Nej, det är inte en fager poesisamling jag håller i min hand, utan Per Hagmans senaste bok ”Johannes och du”, en mycket vacker och melankolisk flanörroman, som genast får mig att fråga – kan en cyniker bli romantiker?
Per Hagman var under 90-talet den svenska litteraturens i särklass coolaste författare. En symbol för den illusionslösa, postmoderna X-generationen. Den kultförklarade romantrilogin Cigarett – Pool – Volt, var Sveriges motsvarighet till Bret Easton Ellis; om man tog bort palmerna och de kallblodiga psykopaterna, förstås.
Att nu, mer än 30 år senare, återvända till honom fast jag under åren läst en och annan bok som aldrig levde upp till trilogin, är som att återse en gammal, kufisk vän man äntligen börjar förstå sig på.
För Hagmans senaste bok är en mycket vacker och sorglig jagroman som riktar sig till en sjuårig dotter som får verka som både reflektionsyta och livboj. Författaren ger ständiga råd till dottern, som ibland liknar sunt bondförnuft, och ibland den underbara dikten ”If” (Om) av Rudyard Kipling som innehåller en uppsättning regler för hur man ska leva som ”vuxen” människa.
Ibland tänker jag att så ont kan det väl inte ha gjort att som barn få en Schubert-skiva i present av sin far?
Fadern är nämligen orolig för att dottern ska göra samma misstag som han själv, samtidigt som han vill förklara varför han har brutit med sina föräldrar. Och Hagman är lika drabbande när han försöker vara förstående, som när han långsint sätter sina principer högre än sina medmänniskor.
Ibland tänker jag att så ont kan det väl inte ha gjort att som barn få en Schubert-skiva i present av sin far? Inte heller när modern säger att ”de och de barnen får du inte leka med, för de är för dåliga”.
Men efter ett tag begriper jag. Hagman fick som barn aldrig vara den han var och det är i detaljerna djävulen gömmer sig.
Hagman reflekterar även över ungdomstidens lekar med lagen och sökandet efter rus, över både högt och lågt, folklighet och elitism, Per Wästberg, Broder Daniel, Ebba Grön, Duran Duran och Ann Jäderlund. Den sistnämnda får sig en rejäl smocka förresten, som jag inte förstår mig på och tänker att Hagman försöker göra något à la Lars Norén – ta hämnd på alla som en gång irriterat honom eller gjort honom illa.
Men Hagman för sig egentligen inte med några manér, allra minst när han skriver om sin fattigdom och det falnande kändisskapet.
Och när han skriver om Stockholms stads oavbrutna förvandlingar, bygginsatser, samt smutsen, kanyler och kondomer får han mig stundtals att tänka på Baudelaires ”Le spleen de Paris”.
Så kan cynikern bli romantiker? Ja, i Per Hagmans fall, vilket man ju får betrakta som en bragd i sig. Romantikern är både introvert, känslostyrd och självförhärligande, i uppror mot omvärlden, övertygad om att han befinner sig i en direkt relation med både Gud, naturen och det absoluta. Sådan är inte Hagman. Hans romantik föreligger snarare i en lågmäld meditation över tidens gång, över kärlekens omöjlighet och sist men inte minst över alltings ljuvliga futtighet.
