Därför vill man ligga med Jesse

Nu är serien om polisernas vardag på stationen i Malmö tillbaka. Och man frågar sig: Varför vill man ligga med Magnus när Jesse finns? 

Det är egentligen inte svårt att förstå Magnus-vurmen. Den skånska polismannen är en klassisk manstyp som vi lärt oss känna igen från årtionden (faktiskt århundraden) av böcker, film och tv. En kärv man som bufflar, skriker på jobbet och ser världen i svartvitt, men när det kommer till relationer bär han känslorna utanpå ­kroppen. Den typen av man som avslöjar sitt hjärtas bultande längtan med en enda blick. För att sedan gå till gymmet och slå hårt på en sandsäck resten av kvällen. 

En skånsk Heathcliff

Han är en Mr. Darcy, en John Bender från ”The Breakfast Club” eller en Hulken. Eller, för all del, en modern James Bond som sörjer kärleken Vesper så mycket att han tvingar en skurk att dricka motorolja. Han är en skånsk Heathcliff som vrålar, inte över de engelska hedarna men över Möllevångstorget. 

Den typen av man som inte kan uttrycka känslor men rörs till tårar av videoklipp på döva barn som får prova en ­hörapparat för första gången.

Eller i Magnus fall – tystnad och återhållsamhet medan hans förälskat plågade blickar säger ”Jag dör för dig”. Vi vet redan hur sådant brukar sluta och mycket riktigt, Magnus exploderar till sist i ett ”Jag är så jävla kär i dig, men det visste du väl redan?” 

Men varför vill man ligga med Magnus när Jesse (Per ­Lasson) finns? Polisbefälet är den självklara ledaren, lika trygg i sig själv som i sin manlighet. Trofast, stabil och med ett gott hjärta. Han behandlar alla med respekt. Till skillnad från Magnus är han befriande rak och tydlig i sin kommunikation – det är väl därför han är befäl.  Men äktenskapsproblemen har också gett honom en vacker ”sårbar-efter-skilsmässan-aura”. En ”så-mycket-kärlek-kvar-att-ge-aura”. Vad kan vara sexigare än det? 

Eller, sedan när blev trygghet osexigt? 

Het pappa-aura

Kanske sedan vi började matas med manstypen som Magnus tillhör, och budskapet att män som kämpar med sina känslor och tar ut dem på explosionsartade sätt är de mest romantiska medan trygga, stabila och rakt igenom uppordnade män som Ross i ”Vänner”/Dawson i ”Dawsons Creek”/Noel i ”Felicity” är tråkiga ? 

Den klassiska snutserien är bland det mest maskulina som finns. Inte bara är ­polisyrket mansdominerat, ­snut­berättandet utgår också från en enkel formel som ­passar manskaraktärer bra: (våldsamt) brott begås, misstänkt (våldsam) brottsling jagas och fångas, bland annat genom att polismannen kan tänka som en (våldsam) ­gärningsman. 

Polisens arbetsmiljö är hård, inte sällan brutal. Polismannen behöver inte alltid bruka våld men han måste vara kapabel till det om situationen kräver det. 

Däri ligger den stora ­skillnaden mellan Magnus och Jesse. Det skäggiga befälet, med sin heta pappa-aura behöver aldrig höja handen, knappt ens rösten. Men man förstår att han kan om han måste. 

Klassisk manlighet

Att Jesse sedan sneglar åt den unga polisaspiranten Fanny gör honom inte moraliskt ­fördärvad, bara mänsklig. Bara för att man är ansvarsfull betyder det inte att man saknar drifter och längtan och jag är tacksam för att ”Tunna blå linjen” visar också detta. 

Att en äldre man i ­chefsposition fattar känslor för en yngre, sårbar kvinna på jobbet är såklart inte helt ­oproblematiskt, vilket Jesse är helt medveten om. Men allt handlar om medgivande och respekt. Kanske dras han till henne på grund av hennes ungdom. Eller så är det för att hon söker tryggheten och han söker någon att ge den till. Hur som helst är det en liten seger för den trygga sexigheten och #teamjesse.