Av alla dysfunktionella tv-familjer måste den rika familjen Bluth vara den mest bisarra – ständigt intrasslade i extraordinärt korkade händelser och missförstånd. Kärnan består bland annat av den girige pappan George som åker in i fängelse för skattefiffel, matriarken Lucille – en råalkad och manipulativ överklassbitch som fortfarande delar säng med den vuxne sonen Buster, samt den äldste sonen G.O.B. – en självupptagen och urusel magiker. Dessutom förekommer de lika skruvade Bluth-barnbarnen och en mängd vansinniga biroller. Kort sagt: tre generationer av fullkomliga knasbollar. Älskvärt, intelligent skrivet och fruktansvärt kul.
”The Affair” och ”Scener ur ett äktenskap”
Vänsterprassel, skilsmässa och barn i kläm. Innan regissören Hagai Levi gjorde nyadaptionen av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” fångade han HBO-publiken med ”The Affair”, som även den kretsade kring uppbrottets dramatik i en välbärgad medelklassmiljö. En av orsakerna till framgång var det snygga berättargreppet: Att exponera handlingen genom huvudkaraktärernas minnen, i scener som upprepades och ändrades beroende på vems perspektiv som visades. Den psykologiska autenticiteten berodde även på seriens rådgivare: den världskända parterapeuten Esther Perel.
Game of Thrones
Blodstänkande bröllop, incest och förlust av lemmar. Säg hej till en vanlig vardag i familjen Lannisters liv. En av konflikterna i fantasysuccén ”Game of thrones” är de mycket ohälsosamma relationerna mellan syskonen Jaime, Cersei och Tyrion. Här förekommer också teman med traumatiska föräldrakonflikter, extrema övergrepp och flera karaktärer med misstänkt psykopatiska och sadistiska drag. Att kalla familjen Lannister för dysfunktionell är nästan en underdrift. Ett riktigt episkt släktkaos.
Succession
När den snuskigt förmögne mediemogulen Logan Roy får en stroke intensifieras de fyra barnens strid om vem som ska ta över imperiet. En maktkamp som jämförts med både Shakespearedramer, Machiavelli och grekiska tragedier, men som framförallt är skriven med komiskt briljanta oneliners mellan de på olika sätt empatisvaga syskonen. Den stenrika familjen skulle kunna anlita solsystemets bästa terapeut, istället kastar de sig in i blodtörstigt inbördeskrig med hypermanipulativa piruetter och flera försök till offentligt fadersmord.
Bonusfamiljen
Ordet dysfunktionell känns kanske lite hårt när det gäller Patrik och Lisa och deras storfamilj, men vardagskaoset bland bonusbarn, bonusmormödrar och ex:ens nya partners ex erbjuder ändå gott om snårigheter att göra svensk feelgood av. Här finns den bedragna ex-pojkvännen Martin som måste flytta hem till sin mamma, gemensamma julfester som givetvis urartar och jobbiga tonåringar som har ff-fest under semestern och gör kaos med villan. Roligt och smärtsamt relaterbart för både bonusfamiljer och kärn-diton.
Ju sårigare familjerelationer desto fler tittare.Vad är det som lockar oss till trassel och konflikter i tv-seriernas familjer, vilken funktion fyller de? Vi frågade Jenny Jägerfeld, psykolog och författare.
Varför tror du att tv-publiken älskar att titta på dysfunktionella familjer i rutan?
– Dels kan det bero på ett mått av igenkänning, ungefär som en skrattspegel. Alla har vardagsstrul i sitt liv – men i serierna blir det uppförstorat. Det blir lite som när man går på lustiga huset och ser sig själv med enorm näsa. I andra serier blir det som när man kollar på skräckfilm: Sådär risigt har jag det i alla fall inte. Jag är i alla fall inte jagad av en köttätande jeti på tundran eller instängd i ett hus med en galen människa. Det blir som en kittling och ett sätt att få kontroll över sina känslor kring problem som man brottas med i vardagen.
Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” fick många tv-tittare att fundera över sina egna äktenskap. Tror du att dagens serier om skilsmässor och andra familjeproblem kan ha samma slags terapeutiska effekt?
– Ja, det kan sätta igång tankar kring ens egna relationer och få en att fundera över och prata om problem. I tv-serier bygger man upp en relation med karaktärerna över en längre tid. Därför kan vi påverkas av dem, ungefär som när vi påverkas av att en vän skiljer sig eller skaffar barn.
– Det jag tyckte var obehagligast i ”Scener ur ett äktenskap”-originalet var den otroligt raljanta och föraktfulla tonen som maken Johan har mot sin fru Marianne. Det har jag märkt i parterapi: hamnar man där i relationer, då är det oerhört svårt att reparera.
Har du använt fiktion som verktyg i din praktik?
– När jag jobbade med terapi med mindre barn som upplevt våld i hemmet kunde de ha svårt att uttrycka känslor. Då satte jag ibland upp en scen med en kaninfamilj: Mamman steker pannkakor, barnen leker, pappan kommer hem och blir jättearg för att pannkakorna är brända. Vad tror du händer sen? Vad borde pappa göra? Vad kan man säga? Då kunde barnen prata om sin egen situation utan att prata om sig själv eller att anklaga direkt. Det är heller inte ovanligt att människor har refererat till film- eller bokkaraktärer när de pratat om sig själva i terapi. Som en direktväg att beskriva något som de själva brottas med.
Många tv-serierna om trassliga familjer är komedier. Vilken funktion fyller det för tittarna att få skratta åt dessa familjers tillkortakommanden?
– Humor som försvarsmekanism är enormt viktig! Att få skratta åt det som är jobbigt och svårt och se saker utifrån: ”Herregud vad stört att mamma sa så”. I det skrattet kan man befrias från smärta en stund. Man får perspektiv och kan se saker i ett annat ljus. Därför är serier, film eller böcker med humor så viktiga, det ska inte underskattas. Det är inte bara drama som är högkvalitativ kultur.
Vilken är din personliga favorit bland alla trassliga tv-familjer?
– ”Succession”! Syskonrivalitet finns i nästan alla familjer med mer än ett barn. Men i den familjen har barnen en enorm rivalitet om både pappans uppmärksamhet och om vem som ska ta över imperiet. Det där kan säkert många känna igen från sin egen familj: Kanske att olika egenskaper värderas olika högt eller att man känner sig dålig om man inte klarar av vissa saker. Jag är en sucker för hela det dramat! Att växa upp med en machiavellisk nihilistisk pappa som ljuger barnen rakt upp i ansikten, och en kass mamma som inte är särskilt närvarande – men som bjuder barnen på fågel med hagel i. Det blir en väldigt tydlig symbol för någon som inte är särskild bra på ömhet och omsorg. Det är en underbart dysfunktionell familj.
