Hur som helst har vare sig debatten eller själva beslutet vållat någon större medial uppmärksamhet. Knappt ens några notiser. Borde jag vara förvånad? Nej, naturligtvis inte. Jag vet hur media fungerar. Vad som ger rubriker. Vad som säljer. Att en sån här fråga betraktas som alltför komplicerad. För folket.
Okej om kommersiella media gör sådana val. Men hit måste jag tyvärr även räkna public service som i sin jakt på publiksiffror till stora delar arbetar efter samma logik. Men än värre är det att våra folkvalda gång efter annan visar upp detta folkförakt.
Riksdagen gapar allt mer tom allteftersom debatten fortskrider. Och när Carl Schlyter efter dryga två timmar ska hålla sitt anförande är inte många kvar. Särskilt anmärkningsvärt är att inte ens EU-ministern Ann Linde finns på plats. Vad säger detta om tron hos ledamöterna på riksdagen som demokratiskt forum? Att man inte ens tar sig tid att lyssna på varandras argument utan nöjer sig med att framföra sina egna?
Jag kommer att tänka på en ledarskribent som dagen efter Riksdagens öppnande i höstas skrev: ”Igår öppnade den svenska demokratin.” Om det här är demokratin, tänker jag, då står det verkligen illa till.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I tidskriften Fokus (nr 12-13 2018) finns ett långt reportage om alla statsråd som av olika anledningar lämnat regeringen sedan förra valet. Det är åtta stycken. Kraven idag är orimligt höga menar man.
Jag tänker precis tvärtom. Jag tror kraven är för låga. Eller snarare att det som krävs är fel saker. Jag kräver inte att någon för att vara statsråd ska vara och alltid ha varit helt perfekt i sitt privata liv. Jag tror visst att man kan vara en utmärkt minister även om en någon gång betalat svart, tappat bort ett kvitto eller delat något halvbra inlägg på sociala medier.
Men jag kräver att alla som ska rösta om ett avtal av en sån dignitet som Ceta har läst detta avtal och på riktigt försökt sätta sig in i vad det betyder. Och jag kräver att de sedan är närvarande under debatten, tar del av allas argument och är beredda att ompröva sina egna.
Så ser det inte ut idag. Riksdagen är inte ett sådant forum utan fungerar snarast som kuliss för ett upprätthållande av en demokratiskt teater.
Carl Schlyter är en av de få som man förstår verkligen läst avtalet och hans inlägg på dryga 40 minuter, vilket i sig framkallar en stilla panik hos talmannen, är helt brilliant.
Normal talartid är ju tolv minuter. Men jag måste tillstå att det är en bragd att på under en timme på ett begripligt sätt lyckas sammanfatta hela propositionens över 1000 sidor. Och dessutom ta in alla frågetecken och tvivel som lyfts av både och institutioner och folkrörelser. Detta inlägg borde ha sänts i public service på bästa sändningstid. Som en demonstration av den folkbildning som krävs om vi ska kunna upprätthålla demokratin. Och det skriver jag helt utan några som helst partipolitiska lojaliteter.
Det är för övrigt obegripligt att man, när det finns så många frågetecken, inte väljer att gå på linjen med återremiss och ge frågan mer tid. Men mönstret är klassiskt och känns igen från till exempel processen med värdlandsavtalet.
De stora och mest komplicerade frågorna som rör själva grunden för vår demokrati väljer man att inte tala med medborgarna om, utan ser till att rösta igenom så snabbt som möjligt. Detta medan andra frågor där man helst vill slippa visa sitt moraliska hyckleri, som till exempel när det gäller frågan om en eventuell ratificering av förbudet mot kärnvapen, där ser man till att tillsätta en riktigt lång utredning så man slipper ta ställning och göra frågan synlig för oss väljare innan valet.
Jag vet ärligt talat inte om jag ens kommer att rösta i nästa val. Många blir upprörda när jag säger det. Särskilt de som arbetar med något av alla de projekt som nu gör allt för att få folk att rösta.
Men det är inte genom ett högt valdeltagande som demokratin upprätthålls. Ett högt valdeltagande är en konsekvens av att vi säkrar de grunder på vilka demokratin vilar. Om det görs då kommer folk känna en tillit till systemet och välja att rösta.
När jag kort efter Ceta-debatten besöker utställningen paper stories på östasiatiska museet påminns jag om de färdigheter inom de fyra konsterna, som i det gamla Kina krävdes att man skulle behärska för att anses som bildad. Kalligrafin var en av dessa. Jag funderar på vad som krävs för att anses bildad idag?
Det är en underdrift att säga att det är mindre och mindre. Idag lär sig färre och färre barn ens att skriva för hand och det senaste tillskottet till våra gymnasieutbildningar är till influencer. Alltså konsten att bli en som påverkar andra. Utan att ha något viktigt att säga. Bara för påverkandets egen skull. Och våra folkvalda politiker dreglar på dessa influensers med hundratusentals följare på nätet. Och står på kö för att få bli intervjuade för nya poddar, bloggar och youtubekonton. Inte konstigt att de inte hinner läsa avtal och sitta på riksdagsdebatter som i bästa fall ses i efterhand av en handfull personer.
Alla pratar om problemen med skolan och alla har sina förklaringar vare sig det handlar om kommunaliseringen, de vinstdrivande friskolorna, mobiler i klassrummen eller lärarnas löner. Men jag tror att problemet i grunden är mycket större. För i ett samhälle där de styrande med största tydlighet visar att bildning inte är önskvärt. Inte behövs. Kommer vi aldrig kunna skapa ett annat ideal för skolan. För skolans uppdrag kommer alltid att vara att ge eleverna bästa chanser att lyckas inom rådande ordning.
Jag måste tillstå att jag längtar efter den dag då våra statsråd avsätts för att de inte gör sina jobb i den i den fråga de ansvarar för och inte för något korkat uttalande på sociala medier eller något litet moraliskt felsteg i sitt förflutna. Och nästa gång jag hör en politiker uppmana oss att rösta för demokratins skull kommer jag säga att jag faktiskt tror att det finns bättre saker man kan göra om det är demokratin man vill värna.
Man kan ju alltid börja med att själv kolla på debatten om Ceta. Jag vill lova att den i sin genre både kvalar in som absurd fars och grekisk tragedi. Kanske skulle den dock behöva förses med en trigger warning för politisk depression. Men den skulle också kunna få motsatt effekt och leda till att någon faktiskt reser sig upp och säger: Nej nu får det vara nog!
