Dokumentationen började inför firandet av husens hundraårsjubileum 2017.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Vi ville göra en utställning med text och bilder om kvarteret och bjöd in personer som hade bott här tidigare till en hemvändarkväll, berättar Lisa Karinsdotter Pålsson, som är en av upphovspersonerna bakom serien och en av dem som också bor i kvarteret.

En artikel i lokalpressen gjorde att evenemanget hade nått ut, och det var många som kom. Men en formulering i artikeln hade retat upp besökarna.

– Det stod säkert tio personer längst fram i kön som började med att säga att även om de hade varit i behov av stöd så var de inte några socialfall, som det hade påståtts i artikeln, berättar Lisa Karinsdotter Pålsson.

Nio barn i en etta

De äldsta som kom var i 80- till 90-årsåldern, och arrangörerna fick höra starka berättelser om hur det hade varit att leva i kvarteret. I husen fanns det ursprungligen bara en- och tvårumslägenheter där det i ettorna bodde familjer med upp till nio barn. Bostäderna värmdes upp av kol- och vedeldning och hade en gemensam toalett i trappuppgången.

– En del boende tyckte att det var bra att köksskåpen var så djupa att man kunde placera småbarnen där, berättar Lisa Karinsdotter Pålsson.

Under 30-talet, när de familjer som kunde lämnade Östergården, blev det ett område för samhällets allra fattigaste och mest utsatta.

– Det var ett hårt liv. En röd tråd genom berättelserna är att det var kvinnorna, som i många fall var ensamma mammor, som tog hand om barnen och som fick det att fungera, säger Fredrik Pålsson, som är gift med Lisa Karinsdotter Pålsson och medproducent till serien.

Barnperspektivet 40 år senare

I radioserien får man följa kvarteret och dess invånare, från tidigt 1930-tal och framåt. Det är berättelser om ett område där alla var fattiga och där det förekom en hel del missbruk, men också en gemenskap. I många fall är det sorgliga händelser som lyfts fram, som mannen som berättar om hur hans mamma kördes av spårvagnen med sitt döda barn i famnen och sedan tvingades gå med det, först till sjukhuset och sedan bårhuset.

– Vi hade inte kommit de här personerna så nära om det var gjort som en vanlig intervju. Vi har träffats och jobbat ihop under en längre tid, säger Lisa Karinsdotter Pålsson.

Genom radioserien är det de namnlösa barnen i myndigheternas rapporter som får komma till tals.

– De som studerade området under 70-talet, då många kom hit för att bidra till att göra allting bättre, trodde nog att de hade ett barnperspektiv. Men det är först nu i våra intervjuer som någon faktiskt lyssnar till vad barnen själva har att säga, säger Fredrik Pålsson.

Spökar i trapphuset

Östergård är idag en bostadsrättsförening, där små bostäder har byggts om till stora. För dem som har deltagit i arbetet med att dokumentera kvarterets historia är de berättelser de har fått höra något som hänger kvar.

– Efter jubileumsfesten, då det kom omkring 1 500 personer, så var det en granne som sade att det kändes som om det hade börjat spöka i hennes trappuppgång, men på ett positivt sätt. Det är lite så vi alla upplever det, att det har blivit så tydligt att de här husen är något vi delar med så många andra, säger Lisa Karinsdotter Pålsson.

Reformer förändrade

Det som präglar de senare delarna av radioserien är de samhällsomvandlingar som kom under 80-talet och framåt, och hur dessa har satt sin prägel på Östergården. Det är priserna på bostadsrätter som sätts fria, den finansiella krisen på 90-talet och friskolereformen – som i fallet Kirseberg har lett till att det i dag finns tre skolor, två friskolor och en kommunal skola. Det har gjort frågan om var man placerar sina barn till ett hett ämne.

För Fredrik Pålsson är det också tydligt hur segregationen lever vidare, även om den fått ett delvis nytt ansikte.

– Här finns på ett sätt en mångfald, genom bostadsrätter och hyresrätter och människor från olika samhällsskikt. Men även om vi bor nära varandra så är det som om vi inte kliver över gränserna lika ofta som förr, säger han.

1917

Husen i Kirseberg byggs som mönsterbostäder för arbetare. Samma år samlas 30 000 personer i Malmö till en demonstration mot bristen på mat, bostäder och arbete.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

1930-och 40-talet

Skotten i Ådalen och Kreuger­kraschen markerar en ny era. De familjer som kan flyttar från Östergården, som börjar förfalla.

1950- och 1960-talet

Allmännyttan växer fram i landet och miljonprogrammet lanseras – men på Östergården är det fortsatt trångbott. I mitten av 60-talet slår socialarbetare larm om att barnen på Östergård far illa och Östergårdsprojektet startar, med bland annat ett socialkontor i området och bildandet av en kvartersförening.

1970- och 1980-talet

1973 läggs Östergårdsprojektet ner, eftersom resultatet ska vara uppnått. Men förslumningen tilltar och kommunen, som äger fastigheten, beslutar till sist om inflyttningsstopp. Många lägenheter ses som obeboeliga och det talas om rivning. Under 1980-talet renoveras husen och ombildas till bostadsrättsförening.

1980- och 1990-talet

1982 flyttar de första in på nytt. En sexrummare kostar 13 000 kronor i inköp. Priset är i början fast, men en del tidigare boende har inte råd att flytta in igen. Lägenheter börjar sedan säljas till högstbjudande. När räntan år 1992 höjs till 500 procent är en del lägenhetsinnehavare fast i en bostad som inte går att sälja. 1997 stiger priserna på nytt.

2000-talet

Östergårds grannhus Österhus ombildades aldrig till bostadsrätter. Skillnaden i standard mellan de två husen ökar. I den förra stiger lägenhetspriserna, medan det inrättas ett härbärge i det senare.