”De sa ’lägg ner pennan!’, som om den var en pistol”

Under åren 2018 och 2019 utförde Goldin och hennes organisation PAIN (Perscription Addiction Intervention Now) en rad liknande aktioner. Konstnären vägrade också att låna ut sina verk till institutioner som beblandade sig med Sacklerfamiljen. Det gav resultat. Idag har museer över hela världen tagit bort namnet från sina väggar.

– Det var stort för mig, att någon som hade så mycket makt i konstvärlden använde den för att utkräva ansvar – och att det faktiskt fungerade, säger dokumentärfilmaren Laura Poitras när vi ses på ett hotell i Stockholm, ett stenkast från biografen där hennes nya film visas under Stockholms filmfestival.

I ”All the beauty and the bloodshed” får vi följa Nan Goldin, som själv har ett långvarigt Oxycontin-missbruk bakom sig, i hennes kamp för opioidkrisens offer. Men filmen är också ett nära porträtt av konstnären och personen Nan Goldin.

Dokumentärer om maktmissbruk

Laura Poitras har gjort sig känd för en rad uppmärksammande dokumentärer om amerikanskt maktmissbruk i kölvattnet av 11 september-attentaten, om hur ”kriget mot terrorn” har använts som ursäkt för systematiska brott mot internationella lagar. Hennes filmer har blottlagt ett USA som befinner sig mycket långt från landets självbild som demokratiexportör. Och hon tycker inte att ”All the beauty and the bloodshed” kan ses som en kursändring.

– Arbetet är helt i linje med mina tidigare verk. Jag gör filmer om människor som tar tät­en i någon sorts historisk förändring. Och jag tycker om att göra intima porträtt av personer, men de återspeglar alltid större sociala och politiska frågor som har med USA att göra.

Likheter till Nan Goldin

Dessutom upptäckte hon likheter mellan sig själv och Nan Goldin under arbetets gång. Som att båda kände att det vara svårt att leva i världen, innan de upptäckte kameran.

– Jag pratar ibland om ”ordens misslyckande”, att ord helt enkelt inte räcker till för att fånga hur jag ser på världen. Kameran gör det möjligt för mig att kommunicera med andra. Det påminner om när Nan pratar om hur hon fann kameran, och hur kameran gav henne en röst.

I sina personliga och politiska filmer har Laura Poitras skildrat den amerikanska ­ockupationen av Irak utifrån en irakisk familjs perspektiv (”My country, my country”, 2006), porträtterat två män som fängslades för att de varit chaufförer åt Usama Bin Ladin (”The Oath”, 2010) och följt Wikileaks grundare Julian Assange under sex dramatiska år (”Risk”, 2016).

Hon fick en Oscar 2015 för ”Citizenfour”, en rafflande film om när Poitras reste till ­Hongkong för att träffa en källa som ville ge henne hemligstämplad information om hur USA:s säkerhetstjänst NSA systematiskt använder sig av olaglig avlyssning. Det blev början på berättelsen om visselblåsaren Edward Snowden.

Filmare som blev aktivist

Laura Poitras växte upp i Boston och utbildade sig först till kock – trots att hon alltid hade varit besatt av film.

– Det enda jag gjorde var att gå på bio. Men det gick aldrig upp för mig att jag skulle kunna göra film. Jag är en ganska blyg person, och bara tanken på alla människor... Det var först senare jag lärde mig att man kan göra en film helt ensam eller med ett pyttelitet team.

Trots att den puffiga hotellfåtöljen är en omfamning på fyra ben ser hon inte helt bekväm ut. I sitt arbete på fältet ger Laura Poitras ständigt bevis på ett enormt mod, men utan sin kamera verkar hon lite försagd – nästan bräcklig.

– Jag tror att många underskattar mig. Jag är en ganska bestämd och fokuserad person men jag är definitivt introvert. Jag älskar att göra jobbet men intervjuerna som kommer efter är inte de lättaste. Det är häftigt att folk vill se filmen och prata om den, men helst skulle jag bara vilja börja jobba med nästa film.

Jag blev tvungen att lära mig kryptering och att hålla mig under radarn.

En annan likhet med Nan Goldin är att båda har börjat som betraktare – filmare respektive konstnär – och sedan glidit in i en roll som aktivist. För Laura Poitras väcktes kampviljan av den amerikanska reaktionen på 11 september-attentaten.

– Plötsligt hade mainstreammedia blivit en hejarklack för krig och ockupationer. Jag kanske inte hade tänkt att detta skulle bli mitt jobb, men det kändes helt nödvändigt. Och inte bara utifrån ett moraliskt perspektiv, jag klarade bara inte av att stå vid sidan av och vara tyst, det kändes nästan som ett tvång att säga något.

Fått betala ett högt pris

Hon har fått betala ett högt pris för sitt engagemang. Efter arbetet med ”My country, my country” i Irak hamnade hon på USA:s lista över misstänkta terrorister, och under sex års tid fick hon utstå trakasserier och långa förhör varje gång hon reste med flyg. Men strategin – som hon menar var tänkt att tysta henne – slog slint.

– Det gjorde mig mer målinriktad och effektiv. Det var på grund av den amerikanska regeringens trakasserier som jag kunde göra NSA-avslöjandet och skydda mina källor, eftersom jag blev tvungen att lära mig kryptering och att hålla mig under radarn.

Det var då jag bestämde mig för att gå ut offentligt med hur jag hade blivit behandlad.

Laura Poitras pratar gärna om sin tid på terrorlistan. Dels för att hon är stolt över den (”det innebär att jag gjorde något rätt”) och dels för att den visar hur slumpmässigt etiketten ”terrorist” kan klistras på människor – och vad det innebär för den som inte har resurser eller ”rätt” hudfärg.

– Många människor som blir offer för kriget mot terrorn är fullständigt oskyldiga. Det här är statliga fantasier som förstör människors liv. Jag vill inte förminska min upplevelse, det blev till slut så jobbigt att jag lämnade landet, men jag blev inte överlämnad och torterad och dumpad på någon åker i Albanien – sådant som faktiskt har hänt människor.

Men våren 2012 kom vändpunkten. Hon landade på Newarks flygplats efter att ha filmat med Julian Assange i Storbritannien, och när hon började föra anteckningar under förhöret hos gränspolisen (något som hennes advokater hade rått henne att göra) möttes hon av en reaktion som blev droppen.

– De sa ”lägg ner pennan!”, som om den var en pistol. De betedde sig som att jag skulle kunna skada dem med min kulspetspenna. Inte med det jag skrev, utan fysiskt. Jag bad att få kritor i stället men de vägrade, det blev som en absurd parodi. Det var då jag bestämde mig för att gå ut offentligt med hur jag hade blivit behandlad.

Kort efter att artikeln om händelsen hade publicerats upphörde trakasserierna. Och det var också den texten som fick Edward Snowden att välja att lägga sitt öde i Laura Poitras händer.

Hon ler.

– Deras plan slog slint igen.

Laura Poitras om...

... sitt mod:

– Det hjälper att de människor som jag följer alltid tar större risker än jag. Det ger mig perspektiv. Det betyder inte att jag inte känner mycket oro. Med NSA-storyn kände jag verkligen ”jag har tur om jag kommer ur det här levande”. Tiden innan vi började publicera var den mest riskfyllda eftersom önskan att stoppa oss var så stark. Men jag hade inte hade kunnat leva med mig själv om jag lät bli.

… hur hon vinner människors tillit:

– Jag tror att tilliten bygger på mina tidigare arbeten. Jag tror inte att Julian Assange skulle ha litat på mig om jag inte hade varit i Irak och Jemen och dokumenterat USA:s krig mot terrorn. Det faktum att jag hade tagit risker gjorde att han lät mig dokumentera det som pågick omkring honom. Samma sak med Nan – man skulle inte vilja vara förstagångsfilmare och försöka göra en film om Nan Goldin.

… Julian Assanges öde ifall han hade utlämnats till Sverige:

– Han hade absolut blivit utlämnad till USA, det var de amerikanska myndigheternas plan. Och Sverige hade gått med på det. Se på ­Storbritannien – vad gjorde de för honom? Ingenting. Han hade asyl inne på en ambassad, och tvingades ut. De internationella lagarna blev totalt åsidosatta i det här fallet.