Vid ett av få tillfällen när Karl Marx vågade spekulera konkret om livet i hans framtida kommunistiska utopi, talade han om ett samhälle där människor skulle kunna fiska på morgonen och vara litteraturkritiker på kvällen. Hur brittiske China Miévilles dagsrutin ser ut vet vi inte, men han är i alla fall författaren som ena året ger ut fantasyserier som vunnit Hugo- och Nebulapriset, och andra året skriver marxistiska traktat.
I boken ”A Spectre, Haunting” intog Miéville tidigare i år rollen som socialistisk teoretiker genom att analysera världshistoriens kanske mest inflytelserika politiska text – Karl Marx och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet”. ”A Spectre, Haunting” är egentligen rätt oöverraskande till formen: Miéville går igenom manifestet, sätter det i en historisk kontext, kommenterar kritik och tolkningar genom tiderna, och relaterar det till slut till dagens politiska frågor.
Det tar ett tag innan man inser hur väl genomfört alltihop är. Miéville går djupt in i diskussioner om marxistisk filosofi men lyckas hålla nere användningen av akademisk jargong till ett minimum. När boken är slut inser man att han har fokuserat på och bemött de invändningar som får en modern publik att uppfatta manifestet som irrelevant. Slog inte förutsägelserna fel? Vederläggs inte marxismen av utvecklingen i Östeuropa, Ryssland och Kina?
Miéville kan, likt Slavoj Zizek, levandegöra klassiker med slående formuleringar; ”attacker som utgår från manifestets uppenbara absurditet, är uppenbart absurda”. Men medan Zizek ibland lider av en originalitetshets, att alltid ställa vedertagna sanningar på huvudet, låter Miéville slutsatserna komma mer naturligt. Hans analys av Marx i förhållande till modern förståelse av rasism och sexism landar till exempel i något av en gyllene medelväg: han förkastar vänsterkonservatism och nationalism (likt Örebropartiet i Sverige), men varnar samtidigt för identitetspolitik som tappar klassamhället ur sikte. Han noterar hur en etablissemangspolitiker som Hillary Clinton kunde använda ytliga feministiska och antirasistiska argument mot radikala kritiker för att leda bort en diskussion om politiska handlingar till en om ordval och hur företag som offentligt uttrycker stöd för Black Lives Matter fortfarande bekämpar fackföreningar. Inte så revolutionerande, men nyanserat och logiskt. Det här är den perfekta boken för en publik som följer Vaush och Contrapoints på Youtube men ännu inte har någon riktigt sammanhängande ideologisk analys. ”Jag lägger inte in massa allegorier, om jag vill säga något om Irakkriget, skriver jag om Irakkriget”, förklarar Miéville i en intervju med programmet Book Lust.
Efter att ha sett hur den begåvade stilisten Miéville väcker liv i politisk teori, kanske man också blir nyfiken på det omvända: hur lyser marxismen igenom hos fantasyförfattaren Mieville? Han har skrivit i olika stilar och undergenrer, men mycket av hans produktion brukar föras till ”new weird” – en tendens som kastar bort alver, dvärgar och magiskt begåvade föräldralösa barn och istället verkligen lät fantasin löpa fritt. I steampunk-aktiga ”Bas-lag”-trilogin är en av huvudpersonerna en kvinna med skalbaggshuvud som skapar skulpturer med sitt saliv. Här finns inga rättmätiga kungar, inga sällskap av utvalda, inget öde, inga läromästare fulla av visdom. Maktrelationerna visas osminkade och magi är bara en ytterligare sorts teknologi. I trilogins första del skildras hur vattenmagikerna som driver stadens hamn går ut i strejk men brutalt krossas. Protester, underjordiska tidningar och revolutionära kommittéer är inslag som sticker ut, men minst lika mycket utmärker sig böckerna genom sin svartsyn. Vi kan se glimmer av hopp på sina ställen i berättelsen, men i slutändan får nästan alla sympatiska personer sina drömmar krossade. Lyckliga slut är eskapism i ett orättvist samhälle, har Miéville förklarat i en intervju.
Och här känner man igen temperamentet från de sista kapitlen i ”A Spectre, Haunting”, som handlar om kärlek och hat och där låter Miéville sin formuleringsförmåga och passion härja fritt: ”att leva med detta ”ja” glödande i din kärna, intill ett ”nej” av nödvändigt hat, är det enda sättet att komma nära att existera, att leva som människa... Ja. Vi kommer att ändra sakernas tillstånd.”