På pappret var han helt vanlig. Han hade ett icke-uppseendeväckande jobb, ett icke-uppseendeväckande utseende, drogs inte med några iögonenfallande lyten, han läste en bok då och då och gillade padel. Han sade inte nej till en god carbonara och tyckte om en film med imponerande explosioner. 

Hans vanligaste uttryck: ”Det är vad det är.”

Den mest fängslande aspekten av honom var den effekt han hade på tjejer. Det tog ett tag innan jag och våra gemensamma vänner begrep hur det kom sig. Varje gång vi var på fest dök en tjej fram ur tomma intet som pekade på honom och längtansfullt frågade om han var singel. Varje vecka tycktes en ny tjej ha förälskat i sig honom. Han fick ligga något kopiöst. 

I efterhand framstår dock inte vännens romantiska framgångar som särskilt märkvärdiga. Det hela är egentligen väldigt enkelt. Nyckeln var hans förmenta stabilitet. Ända från tidiga tjugoårsåldern osade han: Jag är en snäll kille som vill ha barn och en seriös relation. Han hade en vän uppsyn som effektivt signalerade till omgivningen att han var pålitligheten själv. Och ju äldre han och tjejerna som omgav honom blev, desto mer tungt vägande blev detta. 

Omedvetet, för jag tror inte att han själv riktigt insåg vilka vibbar det var han sände ut, hade han knäckt den berömda dejtingekvationen.

 Jag befinner mig i de sänkta förväntningarnas himmelrike

Det har ju skrivits en hel del om dejting på kultursidorna, sällan har de kvinnliga skribenterna (för detta har ju blivit något av en tjejgenre) något positivt att säga om sina erfarenheter. Antingen är killarna de träffar slappa och håglösa och vägrar ta initiativ eller så är dessa kroniskt oförmögna att binda sig. I DN-skribenten Nora Adin Fares fall gick dejtingbesvikelsen så långt att hon såg sig nödgad att lämna landet.

Man skulle kunna tro när man till exempel läser Lovis Bratt Delands redogörelse för ”tjejlogik” i Expressen — en logik marknadsförd av självutnämnda dejtingcoacher på framför allt TikTok som i det här fallet bygger på idén om att killar bör överösa sina dejter med dyra gåvor eller rentav bara cash för att tjejerna ska släppa till — att tjejer i regel har höga krav på sina dejter. De ska inte bara vara uppslagsrika, outtröttliga och giftaslystna, de ska även vara beredda att tömma sina bankkonton för den giriga dejten. 

Detta kunde inte ligga längre från den så kallade verklighet jag stött på under mitt singelår, eller från de otaliga vittnesmål jag tagit del av från mina tjejkompisar. Själv har jag varit singel i ungefär ett år. Under den tiden har jag inte så sällan tänkt att jag befinner mig i de sänkta förväntningarnas himmelrike.

Det är som att tjejer som grupp, i synnerhet de som närmat sig 30-årsstrecket, kollektivt gett upp tanken på att träffa någon som är mer än 3 av 5. Till och med det förefaller för de flesta av dem som något helt ouppnåeligt. Allt de önskar är en strimma normalitet, för dem är appdejtingen en never ending freakshow, när de tror att de träffat det största psykfallet som Hinge kan uppbåda står en ännu värre gläfsande galning på tur.

Hans enda förklaring till denna lycka var att han ställde frågor till de tjejer han träffade

När jag läste Nick Hornbys ”High fidelity” på gymnasiet så dröjde jag vid huvudpersonen Rob Fieldings redogörelse för att en så föga spektakulär semi-stalker som han ändå hade fått ligga så mycket som han gjort i sitt liv. Hans enda förklaring till denna lycka var att han ställde frågor till de tjejer han träffade. Jag tyckte det haltade i trovärdighet. Eller eventuellt kunde det vara så, tänkte jag, att männen i hans generation fortfarande saknade den mest grundläggande formen av social kompetens. Men det tillhörde det förgångna. Evolutionen hade  rensat bort denna brist. Min tids killar hade nått ett högre utvecklingsstadium. 

Mina damer och herrar, detta visade sig vara en felbedömning. 

Uppenbarligen faller killarna fortfarande i varenda dejtingfälla. Att mina vänner och dejter berättar om hur de frekvent träffar killar som inte ställer en enda fråga är en sak. Men det hålls också långa tal om killarnas omåttligt framgångsrika karriärer, tjejernas utseenden kommenteras omedelbart och ogenerat, det ventileras om galna ex och servicepersonal behandlas som undermänniskor. Alla klyschor bockas av. Och som grädde på moset har vi såklart de direkt hotfulla killarna. 

Det är som att alla i mitt kön har skickats på ett mansläger där man tvångsmatats med workshops i ”How to lose a girl in 10 minutes”.

Det får man ge gruppen tjejer, de saknar i sanning inte social kompetens

Tjejers upplevelser av sina dejtingliv utgör en slående kontrast till mitt eget. Jag och mina vänner Shoshanna och Adam – som jag har blivit ombedd att kalla dem – blev singlar samma vecka förra året. Sedan dess har varken jag eller Adam varit på en riktigt otrevlig dejt. Förutom att Adam upprepade gånger blev skrämd av en tjej han träffade i somras, hon brukade gömma sig för honom på deras mötesplatser varpå hon hoppade fram och skrek honom i örat (en traumatiserande upplevelse), har det i värsta fall har det varit lite småstelt, men för det mesta inte ens det. 

Merparten av dejterna har i ärlighetens namn verkligen varit toppen. Det får man ge gruppen tjejer, de saknar i sanning inte social kompetens. Om sedan den romantiska potentialen saknats så har där ibland funnits en stark vänskapsekvivalent — en av mina bästa vänner från det gångna året träffade jag på Hinge. För detta ber jag en tacksamhetens bön till den visa och nådiga algoritmen.   

Ribban är extremt låg. Det mediokra applåderas. Bra för mig, trist för tjejerna.

För Shoshannas del ser bilden annorlunda ut; hon beskriver det som att hon och alla tjejer hon känner lever i ett ”terrorvälde av kanskemän”. Hon menar att det råder en så djup trötthet bland tjejer vad beträffar ”emotionellt otillgängliga killar och bad boys”, personer som förr eller senare får dem att uppleva sig förnedrade, att det numera föreligger en djup samhällelig törst efter den snälla och rekorderliga killen. Stabilitet framstår i dag som det finaste någon kan utsöndra.

Jag hyser själv inga illusioner om att jag är mer än en 3 av 5-kille. Mina positiva dejtingerfarenheter handlar nog till stor del just om att jag inte framstår som en fullständig dåre. Jag har fått många komplimanger för den sakens skull, ”vad skönt att du ändå verkar ganska normal”. Ribban är extremt låg. Det mediokra applåderas. Bra för mig, trist för tjejerna. 

Dessvärre kan ju även stabilitetsskenet bedra. Min gamla kompis, den emotionella pålitlighetens förkroppsligande, försvann för något år sedan från vårt kompisgäng. Detta föranleddes av att han inlett kärleksrelationer med två tjejer från samma bekantskapskrets, som båda förespeglades att deras relationer var exklusiva. När de av en slump fick kännedom om det parallella dejtandet träffade skiten fläkten. 

Att deras besvikelse blev så stor hängde naturligtvis samman med att min vän gav intryck av att vara något helt annat än de killar som de tidigare dejtat. Hade de gått in med inställningen att han var en fuck boy skulle deras reaktion varit en annan, på samma sätt som en socialdemokrats fifflande med skatten väcker betydligt ondare blod än om en moderat blir påkommen med detsamma. 

Sensmoralen? Alla killar är fuck boys tills motsatsen är bevisad. 

Som min numera försvunne vän skulle ha sagt: Det är vad det är.