skyddsvärn mot det liv som väntar, utposterade som gränsvakter redo att försvara och upprätthålla vår identitet” skriver Thom Lundberg. Det är ett lika sorgligt som vackert påstående. Historien om resandefolket är en berättelse om utanförskap och umbäranden, men också om stolthet och gemenskap.

För vad sorg och smärta är en rik roman som gradvis sjunker djupare och djupare in i medvetandet. Det är ett mäktigt epos som omöjligen kan sammanfattas här – jag skulle kunna tala länge om allt fantastiskt i den. Till exempel hur den blandar svenska och romani. Eller med vilken känsla den skildrar Olofs utveckling. Men det som i slutändan gör boken så bra är något mycket mera svårfångat. Jag tror att det handlar om stämningen och tonfallet. Det här är en så melankolisk historia om Sverige – jag tycker mig höra ljudet från godsvagnar som susar förbi, på väg in mot stan. I bakgrunden dör tonerna från en vevgrammofon ut ... Och så är det alltid med stor litteratur. Den naglar fast något ogreppbart. Thom Lundberg gör det bättre än de flesta och med För vad sorg och smärta tillför han något verkligt nytt till samtidslitteraturen. Det är en helt exceptionell debut. Jag tror rentav att det är en ­Godnatt, jord för vår tid.