Några dagar innan säsong två ska börja sändas i SVT träffar Dagens ETC henne på ett hotell i centrala Stockholm.

Är det kanske så att du har världens roligaste jobb?

– Ja, jag tycker det! Jag har aldrig gått in i väggen och jag tror att anledningen till det är att jag har ett så roligt jobb. Jag får nästan alltid tillbaka någonting när jag ger någonting, det är väldigt tacksamt. Men det fanns år då det inte var så lätt.

Första säsongen av serien berörde genomgående allvarliga samhällsfrågor som rasism, homofobi och fattigdom. Kommer detta hålla i sig?

– Inte lika knivskarpt kanske, men vi kommer in på religion, patriotism, feminism, socialism och det sociala arvet, vilket jag tycker är väldigt intressant eftersom jag i alla fall ofta får höra att jag kommer från en skyddad värld, långt från fattigdom och förorten. Men jag beskriver hellre frågorna vi tar upp som livsfrågor. Så har vi alltid benämnt dem i min familj.

Jill Johnsson är noga med att inte beskriva sig som politisk.

– Det är ett väldigt medvetet och strategiskt val. Allt jag har gjort i min karriär har handlat om musik. Detta är en del av min integritet. Jag har väldigt starka åsikter privat, men de försöker jag hålla för mig själv. Jills veranda handlar ju inte heller om mig.

Hon vill betona att hon tycker att det är viktigt att vara politisk, att uttrycka sina åsikter och att bidra till samhället, men vill inte att politik ska vara en del av hur Jill Johnson skyltas utåt.

– Vad ska du göra med informationen om att jag är röd eller blå eller grön? Du kan använda den mot mig, eller så kan du använda den för att få andra att tycka som jag eller du. Sedan finns det många artister som gör detta bra, som Malena Ernman till exempel, som skriver otroligt bra politiska saker. Henrik Schyffert skriver också fantastiska texter. Men det stämplar ju också. Jag kanske blir lite midstream på grund av min hållning, men mitt val är medvetet.

Missförstådd genre

Jill Johnson har i Sverige blivit något av en symbol för countryn; hon har uppträtt på såväl schlagerscenen som på Allsång på Skansen med countrylåtar, gett ut en bok med countryinspirerade matrecept och döpt två av sina döttrar till countryinspirerade namn (Havanna och Bonnie Lee). Hon har också vuxit upp med countrymusiken. Som barn var hon med en serie talangtävlingar och i flera av dem sjöng hon country. Trots att tv-succén gav karriären en ny skjuts framåt menar hon att countryn som musikgenre fortfarande är missförstådd i Sverige.

Du har sagt att det finns ett countryälskare i varje människa. Kan du ge oss några nycklar till tvekarens countryhjärta?

– Jag tror det handlar om en kemi. Ofta vill man identifiera sig med saker och ting. Man kanske inte ska lyssna på Carrie Underwood om man har supit sönder sitt äktenskap. Då kanske man ska välja Johnny Cash istället. Och alla som kommer till Nashville och får uppleva countryn utifrån den genuinitet som finns där borta, de kan inte värja sig. När vi till exempel i programmet tar med oss Jerry Williams till en sådan miljö, mer country än så blir det inte. Det är så vackert, det är så genuint. Man trillar dit, helt enkelt.

Inspiration från countryscenen

Jill Johnson har sedan första barnet föddes för elva år sedan bott i Sverige. Att hon skulle ha flyttat till Nashville är en vanlig missuppfattning. Men hon poängterar att Nashville har haft ett enormt inflytande på henne som artist.

– Man brukar säga om Nashville att du bara behöver kliva av planet och gå hundra meter innan du får din första livemusikupplevelse. Det är verkligen så. Staden vänder upp och ner på mig. Varannan gång jag kommer hem känner jag mig begåvad, stark med mycket att ge, och varannan gång att jag är en bluff, för att all den talang som finns där borta kan få en att känna att man bara kan tre ackord och knappt kan sjunga. Det håller mig lite på tå.

Den här frågan kanske du har hört förr, men finns det något Nashville i Sverige?

– Ja, och den är lika svårt att svara på fortfarande, men åker man upp till Norrland så kommer man till en öppen famn, och en sådan tycker jag folket i Nashville har.

”Det var magi”

Den nya säsongen av Jills veranda har spelats in i och omkring Nashville under våren och försommaren. Utöver Jerry Williams gästas Jill av artister som Veronica Maggio, Seinabo Sey, Annika Norlin, Joel Alme och Adam Baptiste (även känd som ADL).

På frågan om hon kan nämna några stunder som hon kommer minnas nämner hon besöket i fängelset med Joel Alme.

– Joel var en överraskning som person. Han känns som en gammal själ i en ung man, lite som Kristian Gidlund faktiskt, som var med förra säsongen.

Hon berättar också att hennes och Annika Norlins besök hos före detta prostituerade kvinnor berörde henne starkt.

– En av kvinnorna hade tvingats lämna bort sin dotter. Sådana saker tar man med sig. En av dem hade tatuerat ”Trust no one” på bröstet. Då känner jag som har hur många som helst att lita på och luta mig mot att det måste nästan vara det värsta som finns, att känna sig så ensam. Annika är också en otroligt passionerad person, hon stod och grät när hon sjöng. Det var magi.

I dina program får artister leva ut sina drömmar. Hur ser din egen musikaliska bucket list ut?

– Konstigt att jag inte får den frågan oftare faktiskt. Har bara hänt en gång förut och då fick artikeln rubriken ”Det är hemskt att vara så nöjd”. Jag har nämligen ingen bucket list. Självklart skulle jag av hela mitt hjärta önska att Frank Sinatra levde så jag kunde få sjunga med honom. Och Bonny Raitt är ju faktiskt inte helt långt bort. Jag känner jättemånga människor som känner henne. Men annars kan jag fasen inte komma på någonting. Hur banalt det än låter lever jag min dröm hela tiden.