Cluedo på crack

Det sönderhajpade indiefilmbolaget A24 ligger bakom mästerliga skräckfilmer som Ari Asters ”Hereditary” och har blivit kända för sin högkvalitativa arthouse-­horror. 2022 ligger bolaget redan bakom en bra skräckfilm (Hillbilly horror-hyllningen ”X”) och en mindre bra (meta­fortyngda ”Men”).

”Bodies Bodies Bodies” är den nederländska regissören Halina Reijns första engelskspråkiga film, och den senaste i raden av genreexperiment: en slasher-komedi med samhällssatiriska inslag om sociala medier-generationen. Droger, vilsenhet och brist på identitet. Allt inramat av en svart humor och ironi mer förknippad med generation X än de ungdomar som porträtteras, men fungerar väldigt bra i sammanhanget.

Ett gäng rika, unga tjejer träffas för ett ”Hurricane party” i en herrgård men tvingas rymma från en mördare, avskurna från omvärlden på grund av en massiv storm.

Från början följer handlingen outsidern Bee ­(Maria Bakalova). Hon är från östeuropa och har rest med till lyxhuset med sin flickvän Sophie (Amandla Stenberg), som presenterar henne för sina priviligierade vänner.Alla som låtsas vara något de inte är: begåvade, nyktra och trogna exempelvis.

Persongalleriet inkluderar den bortskämde husägaren David (Pete Davidson) och hans skådespelarflickvän Emma, Podcastern Alice och hennes dubbelt så gamla tinderragg Greg.

Den lite stela stämningen beror på Sophies vända på rehab, och festen tar en mörk vändning efter leken ”Bodies Bodies Bodies”, ett kokain­drivet kurragömma i det nedsläckta huset. Med kull som fejkade mord förutom att den här gången är det på riktigt.

Ett mord begås och gör att kompisgängets sammanhållning börjar slitas samman. Gamla oförätter och färska svek bubblar upp till ytan när fler kroppar staplas på hög och alla vill hitta någon annan att skylla på. Det är ett slags cluedo på crack.

De duktiga skådespelarna har ett manus som är lite svårjobbat, där det ungdomliga språket ibland är stereo­typt framställt. Inte minst i ett storbråk mot slutet. Det avhandlar allt från triggers till fejkad psykisk ohälsa och ”Min mamma har borderline” används som förevändningar för hårda knivhugg i ryggen.

Sensmoralen är originellt framförd, och visar hur en tillvaro online föder en ny form av narcissistisk paranoia, och den levereras med en kul sluttvist som gör den något svajiga resan dit värt besväret.