Ungefär så brukar skapelsemyten om ”The Chicago boys” låta.
Några som däremot inte är lika household i historieböckerna – men som i ett parallellt universum torde ha blivit det – är ”The Santiago boys”, en grupp teknologer och ingenjörer i Salvador Allendes närhet. Deras berättelse har varit mer eller mindre bortglömd, fram till i somras, då tech–filosofen Evgeny Morozov lanserade podcasten ”The Santiago boys” (Chora Media).
I nio fullmatade avsnitt tecknar Morozov bilden av ett ungt kollektiv som, genom innovativa tekniklösningar, försöker förverkliga president Allendes dröm om ett mer jämlikt samhälle.
Till sin hjälp har ”The Santiago boys” en brittisk managementkonsult vid namn Stafford Beer. Han är en Rolls-Royce-körande, cigarrökande, före detta underrättelseofficer som har kärat ner sig totalt i Salvador Allendes löfte om en revolution kantad av rödvin och empanadas.
Tidigt in i poddens första avsnitt flaggar han för att ”it might get dizzy at times”. Och snurrigt, det blir det.
Tillsammans överser ”The Santiago boys” och Stafford Beer det så kallade Project Cybersyn, ett digitalt beslutsstödssystem som är tänkt att demokratisera den chilenska industrisektorn och ge mer makt åt arbetarna. Men planerna på att bygga ett ”tidigt, socialistiskt internet”, som Evgeny Morozov uttrycker det, går sådär.
Satsningen motarbetas av såväl telekomjätten ITT och CIA som den lokala högermilisen Patria Y Liberdad. Det hela blir förstås inte mindre rörigt när Stafford Beers Thatcher-tillvända landsmän hemma i Storbritannien blandar sig i leken.
Det här är, som synes, en historia med hög förvirringsgrad. För lyssnare vana vid dramaturgiskt lättsmälta “The Daily”-recaps av olika nyhetsskeenden är handlingen i “the Santiago Boys” stundtals parodiskt intrikat. Alltsammans berättas dessutom av den Belarus-födde Evgeny Morozov själv, på den minst förlåtande öststatsbrytning jag någonsin hört. Lägg därtill ett persongalleri som får Tolstojs ”Krig och fred” att framstå som julkalendern och ni förstår att det här är en podd som verkligen kräver ens fulla koncentration.
Detta tycks Morozov vara högst medveten om.
Tidigt in i poddens första avsnitt flaggar han för att ”it might get dizzy at times”. Och snurrigt, det blir det.
Men däri ligger också en del av poddens storhet.
För även om ”The Santiago Boys” är i skriande behov av en redaktör är jag glad att Evgeny Morozov valde att bara gasa sig igenom imperfektionen här. Resultatet påminner nämligen inte om någonting annat jag har hört i poddväg i år.
På ren vilja, och till tonerna av Luca S Michelis suggestiva komp, matar Morozov ut en närmare 10 timmar lång lektion om kopplingarna mellan klass och teknokrati. Payoffen när man har suttit igenom de nio delarna är enorm. För inte nog med att Morozov lyckas med konststycket att levandegöra en oerhört underuppmärksammad historia, han gör det dessutom med en tilltro till lyssnarens intellekt och tålamod som har blivit alltmer sällsynt i ett poddklimat där kravet på kommersiell gångbarhet ofta trumfar allt annat.
Om vi inte vill drunkna i slätstrukna, förutsägbara berättelser så måste komplexiteten ibland få härja fritt.
Här får historien precis det utrymme som upphovsmannen anser att den behöver och förtjänar. Om man, som Evgeny Morozov, har gjort över 200 originalintervjuer och finkammat alla tänkbara arkiv i jakt på ett grand narrative i marginalen av den chilenska militärkuppen är jag övertygad om att man också hade velat berätta rubbet.
Det är denna inställning som gör att Morozov kan unna sig långa sidohistorier om de specialdesignade Bauhaus-fåtöljerna inne på Cybersyns högkvarter, Santiagopågarnas avtryck i Silicon Valley efter att Pinochet tvingar dom till landsflykt, eller om hur Stafford Beer ger upp sitt liv som managementkonsult för att bli lärare i tantrayoga och skriva poesi på den walesiska landsbygden (texter som senare kom att inspirera både David Bowie och Brian Eno).
Jag är väl medveten om att Morozovs snåriga väv knappast tilltalar alla, men som studie i vilken magi som faktiskt kan uppstå om man tillåts hålla sina darlings vid livär den ändlöst fascinerande.
Det här borde fler våga ta efter. För om vi inte vill drunkna i slätstrukna, förutsägbara berättelser så måste komplexiteten ibland få härja fritt.
