”De tysta och blyga får man sparka på smalbenen”

Du har sagt att ”Bob Hund har blivit en etnologisk studie av grupparbete”. Alltså: ”Ingen får sina ideér igenom och alla är missnöjda hela jävla tiden”. Vilka visioner inför Kalasturnéns konserter har ni enats om att vara missnöjda med?

– Vi har enats om att vi ska vara missnöjda med alla konserter till nu. De ska vara en mjuk förberedelse inför den hårda verklighet som träffar oss rakt i ansiktet på scenen i Alvesta. 

Du och de andra artisterna ska resa tillsammans i en turistbuss mellan gigen runtom i sommar-Sverige. Vilken roll kommer du att få i bussen? 

– Vi har fördelen av att vi har varit med förr. När förra kalasperioden gick igång var jag knappt född. Bara 30 år. Så då hade jag massor av dumheter för mig. Förr sprang man längst bak och satt där och busade. Jag vet inte om jag har lärt mig av mina misstag. Jag ser mig inte som lärare utan som elev, jag vill lära mig av de andra som är med. 

Kalasturnén besöker tio orter. Har du något roligt konsertminne från någon av städerna ni dimper ner i som du kan berätta om? 

– När vi nyligen var i Norge, då sa vi ”Åh, vilken vacker plats. Vad kul att komma till nya ställen”. Då sa den första människan vi träffade ”Jeg så er spille her i 1996”. När man spelat så mycket som vi har gjort (åtminstone 1000 gånger under 30 år) så glömmer man saker. Ett knep jag lärt mig av komikern Eddie Izzard är att kolla upp någon slags fakta om kommunen man kommer till och utmana publiken i om de vet när deras egen stad grundades. Men att läxa upp lokalbefolkningen på deras hemmaarena - det kan gå åt alla håll. Man ska lyssna på hur publiken mår. Är de högljudda redan så behöver man bara hjälpa dem att hålla käften. Och är de tysta och blyga får man sparka dem på smalbenen så att de inte somnar.