Christian Beijer, du firar ju 25 år i år som utställande konstnär. Hur känns det?
– Fruktansvärt.
Vad skulle du egentligen bli när du blev stor?
– Trädgårdsmästare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Du har ju en vinylspelare vet jag. Vad är det för fem skivor som står först i skivbacken i dag?
– Vinyl är ju så jävla härligt! Grace Jones – Nightclubbing. Den kan vi lyssna på nu. Så jävla bra. Jah Lion – Colombia Colly. Ramones –Rocket to Russia. Rolling Stones – Aftermath. Bob Marley – Rasta Revolutions.
Vinylknaster. Grace Jones Nightclubbing poppar igång.
Jag ser en hel del politik i dina tavlor.
– Det är inte så många som gör det.
Nä, okej, det var det som var funderingen. Är det bara i mina ögon eller är de politiska?
– De flesta är politiska men nu håller jag på att måla en guldfisk och den är inte så jävla politisk. Men samtidigt så symboliserar guldfisken massor som kan ha med mig att göra.
Kort minne?
–Ja, haha, kort minne. Nä men jag tror inte att alla fattar att det är massor av tankeverksamhet bakom bilderna. Kanske inte alltid, men oftast. När jag står och målar och lyssnar på musik så vandrar ju tankarna hela tiden. Samtidigt är jag en sådan människa som läser mellan raderna på precis allting. Jag har ju den här diagnosen HSP, har du läst om den?
Ja, jag tror jag har den jag med.
– Highly Sensitive Person. 15–20 procent av världens befolkning har den så det är inget konstigt. Man suger in och suger åt sig och ser och hör allt. Jag har perioder när jag måste stänga ner nyhetssajter och infoflödet på Facebook. Till exempel: Det har varit ett jättestort oljespill igen i Mexikanska golfen. Media tystar ner det. Revolution på gång i Brasilien för politikerna är så jävla korrumperade och snor åt sig själva. Folk lider, folk dör. Fiskarna dör i havet och isarna smälter. Alling sammantaget blir ju ….alltså min hjärna går som en jävla torktumlare hela tiden. Ska processa alla de här grejerna. Det kan te sig på många olika sätt hur det kommer ut i en tavla, men oftast är det något jag bara målar ur mig. Som i första hand är estetiskt, men så hoppas jag att de ska vara lite som en trojansk häst så att man någon gång när man tittar på tavlan tänker: Aha! Jaha? Kanske han menar så ... ?
Om man tittar på dina tavlor så är de ju ändå väldigt livsbejakande. Det är ett myller av färger, liv och människor. Väldigt mycket färgade kvinnor. Afrikanska kvinnor. Vad beror det på?
– Ja, de senaste två åren har det varit det. Jag älskar att resa. Jag älskar tropikerna och jag älskar människor. Och jag har alltid varit nyfiken på människor från andra kulturer. Malcolm X sade att det finns ingen som är så utsatt, i den amerikanska kulturen då, som en svart kvinna. Och så är det fortfarande i dag. De trycks till hela tiden. Förstår du att leva under det där hela tiden? Man blir ju så trött att läsa hela tiden om rasismen, men jag som vit man kan ju stänga av, men de lever ju i det exakt hela tiden. Det är väl som ett slags hyllning samtidigt som det är skitnice att måla med de starka färgerna. Det är snyggt helt enkelt. Det är ju en period jag går igenom NU. Men jag känner också att jag kanske är på väg ur den så därför tar jag en intermission och målar en guldfisk.
Alla kreativa människor har nog olika slags perioder i sitt skapande. Är det spontana olika perioder i ditt konstnärsskap, eller finns det någon planering?
– Det där är en intressant fråga för om man tittar på olika konstnärer så är det i regel så att de har hittat sig ett fack. De har en stil som helt enkelt säljer. Så fastnar man i det. Bengt Lindström till exempel. Från 1965 till han dog. Ett slags fälla där man gör det som förväntas av en. Jag har aldrig brytt mig om det där. Jag målar i första hand för min egen skull. Ett slags terapi. Och det ska vara kul. Jag har ibland medvetet, ibland omedvetet, låtit mitt måleri förändras. Om du tittar på det jag har gjort från det jag började fram till nu så har det varit många olika perioder och det har berott på vad jag har varit nyfiken på just då. Sedan har jag haft tur att folk känner igen mitt anslag ändå. Kommer ihåg en skräckutställning jag gjorde ...
Jag fick en tavla av dig tidigt 90–tal, något slags Charles Burns–pastisch. En zombie som käkade upp någon med kniv och gaffel typ. Undrar vart den tog vägen. Målad på pannå.
– Ja, just ja. Den. Hmm. Vad var det jag skulle säga nu då?
Skräckutställningen.
– Ja, det var en otäck utställning jag gjorde. Jobbig.
Jaha, haha, var det så du menade?
– Ja, nyskild och trasig som aldrig förr. Stod inför vernissager och kollade på tavlorna och tänkte: Herregud, jag har bytt stil helt alltså. Vad har jag gjort? Om man heter Picasso så kan man göra det, men inte jag. Det var ganska hårda bilder. Svartvita, naket. Mycket stänk. Stora bokstäver med budskap. Skrek ut titlarna i stället för att skriva dem längst ner på kanten. Den var jävligt aggressiv och bitter den där utställningen. Det var världens dipp i ekonomin. 2008. Andra gallerister sålde för mindre än hälften av vad de brukade göra. Min gallerist sade: ”Vad ska vi göra vad ska vi göra vad ska vi göra?” I panik. Då kunde jag inte säga: ”Vet du, jag har bytt stil helt och hållet jag, by the way.” Jag sade i stället: ”Vi höjer priserna!” Tror jag aldrig har haft så mycket folk på en utställning och jag sålde soprent.
Egentligen har du kanske redan svarat på det, men din ångest. Vart gör du av den i tavlorna? Vart gömmer den sig någonstans?
– Min ångest? Sjukt bra fråga. Jag tror det är lite tvärtom. Senaste två åren har jag mått väldigt bra och kunnat fokusera på positiva saker. I min terapi med målandet. Buddhan sade: ”Om du håller en glödande sten av vrede för att kasta på någon, så är det bara du som skadas.” Eller något sådant.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi får googla på det.
– Ja, haha, men något liknande. Men jag kunde inte måla ur mig bitterheten. Det förvärrade bara bitterheten. Så jag fokuserar på vad jag blir glad av. Jag blir glad av färgen turkos. Jag tycker om blommorrrrr. De senaste två åren har jag försökt måla glädje. Var tvungen att greppa tag i repet och klättra uppåt. Vara positiv mot människor. Det är så sjukt mycket elände runt omkring oss. Om du frågar mig hur allt kommer att gå, så tror jag det kommer att sluta med buller och bång alldeles strax. Jag hyser föga förhoppning för mänskligheten. I allt det här vill jag försöka sprida lite glädje trots allt. Plus att på tv:n så avbryts programmen varje kvart av: ”Har du pensionsförsäkring? Hur ser din kropp ut? Träna mer! Ät rätt! Men ät massor av choklad. Och kolla den här läsken som vi hittat på nu med massor av tillsatser.” Och det är bara … jag blir så arg och ledsen och irriterad. Mina bilder vill jag ska vara någonting att vila i. Också. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer elak i mina bilder. För jag har ju också sådana inom mig som borde komma ut.
Jo, det var det jag funderade över lite.
– Det är bara det att jag kan inte … jag vet inte … det kanske är dags? Men Bob Marley–tavlan jag gjorde. Biet där. Bina håller ju på att försvinna. Och nu gör de reklam för Monsanto i svensk tv. Kan köpa en liten flaska. Round–up. Dutta på lite på en växt så dör den ända ner till rötterna och kommer aldrig mer tillbaka. Köp! Det gör de reklam för på tv.
Var är vi om 100 år då?
– Ganska glasklart. Jorden håller på att torka ut. Var hos en kompis i Spanien för tio år sedan och redan då fick han bara duscha två gånger i veckan för det fanns för lite vatten. Spanien får ju sitt vatten från glaciärerna i Pyrenéerna och glaciärerna är på väg att försvinna. Vi får ju mycket av vår frukt och våra grönsaker från de regionerna på vintern. Bara det. Folk kommer att bli tvingade att flytta på sig. Vad händer när folk måste göra det? Det uppstår partier som Sverigedemokraterna. Som gift ur jorden. Tänk sedan när hela Indiens vatten tar slut. Hur många bor de där nu? 1,3 miljarder? När de ska hit.
Bortsett från en paradoxalt nog ganska pessimistisk livssyn, tror du det finns en andlig dimension som knyter ihop hela skiten?
– Jo, jag hoppas på det. Jag hoppas i alla fall på att allt det goda vinner i längden. Den goda gemensamma kraften som jag skulle kalla Gud. Eller ja … allting går ju i ett sådant rasande tempo. Det är bara pengar som betyder något. Som skövlar skogar, bränner ner och skjuter ihjäl. Det kan tyckas hopplöst, men det finns även goda nyheter. Gamla bombplan som görs om till att skjuta ner biologiskt nedbrytbara projektiler där de har skövlat skog. I Thailand till exempel. I varje projektil finns ett frö till en planta och regnskogarna har börjat återhämta sig. Det finns sådana krafter i rörelse också. Det är sådana saker man måste börja heja på. Jag är tigerfadder för WWF och tänkte nu bli orangutangfadder.
Orangutangfadder har du väl så gott som alltid varit?
– Hahahahahaha. Eller hur? Det är väl så att jag i min egen litenhet har resonerat mig fram till vad JAG kan göra. Har ju haft fadderbarn och så där tidigare. Men de är vuxna nu. Jag kan vara tigerfadder. Orangutangfadder. Jag kan källsortera. Källsortera allt. Jag promenerar. Använder nästan aldrig bil. Och när jag går passar jag på att säga HEJ till människor.
Vi tittar ut över Norrporten arena och GA–kyrkan från Christians veranda. Sundsvall. Det är en ganska fin dag. Varm försommar. Fåglarna sjunger för full hals. Humlor brummar genom luften. Fast det kan de egentligen inte göra. Enligt fysikens lagar så borde de endast promenera. Det känns ändå hoppfullt.
