Bra böcker har fötter. När man som bäst behöver dem har de redan gett sig av.
Jag tittar i hyllan. Där står några enstaka böcker av Dag Solstad. Inte någon av dem som jag har tyckt bäst om. Antagligen har jag prackat dem på någon vän. Hoppas vederbörande har läst dem.
Den här texten kan alltså inte bli någon systematisk genomgång av Dag Solstads författarskap. Den handlar om det jag minns, och det jag minns är oftast fragment och episoder snarare än hela verket.
Solstad – född 1941 – började som modernist åt det absurda hållet, men vände i början på sjuttiotalet och blev en ledande själ inom den maoistiskt orienterade Profilgruppen. Hans ”25 septemberplatsen” från 1974 är ett typiskt exempel: En episk skildring av politisk kamp i 60- och 70-talets Norge som kulminerar i nejsidans seger i folkomröstningen om EU-medlemskap den 25 september 1972.
Ett centralt resonemang i boken, som gjorde ett djupt intryck på tidens stjärnögda ungkommunister, handlar om människans – eller var det arbetarklassens? – böjelse för solidaritet: En av personerna i ”25 septemberplatsen” är en politiskt likgiltig arbetare som älskar engelsk fotboll. Veckans höjdpunkt är när han får slå sig ner framför Tipsextramatchen på TV på lördagseftermiddagen. Då får inget störa honom – men om han hör att grannen har svårt att starta sin bil i snömodden reser han sig, utan ett ögonblicks eftertanke, ur soffan och ger sig ut i ovädret för att hjälpa till.
Vad var det som ledde en generation författare in i politiken? Var det behovet att - som Hoyt Axton uttryckte saken i ”Greenback Dollar” – ”sjunga det som måste sjungas”?
– Egentligen, sa Dag Solstad många år senare, blev jag kommunist eftersom jag var rädd att tåget som AKP (Arbeidernes Kommunistparti) stod för skulle gå utan mig. Att jag skulle bli stående kvar på perrongen och se på. Jag blev nog maoist mer av existentiella behov än av politiska.
Kritiker har hävdat att Solstad offrade sin konst för att slaviskt följa partiets direktiv. Men det var nog snarare så att det var Solstad som formulerade partidirektiven, om det nu fanns några sådana. Han verkade som temperamentsfull kulturredaktör i den maoistiska ”Klassekampen” som hans kamrater med väldiga uppoffringar lyckades omskapa till en dagstidning på 1970-talet.
Efter ”25 septemberplatsen” fortsatte Solstad på det socialrealistiska spåret med en romantrilogi om Norge och andra världskriget, tydligt inspirerad av Väinö Linna. Jag läste den när den kom ut och minns den som effektiv och välskriven, men lite anonym. En episod i boken har stannat i minnet: Flickan från landet har flyttat till storstan och ett hus med vattenledning. På en hel sida skildrar Solstad det underverk hon upplever när hon för första gången i sitt liv lägger sig i ett modernt badkar med varmvatten från kran.
Ungefär 1980 vände Dag Solstad på klacken igen och deklarerade att Profilgruppens och hans eget stora projekt, att skapa en modern politisk arbetarlitteratur, hade misslyckats. 1982 gav han ut romanen ”Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land”.
I efterhand försöker Knud Pedersen lugnt och metodiskt analysera vad det är han har varit med om: En sorts mirakel – en utopistisk väckelserörelse i världens rikaste land
Det är en uppgörelse med den politiska rörelse som Solstad själv varit den främsta litterära representanten för, berättad via en jagperson vid namn Knud Pedersen, en synnerligen genomsnittlig lektor som via diskussioner med sina elever blir övertygad maoist. Han följer partiet i allt, får ett täcknamn i det hysteriska säkerhetsarbetet, låter sig proletariseras och lämnar hustru och barn för en fanatisk läkardotter.
I efterhand försöker Knud Pedersen lugnt och metodiskt analysera vad det är han har varit med om: En sorts mirakel – en utopistisk väckelserörelse i världens rikaste land, där många tusen ungdomar ägnar sina liv åt att försöka bygga en massorganisation inspirerad av bondekommunismen i 1930-talets utfattiga Kina.
Knud Pedersen är varken sarkastisk eller bitter, snarare förundrad och lite sorgsen. Jan Myrdal avskydde boken. Jag tyckte att den var fantastisk.
Fyrtio år senare kommenterar Solstad sitt uppbrott från maoismen i en intervju i Klassekampen, numera en välskött och brett respekterad dagstidning på vänsterkanten:
”Mao förlorade, det är synd, men nu är det så. Kineserna bestämmer själva hur världen ska se ut för dem. Jag kanske skulle ha önskat mig en annan utveckling, men jag är inte kines och därför har jag ingen talan. Så det blev aldrig något sorgearbete för mig.”
”En solstadian är en man som njuter av sitt kvinnoförakt”, skrev en feministisk litteraturvetare
Hur som helst – det var efter uppbrottet från det öppet politiska som Dag Solstad blev en verkligt stor författare. I drygt fyrtio år har han nu ägnat sig åt att skildra det norska samhället genom en serie medelklassmän – lärare, arkitekter, byråkrater – som har det gemensamt att de går fullkomligt i otakt med utvecklingen i sitt fosterland. De är aviga, vresiga, socialt omöjliga.
Böckerna har ofta egendomliga syltburksetiketter som titlar: ”Elfte romanen, artonde boken” är första delen i trilogin om Björn Hansen, en tjänsteman på skattemyndigheten som plötsligt lämnar sin familj för den stora kärleken. Ett antal år senare känner han under en amatörteaterrepetition att kvinnan han älskat är fullkomligt tom och lämnar henne lika plötsligt. När boken börjar står han på stationen i Kongsberg och väntar på sin son. Det är en hjärtskärande och komisk berättelse om att vara en försumlig far. Naturligtvis också kritiserad: ”En solstadian är en man som njuter av sitt kvinnoförakt”, skrev en feministisk litteraturvetare.
Dag Solstad är ingen lättläst författare. I ”16/7/41” (författarens födelsedatum) framträder han för en gångs skull själv, lika neurotisk som sina romanfigurer. Den långsamma och maniskt detaljerade skildringen av några kvarter i Berlin – vägen mellan Solstads bostad och arbetslokal vill jag minnas – måste ha skrämt vettet ur hans svenska förläggare, boken har aldrig blivit översatt. Det är synd, eftersom allt kulminerar i en mardrömsskildring av en serie taxiresor i Sandefjord på jakt efter en återträff med gamla klasskamrater som han egentligen absolut inte vill gå på. Det är som livet självt och det är väldigt kul.
Flera svenska kritiker har vältaligt argumenterat för att det egentligen var fel norrman som belönades med Nobelpriset 2023. Men jag tror att det var förståndigt av akademien att – efter allt bråket om Peter Handke – välja den mer beskedlige Jon Fosse. När Solstad skulle fylla åttio år 2021 frågade Klassekampen om han fortfarande var radikal. Solstad svarade:
”Ja, jag har inte förändrats. På väldigt många sätt är jag den samme som jag alltid har varit. Nu vill jag säga… jag vill gärna att folk ska minnas mig som en kommunist. Även om dagens kommunister kanske inte sätter så stort värde på mig.”
