– När jag började jobba som programledare på radion tänkte jag att jag skulle ha skitmycket integritet. Jag skulle inte säga någonting om mitt privatliv. Men det funkar inte, då är det fel jobb, konstaterar han, och lägger till: 

– Men det finns en gräns. Det finns jättemycket saker jag aldrig skulle prata om.

Vi befinner oss med varsin öl i en bar på Södermalm. Väggarna är täckta med riktigt märklig konst, möblerna är i mörkt trä. Om han kommer dit ofta är en definitionsfråga, säger han. Och lägger till att han har ett klippkort. 

Aktuell är han med Eftermiddag i P3, där han underhåller lyssnarna måndag till torsdag. Men känd är han kanske främst för Cyklopernas land, ett tv-program där han tramsar om aktuella och inaktuella kulturhändelser tillsammans med gäster och återkommande panelister som författaren Tone Schunnesson, programledaren Amie Bramme Sey och journalisten Emil Persson. 

Jag är inte så intresserad av att vara en sån David Hellenius som står på ett blankt golv på ett kryss i någon studio vid Frihamnen.

Programmet, som nu är inne på sjätte säsongen, var först hatat av alla utom DN-krönikören Johan Croneman – för att sedan bli älskat av alla, har Christopher Garplind sagt i en intervju med Svenska Dagbladet. 

– Och nu är det ännu mer älskat av Johan Croneman, lägger han till. 

Det finns några ”haters” kvar, men vad de heter vet han inte. Det låter lite kaxigt när han säger det, och jag frågar om namnen försvunnit ur minnet för att det rör sig om så betydelselösa människor. 

– Jag syftar inte på recensenter utan mer allmänt. Det känns som att Cyklopernas land är den typen av program som man antingen älskar eller hatar, och det är exakt så jag vill att det ska vara. Folk får gärna hata oss. Men i allmänhet har väl folk bara gett upp antar jag. Vi har ju fan gjort över 80 avsnitt nu. Det är kul att folk gillar det. Men vi hade kört på oavsett. Så länge folk tittar klarar man sig.

Ja, i en intervju med Café har han sagt att han vill fortsätta vara ”Sveriges enda indie-programledare”. Jag frågar om han skiter i vad folk tycker. 

– Jag menar väl mer att jag inte är så intresserad av att vara en sån David Hellenius som står på ett blankt golv på ett kryss i någon studio vid Frihamnen. Men framförallt är det viktigt att vara ganska kompromisslös i det vi håller på med. Och det är vi ganska bra på att vara tycker jag. 

Anmäldes till Granskningsnämnden

I julas var det premiär för Cyklopernas lands uppesittarkvällkväll, inspelad i en massiv våning vid Mariatorget på Södermalm, en lägenhet lånad av en ”väldigt känd bekant som inte vill bli nämnd vid namn”. Förutom den sedvanliga panelen var det rimstuga med bland andra författaren Stig Larsson och ”bockpanel” under ledning av SVT:s Anna Hedenmo, vars uppgift var att gissa identiteten på en person med en julbocksmask (skådespelaren Gustaf Hammarsten). Det var också tv-krögaren Carl Jan Granqvist som, synbarligen allt rundare under fötterna, höll kocken Nichlas Niemisällskap medan denne lagade julmat. 

Och så var det DJ:n Marcus Price. Han spelade en låt som inleddes med följande rader: ”We wish you a liberation of our Palestinian nation, an end to the occupation, and a happy new year.” För det anmäldes programmet till Granskningsnämnden, vilket GP var först att rapportera om. Textraderna hade tolkats som propalestinska, vilket i så fall skulle kunna bryta mot SVT:s regler om opartiskhet. När Dagens ETC ringer Mediemyndigheten har 59 anmälningar totalt kommit in. 

Varken ansvarig utgivare Martin Vårdstedt eller Christopher Garplind kände i förväg till något om låtens inledning. 

– Det var en kupp från Marcus Prices sida. Det lät inte sådär på repet och det var en direktsändning, så det var liksom svårt att göra något åt det, säger Christopher Garplind. 

Världen är ju sjukare och äckligare än någonsin.

Jag frågar om det kan vara svårt ibland att hålla sig från att uttrycka politiska åsikter – en avhållsamhet som ingår i hans uppdrag på både SR och SVT.

– Alltså jag har inte råd att göra det, så det har inte varit svårt för mig. Då får jag ju byta jobb och det orkar jag inte. Jag kan så få saker. Världen är ju sjukare och äckligare än någonsin. Men också, vem fan bryr sig om vad jag tycker? Det finns andra människor som gör det där mycket bättre än jag. 

Var rädd för att bli knivhuggen

Uppemot 500 procent av alla bögar älskar popdivor, har Svenska Dagbladets politikreporter Erik Nilsson slagit fast. Jag frågar om det stämmer även för Christopher Garplind, som svarar jakande. 

– Hon är väl ingen riktig popdiva kanske, men Rihanna är min all time favourite. Men på divfronten … Det händer extremt sällan att jag sätter på en Mariah Carey-låt, men hon är väldigt rolig i rollen som diva. 

Erik Nilsson säger att det här beror på att bögar i alla tider har varit beroende av att vara vän med skolans coolaste tjej för att inte bli mobbade. Man ser på popdivor på samma sätt. 

– Haha, det kanske stämmer. I don't know. 

Visste folk att du var bög när du växte upp?

– Nej. Fuck no. Jag hade blivit mördad. Nej, det var en hemlighet jag jobbade hårt på att dölja. Men jag är också verkligen uppvuxen på landet. Alla var typ nazister och körde epatraktor. Det var inte riktigt läge, säger han, och lägger till: 

– Men jag hängde absolut med skolans coolaste och snyggaste tjej.

Jag gjorde aldrig den där grejen: ”Mamma, sätt dig ned, jag måste berätta en grej”, som att man ska leverera ett cancerbesked.

Som flickvän?

– Ibland, men också som kompis. Vi hängde mycket i rökrutan. Jag var inte rädd för att bli mobbad, jag hade ganska hög status.Jag var snarare rädd för att bli knivhuggen. 

Du var rädd för att bli knivhuggen?

– Första dagen i sjuan blev en kille – han var en av extremt få som inte hade den där grisbonderosa hyn som vi andra hade – misshandlad i kaféet på skolan. Det satte liksom ribban lite för hur pass mycket man fick sticka ut. 

Omvändelseterapin som inte hände

Berg utanför Linköping var inget idealt ställe för en bög att växa upp på. Det är en liten ort i trakter med hög nazistfrekvens. Men hemma var det inget problem, berättar Christopher Garplind.

– Jag gjorde aldrig den där grejen: ”Mamma, sätt dig ned, jag måste berätta en grej”, som att man ska leverera ett cancerbesked. Jag tog väl hem en kille en dag, och så var det inte mer med det. 

I ett avsnitt av Tankesmedjan i P3 har han du sagt att han du har blivit utsatt för omvändelseterapi. Hur kommer det sig att han du hamnade där, om föräldrarna nu var så accepterande? 

– Det var bara ett skämt! skrattar Christopher Garplind.

Okej, så du har inte det?

– Nej, nej, nej. Absolut inte. De använder ju fortfarande omvändelseterapi i Norge och jag är född där, så då skämtade jag om att jag hade blivit skickad till ett sådant camp. Det har absolut inte hänt. 

Haha okej. Det framgick inte riktigt, inte för mig i alla fall. Du sa det och sedan lämnades det liksom lite hängandes i luften. 

– Mitt problem är ofta att jag har exakt samma tonläge när jag skämtar och när jag är allvarlig, vilket gör att folk inte fattar det, säger Christopher Garplind och skrattar: 

– Faller hela din vinkel för intervjun nu?

Nej, nej då.

Säger jag. Men jo, tanken var absolut att göra omvändelseterapin till ett centralt tema. Ett personligt trauma för Christopher Garplind, och en aktuell politisk fråga i Sverige. Det hade kunnat bli bra. Nu känner jag mig påkommen, och ger mig själv i uppgift att bevisa att det inte alls varit särskilt viktigt. 

Så jag frågar om hans profilbild på Instagram.

... muminkaraktären Mårran, som håller i ett hjärta. Varför då?

– Det är en sådan missförstådd karaktär. Alla blir så rädda när Mårran kommer för allt fryser till is och alla i närheten börjar tänka svindeppiga tankar. Dessutom ser hon väldigt läskig ut. Det är sorgligt för allt Mårran letar efter är ljus och värme och någon slags närkontakt med andra. Och det har jag nog kunnat relatera till i perioder.

På vilket sätt?

– Jag upplever att folk tycker att jag är dryg. Fast ibland känns det som att folk bara vill tycka att jag är det – men det kanske inte stämmer, I don't know. Jag är väl bara ett socialt missfoster.

Han upplever att folk förväntar sig att han alltid ska vara samma person som han är på tv och i radio – en förväntan som han har svårt att tillmötesgå. På tv är han visserligen sig själv, men ”en uppskruvad version”. Privat är han ”ganska low key”.

– I alla fall innan jag har druckit tio öl. 

Händer det att du gör något dumt då, som du får ångra i efterhand?

– Ibland kanske jag berättar något alldeles för privat, som ofta handlar om att jag har varit en idiot i något sammanhang, för en främmande människa. Jag blir en clown som kompensation för mina sina sociala brister. 

”Tre öl” för att orka se sig själv

På frågan om han dejtar någon just nu, svarar han att det inte är något som Dagens ETC:s läsare behöver veta. Samma sak på frågan vad hans ångest (som han säger att han har jättemycket av) består i. Kanske förhandlar han fortlöpande om hur privat han ska vara i offentligheten. För samtidigt pratar han mycket om sina ex i tv och radio (visserligen aldrig med namn och nästan alltid skämtsamt). Och så skojar han mycket om sitt drickande.

– Hanna Hellquist, som är nykter alkoholist, säger att jag har fem år kvar att dricka, sedan måste jag sluta. Men det är bara på skoj. 

Är det det? Vi behöver inte var oroliga?

– Nej, det tror jag inte. 

Han måste alltid ”dricka tre öl” (om det är metaforiskt eller bokstavligt menat förblir oklart) för att stå ut med att se sig själv när han ska titta igenom programmet för klippningen.

– Jag känner alltid att det blir skitdåligt efter varje inspelning. Vill gå hem och skära mig i armarna typ. Men så är det alltid när man gör saker tycker jag, att det känns piss. 

Jag har läst att du är väldigt bra på att hantera bakfylla. Jag är jättedålig på det. Vad är tricket?

– Ta en återställare. Men nej, jag har inte så mycket problem med bakfylla. Och så ränteläget, jag har inte råd, man måste jobba. Det är bara att gå upp. 

Han har aldrig ställt in jobb på grund av bakfylla. Skulle det hända så vore det en ”red flag”, säger han.

– Då är man ute på tunn, tunn alkis-is.

Jag frågar vad han har på gång framöver. Förutom saker han inte kan berätta ännu, jobbar han på att få Ulf Lundell till Cyklopernas land. 

– Jag vet att han ofta tittar på programmet, och vi har mejlat en del fram och tillbaka. Men han är väldigt, väldigt svår.

Christopher Garplind tänker en stund.

– Olle Ljungström sa en gång att han skulle skriva en bok som heter ”Kända kvinnor jag legat med”. Jag funderar på att göra något liknande. Vi får se.