"De som jobbar inom psykiatrin har stor makt"

I Anna Odells Okänd, kvinna 2009-349701 iscensätter konstnären en psykos, blir omhändertagen av polis, tvångsomhändertagen i psykiatrin, bältad och injicerad med lugnande medel. Först efteråt berättar hon för personalen att psykosen är spelad och del av ett konstverk.

Då, 2009 utsattes tillvägagångssättet av skarp kritik, framför allt av överläkaren David Eberhardt som ansåg att det inte fanns någon ursäkt för att ta vårdens resurser i anspråk den sortens projekt.

– Debatten kom igång innan verket hade visats. Hade det varit tvärtom tror jag att reaktionerna hade blivit annorlunda. Nu formades de av vad en medieglad upprörd överläkare sa. Men hans reaktion blottlade en del av det jag ville visa.

– Det handlade ju också om konst. Hade en journalist gjort samma sak hade diskussionen blivit en annan. Eller ta humorprogrammet Ballar av stål, där en komiker kallar sig för singelmamman och konfronterar en man som hon påstår är far till hennes barn efter ett one night stand. Skulle någon göra samma sak inom ramen för ett konstprojekt skulle folk bli fly förbannade.

Diskussionen om att i onödan uppta vårdens resurser rasade 2009, men Anna Odell säger att det rörde sig om 35,60 kronor – motsvarande de sprutor hon fick. Poliserna som grep henne och vårdpersonalen skulle ändå ha jobbat den kvällen och tillkallade inte extra personal.

Jag vet att du jobbar med det här som konstnär och inte politiker, men har du också åsikter om vad som borde förändras inom psykvården?

– Det jag vill visa på är att de som jobbar i psykiatrin har stor makt och att det då är viktigt att kunna stå för det man gör.

– När jag inför iscensättningen ringde runt till psykiatriska mottagningar, så sade man att ”nej, så går det inte till – man blir inte hämtad av polis för att man är psykotisk på en bro och man läggs inte i bälte för att man gör motstånd. Sedan när jag stod där så visade det sig att det var som att trycka på en knapp – det var precis de sakerna som hände.

Både i Okänd kvinna och filmen Återträffen går du tillbaka till egna trauman, psykisk sjukdom och mobbning. Hur ser du på att det som gestaltats en gång handlade om dig?

– Jag använder mig av erfarenheter för att undersöka och synliggöra ett visst ämne. Inte för att berätta om mig själv. Om vi tar Okänd kvinna så använde jag min erfarenhet för att iscensätta en psykos. Men där sägs inte ett ord om mina känslor, varken av att vara sjuk eller hur jag upplevde det under iscensättningen. Jag försöker spegla den andre.