Kranier som de senaste 150 åren haft funktionen av objekt och nu ska återfå sin mänsklighet, sin rätt till vila.
Under våren 2024 skickade Lule-Boden sameförening ett brev till Historiska museet och begärde att få tillbaka dessa namnlösa, samiska kroppsdelar. Föreningen hänvisade till FN:s urfolksdeklaration om repatriering av ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor.
Exakt varför kranierna, som tillhört två män, hamnat på museet är en smula oklart, men så mycket vet man att det var via zoologen och Lundaforskaren Sven Nilsson de landade i museets ”anatomiska samling” som innefattar cirka 1700 föremål, mestadels just kranier.
Universitetet har godkänt begäran med motiveringen att försoningsprocessen som ett återlämnande utgör har ett större värde än kvarlevornas forsknings- och vetenskapshistoriska dito.
Så sent som för två år sedan återlämnade museet en samisk kvarleva till Arjeplog och man har tidigare återbördat kvarlevor från aboriginier till Australien. 2005 lämnade man ut kvarlevorna från den polsk-judiske mannen Levin Dombrowsky som greps i Malmö 1879 misstänkt för stöld, hängde sig i cellen, kokades och förvandlades till statlig egendom av rasistiska forskare.
Beslutet om kranierna från LuleBoden ligger nu på regeringens bord men det är fortfarande oklart när de kommer att fatta beslutet som gör att kvarlevorna kan utlämnas.
Mänskliga kvarlevor har under lång tid samlats in på museer, med olika syften. Vissa av samlingarna betraktas fortfarande som relativt oproblematiska, till exempel fynd från arkeologiska utgrävningar.
Men en betydande del av dessa kvarlevor, vilka en gång sågs som bevis på kunskapstörst och vetenskaplig iver, är idag snarast att se som vittnen om museernas mörka kulturarv med rötter i kolonialismen.
Inte minst de så kallade fysiska antropologernas insamling av samiska kvarlevor, vilket ibland till och med kunde ske genom gravplundring.
En betydande del av dessa kvarlevor, vilka en gång sågs som bevis på kunskapstörst och vetenskaplig iver, är idag snarast att se som vittnen om museernas mörka kulturarv med rötter i kolonialismen.
Etnologen Eva Silvén skriver i boken ”Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet” att vad som finns – eller inte finns – i museernas samlingar får konsekvenser för bilden av samer och samers liv, både nu och historiskt. För vad gör det med oss som människor att se våra förfäder behandlas som objekt?
Sedan millenieskiftet har synen på mänskliga kvarlevor i kulturarvssamlingar förändrats avsevärt. Från att inte väcka några större känslor, i alla fall inte hos majoritetsbefolkningen vars släktingar legat tryggt i jorden, till att framkalla hätska debatter i offentligheten.
Och nu, i bästa fall, kan de ligga till grund för en mer balanserad diskussion kring vad det är att vara människa. Var börjar och slutar människan? När slutar vi vara subjekt? Blir vi någonsin objekt eller ligger det mänskliga värdet för alltid inbäddat i våra ben?
Det tycks finnas en glidning på skalan mellan att ses som objekt eller subjekt med levda liv, ett liminalt eller gränsöverskridande tillstånd. I boken ”Människosamlarna” beskriver arkeologen Fredrik Svanberg det som att gå från att vara individ till divid, alltså som att bli till en vem som helst.
Det tycks finnas en glidning på skalan mellan att ses som objekt eller subjekt med levda liv, ett liminalt eller gränsöverskridande tillstånd.
Att föra den som objektifieras tillbaka till sin status som människa med levt liv kan ske genom identifiering, personalisering och återbördande.
I artikel 12 i FN:s urfolksdeklaration som antogs 2007 står det att stater ska verka för tillgänglighet och eller repatriering av ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor i dess ägo. Det ska ske med rättvisa, transparenta och effektiva mekanismer som tas fram i samarbete med berörda urfolk.
Samma år begärde sametinget en fullständig identifiering av alla samiska kvarlevor i svenska statliga samlingar och krävde ett återförande av dessa mänskliga kvarlevor till ursprungsområdena.
Redan 2005 hade man publicerat en undersökning tillsammans med Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum, om i vilken omfattning samiska föremål förekommer i samlingar i Sverige och Europa.
Sedermera har Statens historiska museer sammanställt en kunskapsöversikt och förekomstundersökning över mänskliga kvarlevor i kulturarssamlingarna. Vidare tog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) 2020 fram ett stöddokument för hantering av samlingarna och ett annat till stöd för återlämnandeärenden.
I två rapporter, varav den senaste kom i våras, har RAÄ undersökt förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Rapporterna utmynnade i fyra konkreta förslag på insatser för att underlätta framtida (sam)arbete i frågan. Bland annat att inrätta en samordnande funktion och skapa ekonomiska bidrag.
Det har hållits konferenser på ämnet, ett flertal återföranden har genomförts eller beslutats och mycket har alltså hänt på området de senaste 20 åren.
Att återbörda mänskliga kvarlevor till framförallt ursprungsbefolkningar är en viktig del i ett större arbete med att avkolonisera museerna.
Men kulturarvsinstitutionerna är på intet vis isolerade öar i det större försoningsarbetet som måste ske. Dåvarande sameministers ursäkt till samerna år 1998 å regeringens vägnar förpliktigade inte till mycket.
Kulturarvsinstitutionerna är på intet vis isolerade öar i det större försoningsarbetet som måste ske.
2021 bad svenska kyrkan för första gången om ursäkt till det samiska folket, år 2022 framfördes ursäkten igen på plats i Sápmi.
Samtidigt med dessa institutionella förändringar tycks den samiska kulturen ha upplevt något av en renässans. Att årets bokmässa bland annat har tema Sápmi ligger helt i linje med denna utveckling.
När Patricia Fjällgren, projektledare för Tema Sàpmi på Bokmässan 2024 samt representant för kulturinstitutionen Tjállegoahte, som tillsammans med författarföreningarna Bágo och Sámi Girječálliid Searvi är Bokmässans hedersgäster i år, berättar om jojken som litteratur lyfter hon fram avsaknaden av subjekt och objekt. Jojken är.
En stark kontrast till de samiska mänskliga kvarlevor i kulturarvssamlingar som fortfarande inte är.
Men arbetet fortgår och förhoppningsvis kommer de alla snart att bli. Inte längre liminala, gränsöverskridande ickeexistenser och divider. Istället återförmänskligade. Subjekt. Levda liv, identifierade och med egna historier att bära på.
