Dags att döda Jurassic-serien

Det borde varit nog redan efter första ”Jurassic World” (2015). Filmen är en klen spin off på Spielbergs original utan något nytt att komma med. Det går inte att mista sig på att pengahunger är enda anledningen till att filmen existerar. Men den var ändå rakt på: ett gäng urtidsdjur tappar besinningen för att giriga forskare trixat med deras genuppsättning och för alla andra gäller det bara att hålla sig undan till eftertexterna rullar. I upp­följaren ”Jurassic World: Fallen Kingdom” (2018) börjar man konstla till handlingen, massa onödigt sidotrams gör filmen seg, och den blir tio resor värre än sin kassa föregångare.

 Med tiden, det vill säga två onödiga uppföljaren senare, så ser inte första filmen så pjåkig ut.

 I ”Jurassic World: Dominion” är handlingen ännu mer övergödd än föregående film. Dinosaurierna håller sig inte längre till ön Isla Nublar. De strövar runt lite varstans och sabbar den tidigare etablerade näringskedjan. Men de är inte ensamma om att rubba den naturliga ordningen. Det ondskefulla företaget Biosyn har genmanipulerat gräshoppor för att sabba konkurrenternas spannmål. Detta går snabbt åt helvete och mänsklighetens överlevnad hotas inte bara av skenande dinosaurier. Snart är det slut på grödor med. Biosyn är också på jakt efter tonårstjejen Maisie, som fick sitt DNA korrigerat vid födseln för att bli kvitt en ärftlig sjukdom. Får de reda på hemligheten bakom det lyckade genetiska fifflandet, så öppnas en helt ny värld av skumraskiga möjligheter. 

Det är den kortfattade versionen. Av omständliga anledningar tinar man upp Jeff Goldblum, Laura Dern och Sam Neill från ”Jurassic Park” (1993). De ska såklart också springa runt och ha sig. Filmen, som i grunden bara går ut på att akta sig för monsterna, är så grötig och överarbetad att speltiden går i slow motion.

Regissören Colin Trevorrow går bort sig gång på gång. Inte bara för att han försöker lägga få in samtidsrelevans, och misslyckas fatalt, i en korkad sommarrulle. Han försöker mjölka spänning till parodins gräns. Samma knep varje gång: någon livrädd gömmer sig bakom ett föremål, en förbannad dinosaurie stannar två centimeter från dennes ansikte och ryter, någon utanför bild blir räddare i sista sekund. 

Låt tredje gången bli gillt och döda för en gångs skull den här filmserien.