”Begåvad men fattig, ge honom lika chans. Välj Arbetarepartiet”.
Så löd texten på SSU:s valaffisch från 1948.
På bilden visades en springpojke med cykel – dagens Foodora-bud – och i bakgrunden några glada studenter.
Socialdemokratin drev vid den här tiden på för att ersätta det gamla uppdelade skolsystemet som i tidig ålder sorterade bort arbetarungdomen från högre utbildning med det som några år senare blev den allmänna grundskolan.
På så vis ville man ge alla samma chans. De flitiga och begåvade skulle lyckas bättre än de lata och dumma, oberoende av bakgrund.
Denna meritokratiska idé om kompetens i kombination med lika möjligheter har varit ett extremt verksamt vapen i händerna på underordnade grupper under hela 1900-talet. Den har ofta kunnat förena liberaler och socialister, feminister och antirasister och idag förvandlats till ett slags sunt förnuft. Bara en dåre eller extremist skulle öppet argumentera för att sådant som blodsband, kön eller hudfärg ska väga tyngre än meriter.
Den kritik som brukar framföras är den omvända: kampen är inte slutförd. Trots lika möjligheter på pappret kvarstår betydande hinder. Det sociala arvets, rasismens och patriarkatets grepp har visat sig svåra, kanske omöjliga, att helt bryta. Det löfte om klassresor som de stora homogeniserande skolreformerna utlovade har inte blivit av. Den sociala rörligheten har inte ökat mer än marginellt under hela efterkrigstiden, konstaterade Långtidsutredningen 2019.
Det finns med andra ord fortfarande många fattiga, men begåvade cykelbud. Den brittiske sociologen Michael Youngs (1915–2002) briljanta dystopi ”2034. Meritokratins uppgång och fall” har, föga förvånande, inte blivit verklighet.
Boken skrevs 1958 och att den nu ges ut på svenska för första gången sedan 1960 är en välgärning av stora mått. Äntligen kan man enkelt läsa det verk alla forskare som sysslar med social rörlighet envisas med att hänvisa till.
Det är lätt att förstå dess genomslag. Young var den som myntade själva ordet meritokrati, men då med en negativ innebörd. Och trots att man tvingas stå ut med alltför långa beskrivningar av det brittiska skolsystemet, som ju få svenska läsare vet något om, så var det åratal sedan jag läste en så intellektuellt stimulerande och samtidigt pricksäkert rolig bok.
Erfarenhet? Pff, sånt flum
Historien utspelas just år 2034. Ett stenhårt meritokratiskt system som faktiskt fungerar har genomförts i Storbritannien. Socialisterna banade väg genom sina krav ekonomisk klassutjämning och lika startvillkor för alla. Med tiden undanröjdes också idén om att äldre skulle ha företräde före yngre. De svenska centerungdomarnas ”Britt-Marie 45” åkte ut med huvudet före. Erfarenhet? Pff, sånt flum.
Med allt mer avancerade och återkommande tester av psykologi och intelligens, som med åren kryper allt längre ner i åldrarna, vaskar myndigheterna fram landets mest begåvade barn, som sedan fostras till de ledande posterna. Den intelligens som tidigare var jämnt spridd över klasserna samlas i toppen. Äntligen får de smarta utlopp för sin begåvning. Vetenskapen skuttar fram. Ekonomin blomstrar. Och den härskande klassen är legitim både i sin egna och de underordnades ögon: för första gången i historien regerar ju de mätbart bästa, inte de rikaste, inte de fina familjerna.
Konstigt nog mullrar det ändå i folkdjupet. Mot en fond av attentat, strejker och protester analyserar bokens berättare – en underbart systemtrogen sociolog – vad det oväntat uppflammande missnöjet bottnar i.
En liberal dröm
Boken är alltså avsedd som en satir, men den är så skickligt skriven att jag inte skulle bli förvånad om en del nutida liberaler skulle läsa den som en manifest. Detta samhälle är ju vad de drömmer om! En benhård konkurrens utan diskriminering, där de smarta (de själva?) alltid vinner mot medelmåttorna.
På vägen gör Young många pricksäkra förutsägelser. Han spår bland annat hur automatiseringen av industrin kommer att fösa över arbetarklassen i tjänstejobb och hur det enda sättet att mildra arbetslösheten blir att öppna de privata hemmen för pigjobb igen. Han gissar att även arbetarrörelsens högkvarter och fackliga expeditioner kommer att fyllas med universitetsutbildade experter, och han pekar ut hur människovärdet allt mer mäts i ”produktivitet”.
Men på den viktigaste punkten har han fått både rätt och fel. Någon renodlad meritokrati står inte att finna i Sverige eller Storbritannien eller något annat land när vi nu räknar ner till 2034.
Däremot står idealet starkt från höger till vänster. Dessutom visar sociologen Jonathan J. B. Mijs i en studie från 2019 att tron på att vi verkligen lever i en meritokrati har tilltagit i många länder de senaste årtiondena – precis under samma period som de faktiska ekonomiska klasskillnaderna ökat!
Det är, tror Mijs, en förklaring till att protesterna mot hur allt större resurser samlas i den absoluta samhällstoppen inte varit större.
För vänstern är det ett katastrofalt ideologiskt misslyckande. Man har förlorat debatten om hur samhället formas av faktorer utanför individens kontroll till förmån och ett slags ultraliberal individualism där de egna handlingarna är avgörande.
De på botten är dummare och latare
Allt fler i dagens Sverige och Europa tror alltså att klassklyftorna beror på att de på toppen är mer begåvade och flitiga, medan de på botten är dummare och latare. Alla får vad de ”förtjänar” och klyftorna är rättvisa.
Det hade varit en fruktansvärd slutsats – även om det hade varit sant. Och Youngs huvudpoäng är just att peka på varför: Hans framtida samhälle är ju fortfarande en hierarki. Men de där nere har ingen orättvisa att skylla på, de står nakna inför sin egen obegåvning. De där uppe ser sin makt som rättfärdig; de är ju flitiga och smarta. Ett klassförtryck byggt på ägande har bytts mot ett förtryck byggt på intelligens och utbildning – som möjligen är ännu mer arrogant och förödmjukande.
Det är Youngs slutliga varning, inte minst till sitt eget Labour och andra socialdemokrater: omfamna inte meritokratin. Socialisternas mål måste vara ett samhälle utan klasser, oavsett på vilken grund dessa klasser legitimeras.
