Som flitig användare av sociala medier hamnar hon då och då i debatter om dagsaktuella ämnen, även med kändisar med en större beundrarskara än hon själv har. Hon är en person vars åsikter provocerar en del människor.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är dock inte därför hon tvingas stå ut med att folk regelbundet pekar, ger nedlåtande kommentarer och viskar bakom hennes rygg. Det är på grund av hennes kropp.
I memoaren ”Hunger”, som släpps på svenska i dagarna, gör hon en resa bakåt i sitt liv för att undersöka hur det kommer sig att hennes kropp när den var som tyngst vägde 262 kilo. Hon berättar även om hur det är att leva i ett samhälle där en sådan kropp sällan accepteras.
– Det var väldigt svårt att skriva den här boken, vilket var överraskande eftersom jag i vanliga fall inte alls brukar känna så. Skriva är något som för det mesta är kul, men att skriva den här boken var inte kul. Att se tillbaka på min kropps historia och att vara ärlig mot mig själv om min kropps historia, det var svårt. När boken väl kom ut så var det tufft eftersom folk fick veta en massa personliga saker om mig, vilket gjorde mig väldigt utlämnad, förklarar hon på telefon från Los Angeles, där hon bor på deltid när hon inte undervisar på Purdue University i den amerikanska mellanvästern.
Ville äta sig osynlig
Ett övergrepp i barndomen förändrade Roxanes liv. Som tolvåring lurade pojken hon var kär i ut henne till en ödslig stuga där hans kompisar fick våldta henne. Hon berättade inget för någon, utan började i stället använda mat för att bygga upp en kropp som skulle vara en säkerhet i framtiden.
– Jag försökte bygga ett skydd, en mur. Om jag gjorde mig själv större skulle jag kunna försvara mig om jag attackerades igen.
Att bli stor skulle samtidigt göra henne osynlig – pojkar gillar ju inte tjocka flickor, det var i alla fall vad hon trodde då.
– Om jag gjorde mig själv fet så skulle de inte se mig, inte vara intresserade. Det skulle rädda mig.
I dag önskar hon att hon berättat för sina föräldrar i stället för att ensam bära sin hemlighet.
– Men jag tror inte det fanns något någon kunnat göra för att få mig att prata om det. Jag var så rädd och fylld av skam. Mina föräldrar oroade sig, de förstod att något var fel, de visste bara inte vad. De försökte få ur mig det. De gjorde vad de kunde men har du en hemlighet så håller du fast vid den hårdare och hårdare och det blir allt svårare att öppna sig och berätta för någon. Ju längre jag bar på hemligheten, desto mer övertygad blev jag om att jag var tvungen att hålla det för mig själv.
Vad hade hänt om du fortsatt hålla det inom dig?
– Åh, det kan jag inte ens föreställa mig, Jag vet inte. Jag tror att om du bär på en hemlighet som det så förgör du dig själv. Så jag tror inte att det slutat väl om jag inte till slut hittat ett sätt att prata om det.
Inget före och efter
Roxane Gay inleder ”Hunger” med att slå fast att det inte finns något triumferande i berättelsen om hennes kropp. Det finns inga före och efter-bilder med för stora kläder, ingen manual över hur man lär sig leva med sina demoner, ingen guide till hur du ska känner sig tillfreds med en fet kropp – en kropp som människor anser sig ha rätt att ha åsikter om och som dessutom begränsar ditt liv.
Min kropp är en bur. Min kropp är en bur som jag har skapat. Jag försöker fortfarande komma på ett sätt att hitta ut. Jag har försökt hitta ut i mer än tjugo år.
Genom att dela med sig av sina egna upplevelser vill Roxane Gay ta sig an samhällets ofta nedlåtande inställning till tjocka människor.
– Allt fler medger att de har fördomar om fethet, det är en bra startpunkt. Att medge det och försöka förstå varför är en bra utgångspunkt för att överkomma dem. Jag tycker mig se en förändring i samhällskonversationen och jag ser ”Hunger” som en del i det skiftet men det finns en mängd fettaktivister och aktivister för kroppspositivism som har jobbat i det här utrymmet i åratal.
Frustrerande att ses som könlös
Roxane Gay skriver bland annat att hon vet att hon bryter mot den outtalade normen för hur en kvinna ska se ut – ”liten och nätt, utan att uppta för mycket plats”.
– När du har en stor kropp, jag är dessutom 190 centimeter, så har människor en tendens att glömma bort att du är en kvinna eller inte se dig som en kvinna eftersom de inte förväntar sig att kvinnor ska vara den här storleken. Så på många sätt suddar det ut ditt kön. Människor ser mig bara som en könlös eller maskulin person trots att jag är en kvinna. Det kan vara väldigt smärtsamt och väldigt frustrerande.
Arbetet med ”Hunger” började 2014, strax innan hennes bästsäljande ”Bad Feminist” kom ut. Efter det har också romanen ”I vilt tillstånd” även getts ut på svenska. De senaste åren har Roxane Gay också verkat inom en ny genre: serienoveller.
Hon är en av författarna till ”World of Wakanda” (bland annat med författaren Ta-Nehisi Coates), vars mest kända karaktär är Black Panther, Marvels första svarta superhjälte som just nu är bioaktuell. Här fokuserar hon på Dora Milaje, kungens kvinnliga livvaktsstyrka.
– Det var ett fantastiskt projekt. Det var första gången jag skrev en serie och det var en väldigt annorlunda erfarenhet, inte minst graden av samarbete med illustratören Alitha Martinez. Det var alltid spännande att se hur hon tolkat och visualiserat manuset. Skrivande är en isolerad syssla, något du gör på egen hand. Det var fantastiskt att se mina idéer tolkas och visualiseras av en annan kreatör.
”World of Wakanda” är i dag nedlagd men Roxane Gay har fått blodad tand för serier.
– Ja, jag har redan skrivit på ett kontrakt med ett annat bolag för att skapa en serie i sex delar om tre generationer kvinnor som är mästertjuvar i Chicago.
... beslutet att skriva ”Hunger”.
”Jag började skriva i juli 2014, alldeles innan ”Bad Feminist” kom ut ,och funderade över vad jag ville att mitt nästa icke skönlitterära projekt skulle vara. Jag kom fram till att jag ville skriva en memoar. Det jag allra minst ville skriva om var fethet men jag insåg i samma ögonblick att det nog var det jag borde skriva om just för att det tar emot så mycket.”
... andra författare som skriver om kroppsfrågor.
”Lindy West skriver fantastiskt om kroppar och fethet och gör en massa olika sorters arbeten. En annan kvinna är Sonya Renee Taylor, hennes ”My body is not a problem” kommer snart ut. Hon gör fantastiska saker runt kroppspositivism och kroppsacceptans.”
... när hon är nervös över en publicering.
”Jag är alltid nervös innan jag publicerar något, som hos de flesta författare finns det något slags osäkerhet där. Jag publicerade precis en essä i Marie Claire om att separera en konstnärs verk från hans dåliga beteende. Det finns mycket åsikter på alla sidor så jag var absolut nervös för att släppa ut den artikeln i världen.”
... #metoo.
”Det är verkligen på tiden. Jag tror att vi bara befinner oss i startfasen även om många inte håller med om det. Jag är väldigt inspirerad och jag hoppas att rörelsen kan behålla sitt momentum och att vi kommer att se rättvisa skipas och förändring. Det är en icke-perfekt rörelse men den behöver inte vara perfekt, perfektion är inte målet. Varför inte? Den är inte perfekt eftersom rörelsen består av människor och människor är inte perfekta. Svårare än så är det inte.”
... empowerment.
”Jag tycker att det är ett ord som är överanvänt, jag undviker det. Jag tror att många inte vet vad det betyder när de använder det. Det låter bra – men vad menar du egentligen? Och hur ser empowerment ut i handling?”
