– Det kom som en sådan chock att boken blev väl mottagen. Jag hade liksom bara fokuserat på att skriva klart den samtidigt som jag tog en massa frilansuppdrag och tog hand om mitt första barn. För mig är det inte heller helt naturligt att läsa, jag tar in mycket mer information genom att höra den. Visst läser jag tidningsartiklar, men jag fick inte in någon läsvana när jag var yngre. Jag tror att många har samma erfarenhet, det krävs intensivt psykologiskt arbete.
Men klar blev boken och för ett par år sedan släpptes den. Sedan dess har den översatts till ett flertal olika språk, inklusive svenska, koreanska och mandarin.
– Jag jobbade hårt på att strukturera boken så att den skulle vara enklare att läsa för de med lässvårigheter och för att övergångarna skulle kännas logiska rent emotionellt. För att en bredare publik skulle kunna ta till sig boken. Men att den publiken skulle finnas på mandarin… Jag tror att det finns en aptit för självupplevda historier, och fattigdom och klass är koncept som alla känner igen.
Varför är det så viktigt att prata om klass?
– Jag ser klass som den viktigaste uppdelningen i samhället, även nu när det finns en levande diskussion om till exempel kön och etnicitet. Intersektionalitet är viktigt, men klassuppdelningar är ett mer konsekvent verktyg för att förstå människors liv.
Förväntat våld
I ”Fattigsafari” beskriver Darren McGarvey sin uppväxt i en fattig del av Glasgow, med en alkoholiserad och stundvis våldsam mamma och ett våld som konstant hänger i luften.
– Det jag försöker beskriva är dubbelt – dels finns upplevelsen av våld, som folk kopplas till en fysisk handling. Men det som de som inte är uppväxta i den här miljön förstår är att det riktigt slitsamma är att man hela tiden väntar sig våld. Om du konstant går runt och försöker se var våldet kommer att komma ifrån bygger du en annan bild av samhället än någon som inte förväntar sig våld.
För McGarvey ledde detta till att han inte kunde känna sig trygg.
– Jag kunde aldrig riktigt slappna av. Det skapade ett obehag i mig som sedan tog sig uttryck i mina förhållanden, i misstro mot institutioner, regeringen, media. Det ledde också till att jag fann tröst i droger och alkohol. Det händer många, och kan leda både till missbruk och brottslighet.
Ofta, både i Sverige och i Storbritannien, landar debatten om våld och brottslighet i fattiga områden i att hårdare tag behövs, att fler poliser ska in och straffen skärpas. Hur ser du på det?
– Om vi går tillbaka till hur våra erfarenheter och, genom dem, värderingar och åsikter formas enligt klasstillhörighet kan vi ju också titta på hur privata utbildningar påverkar människor. De internatskolor som klämmer ur sig många av världens ledare innebär ju att ledarna som unga skiljs från sina föräldrar. De anpassar sig känslomässigt, vilket för många innebär att de får svårare att känna empati bortom sina egna sociala erfarenheter.
– Just nu pågår en debatt i Storbritannien om Angela Rayner, parlamentsledamot för Labour, som kallade en konservativ politiker ”avskum” i parlamentet. Detta för att den konservativa regeringen vägrar vara tydlig om vad för hjälp de allra fattigaste som inte kan jobba på grund av coronapandemin. Rayner blev fördömd, tydligen är det oacceptabelt att kalla någon avskum i parlamentet. Men det är okej att långsamt döda människor genom nedskärningspolitik, att rösta nej till att fattiga barn ska få mat under skolloven. Det är obscent.
Att parlamentet röstade mot att ge fattiga barn mat under skolloven har skapat en storm i Storbritannien, och McGarvey säger att han tycker att det är vulgärt.
– Anledningen som konservativa Tories ger för att de inte vill ge barn gratis måltider under skolloven är att de tror att det kommer att få föräldrar att vara oansvariga med pengar. För en månad sedan skrev Daily Mail ett snyftreportage om att Boris Johnson har det kämpigt sedan hans lön krympt till drygt 1,7 miljoner kronor om året, alltså 143 000 kronor i månaden. Visst kan alla ha pengaproblem, men ska vi verkligen tycka synd om honom samtidigt som han slår ner på fattiga föräldrar?
”Sätta fattigdom i sammanhang”
Sedan ”Fattigsafari” kom ut har Darren McGarvey gjort BBC-programmet ”Darren McGarvey’s Scotland”, en serie i sex delar med målet att påverka hur fattigdom diskuteras i tv. I förra veckan nominerades programmet till en det skotska Bafta-priset för bästa faktaprogram.
– Det har gjorts ett helt gäng oetiska och smaklösa tv-program som får fattigdom att verka som ett personligt misslyckande. Serier som ”Benefits street”, ”The scheme” och ”Jeremy Kyle show” har skapat en falsk bild av fattigdom i människors huvud och påverkat opinionen på ett sätt som har varit väldigt svårt att ändra. Så jag ville titta på olika delar av fattigdom, som hemlöshet, drogberoende, matbrist och verkligen sätta dem i sammanhang.
– Visst är det viktigt med personligt ansvar, men även den mest kompetenta personen kan inte ändra på alla sina förutsättningar, säger McGarvey.