Nu på söndag börjar SVT visa den prisbelönta och hyllade serien London Spy, en thriller i tre delar om internationella relationer, kontraspionage, klassamhället och nationell säkerhet. Och om relationen mellan männen Alex och Danny. När serien hade premiär på BBC i höstas blev den anmäld till Englands motsvarighet till granskningsnämnden på grund av de tydliga samkönade sexscener som förekom klockan 21.00 en måndagskväll i public service.
Förutom att väcka upp ilska bland vissa tittare, bjuda på grafiskt vackra scener och ett snyggt foto, lyckas London Spy att göra två saker parallellt. Det ena är att normalisera det samkönade förhållandet. Det andra är att visa på skillnaden mellan ett samkönat och ett olikkönat förhållande, utifrån hur omgivningen bemöter dig. En gestaltning vi inte är alltför bortskämda med. Vanligtvis får den homosexuella individen stå som ett spännande exotiskt inslag i dramat eller vara socialt missanpassad utifrån sin normbrytande position. Eller – vilket börjar bli allt vanligare – gestaltas den homosexuella individen som en tillputsad vit medelklassman som bara råkar vara lite homosexuell. Ett exempel på det sistnämnda är paret Cam och Mitchell i tv-serien Modern Family, som pussade varandra först efter en Facebook-kampanj och massiva påtryckningar.
Fyra procent
Du kanske nu tänker att det kryllar av samkönade relationer, transpersoner och queera identiteter på tv? Faktum är att det finns siffror på det här, den amerikanska organisationen GLAAD utkommer varje år med en rapport som heter ”Where we are on TV”. Enligt den var under 2015 endast 4 procent av de återkommande tv-seriegestalterna inom engelskspråkig TV hbtq-personer. Om man då tittar på dessa 4 procent var omkring 40 procent homosexuella män och runt 70 procent var vita.
Dessa fyra procent innebär cirka 35 gestalter. Dessa 35 gestalter innebär 35 olika historier. Men precis som i vilket annat historieberättande som helst så finns det olika berättelser som dominerar, vissa fotspår går igen och upprepas med en dåres envishet. Även om dessa gestalter blir allt fler får de fortfarande allt för ofta stanna i olika stereotypa fack, där transpersoner dör, homosexuella män ger stylingtips lika ofta som avsugningar, bisexuella knappast syns och de homosexuella kvinnorna antingen är sexobjekt för män eller dess raka motsats.
På framväxt är dock som sagt var den homosexuella mannen som bara vill vara som alla andra vita, medelklassiga amerikaner. För att ta ett svenskt filmexempel kan vi titta på Göran och Sven i Ella Lemhagens film Patrik 1,5 från 2008. Allt Göran och Sven vill är att vara en del av det villaområde de bor i, trots att de som omger dem inte verkar vara intresserade av det. Genom att inta rollen som ”mannen” respektive ”kvinnan” i förhållandet och kopiera sin omgivnings mönster skapar de bilden av idealet och deras grannar kan känna sig bekräftade i sitt egna ideala liv. Till och med barnalstrande blir en viktig del i livspusslet. Detta trots att den ena partnern i början tydligt säger att han inte är intresserad av att leva den sortens liv.
Det finns ett ord för det här – homonormativitet.
Homonormativitet kan förklaras som ett sätt att manifestera heteronormen genom slipa ner de vassa kanterna i HBTQ-spektrumet med fokus att vara bekväm för majoritetssamhället.
Äktenskapet–som i grund och botten är att betrakta som ett civilrättsligt avtal mellan två individer–har en enorm kulturell betydelse för samhällets organisering.
Hierarki inom hbtq-spektrumet
Det är relativt lätt för majoritetssamhället att prata om det samkönade äktenskapet, eftersom det inte hotar majoritetssamhällets sätt att leva på djupet. Det innebär inte heller några eftergifter på det sätt som en del frågor kring transpersoners rättigheter kan uppfattas innebära.
Detta i sin tur skapar en hierarki inom hbtq-spektrumet där den som sticker ut minst får flest fördelar. Därför ser vi mest vita homosexuella män från medelklassen på tv, det är lagom utmanande och vågat, men ställer inga högre krav på eftergifter.
