Jag var också en av dem som jublade när Lindström och Luuk tog över programmet efter vad som kändes som en evighet med Oldsberg och Hellberg. Kristian Luuks glimt i ögat och en passionerad folkbildare som Fredrik Lindström bäddade för en modernisering och en tempohöjning i programmet.
En hel del har hänt sedan dess, både med tv-mediet och med representationen i rutan. Det känns helt enkelt inte särskilt fräscht med en manlig programledarduo och ett husband med bara killar. I första semifinalen var dessutom 13 av 13 deltagande (tävlande, band, gästartist och programledare) vita män mellan 30 och 50. Medan världen förändras i rasande takt verkar det fortfarande vara 60-tal i studion i tv-huset i Göteborg.
Men det är inte bara antalet män som är problemet – det är också vad de gör.
Fredrik Lindström tar för mycket plats. Den här säsongen har han brustit ut i sång i varannat program. Dessutom tar folkbildningsivern överhanden och färgar inte bara utläggningarna när de rätta svaren redovisas – utan även själva frågorna. Sällan har det handlat så mycket om ordlära och etymologi som nu. Ett bra tillfälle för Lindström att briljera, men hur kul är det för publiken?
Kristian Luuk tar inte särskilt mycket plats och gör ett rätt slätstruket intryck. Vilket också innebär att en ny programledare skulle kunna sätta en starkare prägel på programmet.
Firma Luuk & Lindström har bossat över programmet sedan 2009–2010. Duon som i början kändes som ett piggt val har sedan dess gjort ett allt gubbigare program – samtidigt som omvärlden blivit allt bättre på att spegla mångfalden i det svenska samhället.
Trots att programledarduon och hela husbandet är män valde alltså SVT i år att ta in två rena herrlag och inget damlag. En redan skev könsfördelning blev ännu skevare – när redaktionen istället borde göra sitt yttersta för att få in fler tjejer i programmet.
Så nu är det dags för en nystart. Ingen kvinna har någonsin varit programledare för eller domare i På spåret. På samma sätt som det helt självklart kunde vara två snubbar som fick uppdraget 2009 borde det nu kunna tilldelas två kvinnor. Mina favoritkandidater är Ylva Hällen och Anna Charlotta Gunnarsson, som hela tiden varit På spåret-publikens favoriter bland de tävlande. Med sin charm, smittsamma glädje och rejäla skopa vetgirighet skulle de kunna lyfta programmet och slipa bort den ironiska ton som funnits hos den nuvarande programledarduon. (Vissa av Luuks och Lindströms gliringar mot Elisabeth Höglund har varit ren vuxenmobbing, men det kanske är sånt en kommer undan med om en har bakgrund i Hassangänget?)
Andra spännande programledarval vore till exempel Kodjo Akolor eller Johanna Koljonen. Som domare skulle Lotta Lundgren eller Anders ”Ankan” Johansson vara bra.
Sedan behövs ett nytt husband också. När SVT hyrde in Håkan Hellströms kompband så skrev de samtidigt bort chansen att sätta ihop en egen orkester – med till exempel kvinnor eller icke-vita i. Det är inget snack om att Augustifamiljen är ett habilt band, skickliga instrumentalister och bra på att arrangera musik. Samtidigt är de ett gäng unga hipstermän som har sitt stuk och som plattar till många låtar. När det lyfter (som när Jennie Abrahamsson sjöng Lady Gaga-covern i fredags) blir det riktigt bra, men det är för långt mellan gångerna. Uppdraget skulle mycket väl kunna ges till en ny konstellation varje år. Först ut borde i så fall Nina Ramsby och Martin Hederos vara. De behärskar allt från visor och jazz till rått sväng och rock. Innerligheten, som ofta har saknats de senaste åren, är deras signum.
Om 28-åringen På spåret ska fylla 30 med någon ungdomlig vigör i behåll krävs det att SVT drar i nödbromsen och vågar döda några av sina älsklingar. Helst redan inför nypremiären i höst.
