Ursula K Le Guin föddes 1929 i Berkeley i Kalifornien, som barn till författaren Theodora Kroeber och antropologen Alfred L Kroeber. Hon studerade vid de prestigefulla Radcliffe College och Columbia University och bodde från 1959 fram till sin död i Portland i delstaten Oregon.
Med hennes frånfälle har världen förlorat en av de sista riktigt stora berättarna inom fantasy och science fiction (SF), men också en författare som hade förmågan att nå läsare utanför dessa traditionellt sett orättvist behandlade genrer. Ursula K Le Guin lyckades med detta dels på grund av sin ovilja att kompromissa, dels för att hennes författarskap var så unikt att hon helt enkelt inte gick att avfärda. Ändå tog det decennier innan hon blev ”accepterad” av det konservativa litterära etablissemanget. Bland läsare av fantastik (SF och fantasy) har hon emellertid länge varit en av de allra största, och sett i backspegeln är det både fascinerande och hoppfullt att en författare som varit så kompromisslös och radikal till sist har blivit så omhuldad.
Imponerande och utmanande
Det finns skribenter som imponerar på en med sin berättarkonst eller språkskicklighet. Det finns författare som utmanar och inspirerar en med sina okonventionella idéer. Det finns författare som tar dig i handen och leder dig in i världar som du aldrig riktigt lämnar, som får dig att häpna och vilja återkomma gång på gång. Och så finns det, i sällsynta fall, författare som Ursula K Le Guin – som gör allt det där.
Under hela sin karriär har hennes språk imponerat på läsaren. Tonen är rak, utan omskrivningar, men lyckas ändå alltid vara poetisk. Hon behärskade hantverket till fullo, vare sig det handlade om dikter på fyra rader, korta noveller med djur i huvudrollerna eller episka berättelser om diplomati över planetgränser.
Chauvinistisk bokbransch
Ursula K Le Guin romandebuterade med romanen ”Rocannons värld” 1966 och fortsatte att skriva allt från barn- och ungdomslitteratur till poesi och essäer. Att synliggöras som kvinna inom den manschauvinistiska SF-genren var emellertid en utmaning i sig. I boken ”How to suppress women’s writing” (University of Texas Press, 1983) beskriver litteraturvetaren och författaren Joanna Russ hur en förläggare under en lunch med SF-författaren Samuel Delany i mitten av 1970-talet refererade till Ursula K Le Guin som ”han”, för att det för honom var otänkbart att en kvinna kunde skriva bästsäljande SF. Sedan dess har det blivit bättre, mycket på grund av Ursula K Ursula K Le Guins och andra feministers hårda arbete.
”Allt jag kan säga om Le Guins bortgång är att världen bröt sina tänder på henne, inte tvärt om. Hoppas att vi alla blir så gamla, grymma och vackra som hon”, twittrade författaren Ursula Vernon timmarna efter dödsbudet.
För att förstå Ursula K Le Guins storhet behöver du bara öppna hennes böcker. En av de mest populära romanerna är ”Mörkrets vänstra hand” från 1969. Den skildrar en snötäckt värld, Gethen – även kallad Vinter – där invånarna saknar biologiskt kön. Under parningsperioden utvecklar de könsorgan och kan fortplanta sig. ”Mörkrets vänstra hand” belyser på ett tankeväckande sätt hur en kultur där allt inte kretsar kring könsdikotomier kan fungera, och är samtidigt en vacker berättelse om vänskapen mellan Genly Ai, sändebudet från den interplanetära sammanslutningen Ekumenen, och den Gethenfödde politikern Estraven.
En annan berättelse som har nått, och fortsätter att nå, en stor publik är böckerna om Övärlden. 30 år innan JK Rowling publicerade den första Harry Potter-boken skrev Ursula K Le Guin om en magiskola på ön Gont där huvudpersonen, magikerlärlingen Ged genom sin vårdslöshet råkar släppa lös en fruktansvärd ondska som han sedan måste ägna resten av sitt liv åt att försöka bekämpa.
Upptäckare, inte innovatör
Ursula K Le Guin såg sig dock inte så mycket som en innovatör som en -upptäcktsresande. Enligt Lena Törnqvist, i förordet till 1993 års pocketutgåva av ”Trollkarlen från Övärlden”, sa för-fattaren ”Jag uppfann inte Övärlden, jag upptäckte den”, om böckerna, som först var en trilogi men som sedan blev en sextett och som nu utgör ett portalverk i fantasygenren. Till Övärldentrilogin och flera andra svenska utgåvor av Ursula K Le Guin-böcker målade för övrigt författaren och konstnären Inger Edelfeldt omslagsbilderna.
Tilläggas kan att Ursula K Le Guin, i likhet med andra stora författare som Doris Lessing och HP Lovecraft, var en stor kattälskare. Hon skrev till exempel flera barnböcker om kattungar med vingar och under en period bloggade hon från sin katt Pards perspektiv, och kanaliserade hans tankar kring att ”hjälpa till” med julpynt, den skräckblandade förtjusningen i att jaga möss och om fasan med dammsugare. Blogginläggen samlades 2016 i e-boken ”My life so far, by Pard”. Ursula K Le Guin skrev även dikter om och till sina katter.
Konsten framför profiten
Det är omöjligt, och så klart inte heller önskvärt, att runda politiken när en läser eller diskuterar Ursula K Le Guin. När hon 2014 tilldelades en medalj för sitt livsverk på National Book Award – ett av USA:s mest prestigefyllda litteraturpris – påpekade författarkollegan Neil Gaiman, som introducerade henne, att Ursula K Le Guin inte bara hade gjort honom till en bättre författare, utan till ”en bättre skrivande människa”.
Därefter, i sitt numera klassiska tacktal, delade pristagaren ut en bredsida till bokbranschen, som hon kritiserade för att fokusera för mycket på profit och för lite på litteratur som konst- och kulturform, vilket i längden hotar det fria samhället. Sedan fällde hon de bevingade orden:
– Vi lever under kapitalism, och dess makt framstår som oundkomlig – men det gjorde även kungarnas gudagivna makt. All mänsklig makt kan motstås och förändras av människor. Motstånd och förändring startar ofta i konsten, väldigt ofta i vår konstform, ordkonsten.
Videoklippet från tacktalet blev en viral succé.
Öppnade läsarens sinne
En av de romaner där Ursula K Le Guins politiska tankar framträder som mest tydligt är ”Shevek” – ja, det tilltänkta kattnamnet – eller ”The Dispossessed – an ambiguous utopia” som den heter i original. Det är en idéroman som handlar om friktionen som uppstår för huvudpersonen, fysikern Shevek, i kulturkrocken mellan två samhällen, det anarkistiska som han växte upp i, och det kapitalistiska som han flyttar till. Om jag hade fått en krona från alla som sagt att ”The Dispossessed” gjort dem till anarkister så hade jag kunnat betala inträdet till ett antal stödfester på Cyklopen. Jag kan inte erinra mig många andra romaner som har haft en sådan påverkan på sina läsare.
Värt att notera i sammanhanget är dock Ursula K Le Guin inte skrev politiska pamfletter – och ”Shevek” är långt ifrån en sådan. Hon arbetade på ett helt annat sätt, genom att öppna dammluckorna i läsarens sinne och visa att det fanns andra vägar, andra världar och andra val. Hon lät oss själva hitta fram till det vi behövde upptäcka om oss själva och om världen vi lever i.
Trots detta var Ursula K Le Guin obekväm med att tillskrivas epitet och kategorier, vare sig det handlade om litterära genrer eller politiska ideologier. I ett samtal med Margaret Killjoy i intervjuboken ”Mythmakers and lawbreakers – anarchist writers on fiction” (AK Press, 2009) förklarade hon att anarkismen var det enda politiska tankesätt som hon kände sig hemma i, men att aktivister alltid har haft för höga förhoppningar på henne: ”Men jag tror de inser att jag skulle vara usel som aktivist och låter mig gå tillbaka till skrivandet.”
Genomgående och tydligt i Ursula K Le Guins författarskap är hennes utforskande av alternativ till de normer och föreställningar som vi ofta tar för givna. Tillsammans med författarkollegor som Alice B Sheldon, Octavia Butler och Joanna Russ, alla nu avlidna, ifrågasatte hon uppfattningar om kön, genus och etnicitet och skrev ofta om kvinnliga huvudpersoner, vilket ibland var svårt för en konservativ bransch att hantera. Det går inte att överskatta deras betydelse för de framsteg som har gjorts. Ursula K Le Guin gjorde dessutom ofta sina protagonister brunhyade, vilket inte alls uppskattades av förlagen – som ville ha ljushyade huvudpersoner på sina bokomslag, berättade hon för Margaret Killjoy.
Hennes ord tar aldrig slut
Den 22 januari 2018 blev världen ett gnistrande författarskap fattigare. Dave Awl, som driver den Ursula K Le Guin-relaterade mejlinglistan The Ekumen, skrev: ”På ett sätt har jag väntat mig detta och försökt förbereda mig för det. Hon var trots allt 88 år gammal. Och det var en gåva, ett mirakel, att hon var med oss och fortsatta att skriva så länge. Hon efterlämnar decennier av fantastiska böcker att förlora sig i, böcker som du kan läsa om och om igen. Jag är säker på att hennes ord aldrig kommer ta slut för mig.”
I ett mejl till de (inklusive undertecknad) som har crowdfundat dokumentärfilmen ”The Worlds of Ursula K Le Guin”, som förhoppningsvis har premiär under 2018, skriver filmskaparen Arwen Curry: ”Även I de dammiga hörnen av hennes livsverk, dit antologierna och dödsrunorna knappast kommer skicka oss, kan vi finna oefterhärmlig visdom, tillräcklig för oss alla, för all framtid.”
Avslutningsvis återvänder vi till ”Trollkarlen från Övärlden”, som inleds med följande, för stunden passande dikt (i översättning av Sven Christer Svahn):
Bara i tystnad finns ordet,
Bara i mörkret finns ljus,
Bara i döendet liv:
Som en ljusglimt är hökens
Flykt mot tomma rymden
Hon var gammal och nöjd med sitt livsverk, som innefattade mer än 20 romaner, ett hundratal noveller och ett otal essäer, dikter och övriga texter. Ändå känns tanken på att leva i en Le Guin-lös värld svår, ja närapå outhärdlig. Men jag drar mig till minnes vad min vän, den gode läsaren Per, svarade mig när jag uttryckte min sorg: ”Böckerna, Martin. Böckerna!”
Han har förstås rätt. Så länge det finns litteratur, finns Ursula K Le Guins världar i vår värld, och jag kommer aldrig sluta resa till dem.
